Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 13 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 13
flytta, för min far tål inte, att en piga för-
går sig mot mig. »
Gustafva fnös till: »Hör på den! En piga!»
mumlade hon.
De gamla fröknarna sågo på hvarandra,
och de sågo på Ingeborg. Flickan tycktes
hafva vuxit: den höga, hvita pannan lyste
öfver de glödande ögonen, och de tre flätorna
skakade lätt, när hon kastade hufvudet till-
baka. Det var något på en gång komiskt
och briljant öfver hela den lilla varelsen med
det stramt uppstrukna, tunga håret, och den
af de båda fröknarna, som hade det bästa
hufvudet, fann sig och brast i skratt: »Nå,
nå, lilla Ingeborg, inte är det värdt att ta så
vid sig, inte; vi ska’ nog sköta Gustafva.»
logeborg tyckte sig med ens så löjlig, hon
rodnade uppöfver pannan och ned på halsen.
Gustafva såg det under de nedslagna ljusröda
ögonhåren, och det lilla dolska hjärtat klap-
pade högt af slynårens hela illparriga skade-
glädje: »Det var bra, att den där blef stu-
kad.»
* *
*
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Mammons brud\
fan ålderstigen och stjärnbeströdd,
till titlar och rikdom lyckligt född,
hon skön som en ros med guldblondt hår
och endast aderton år.
Hon låtit sig locka af guldets glans,
hon älskar Mammon i krona och krans,
hon går vid brusande orgelljud
att viga sig vid sin gud.
I blekaste crème skiftar silkets tråd,
och präktigt rasslar släpande våd,
då långsamt hon sopar kyrkogolf
för ljusröda tärnor tolf.
Ett haf af buketter, siden och flor
gladt böljar in uti kyrkokor,
där gäster sitta — ett hundratal —
precis som i bröllopssal.
Det glittrar, det frasar kring altarbord,
och underligt klinga psalmens ord
om andens ledning och heligt mål
vid detta snöda prål.
Och tanken rycker sig knappast lös
från grannlåt, spetsar och silkespös,
då talet ljuder om stundens vikt
om kärlek, trohet och plikt.
Man tager buketten ur brudens hand,
ljuft svällda knoppar med myrten ibland,
— ur söndrad handske ett finger sträcks
mot bojan, som gyllne räcks.
Så svär hon att ålska i lust och nöd,
så svär hon att älska i lif och död,
hon läspar mjukt det trollformsord,
som ger henne makt på jord.
Som ger henne namn, som ger henne rang,
ger ock något båttre ån titlars klang —
det flammande guld, som nyckeln år
till allt hvad jorden beskär.
Sitt adlade barn kyssa far och mor.
Man leker salong i kyrkokor,
man bugar, krusar för mammons brud,
tills åter vid orgelljud
den lysande skaran sedsamt går,
hon skön som en ros med guldblondt hår,
han ålderstigen och stjärnbeströdd,
till titlar och rikdom född. . . .
Anna Knutson.
ßlplda domslut
edda genom kvinnliga glasögon måste,
föreställer jag mig, en del manliga
åskådningssätt förefalla i hög grad
besynnerliga och otillfredsställande.
I många fall torde kvinnlig och manlig upp-
fattning vara hardt när omöjliga att samman-
jämka. I intet fall bör det emellertid kunna
skada, att man söker utröna, hvari olikheten
besticker sig.
Låt oss ta koketteriet! Hvad kvinnorna
tänka därom, behöfver ej utvecklas för Iduns
publik.
Männen äro, som bekant, särskildt i sina
hjärteangelägenheter, ganska egensinniga och
oemottagliga för skäl och föreställningar. De
förälska sig tvärt emot välvilliga råd och an-
visningar ofta i föremål, om hvilka hela den
kvinnliga bekantkretsen utbrister: »Kan någon
begripa, hvad han har sett för märkvärdigt
hos henne!» Å andra sidan händer det icke
sällan, att riktiga mönsterfliekor, riktiga små
underverk af sedesamhet och god uppfostran,
uppfostrarinnornas favoriter, få sitta vackert
där de sitta, medan herrarne på friarestråten
gå dem vördnadsfullt förbi.
Det ena som det andra må anses ledsamt
och ländande männen till föga berömmelse.
Värre är, att förhållandet synes ohjälpligt.
Mannen är och blir ytlig i sin uppfattning
vis à vis det motsatta könet, så länge han
drömmer sig kärlekens lycka som det härli-
gaste i lifvet och kärleken till sin natursida
lyder naturlagar och ej moraliska inflytanden.
Den unge mannen, som fattar tycke för en
ung flicka, attraheras i de flesta fall — han
må inse det själf eller ej — mindre af hen-
nes förträffliga egenskaper som människa än
af hennes just på hans individualitet anslå-
ende egenskaper som kvinna. Det är kvinnan,
ej den feminina människan, som i första hand
förtjusar honom.
Häraf låter männens toleranta uppfattning
af kvinnors koketteri lätt förklara sig. Att
männen i detta hänseende verkligen icke äro
så värst stränga bedömare, torde nog vara
allom bekant. Höra de en flicka utmålas
som »odrägligt kokett», rynka de ögonbryneD
— men vis3t inte åt dén »odrägliga» — nej
ingalunda — henne äro de tvärtom, just eme-
dan hon väckt fruntimrens misshag, benägna
att föreställa sig såsom mycket dräglig, för
att inte säga högst intagande, och det gör ej
det minsta intryck på dem, att förkastelse-
domen kommer från kompetentaste håll, från
kvinnor, som själfva varit unga och således
i viss mån äro sakkunniga.
Om man undantager dem, som själfva
kokettera, äro fruntimren afgjordt fiendtligt
stämda mot koketterier af alla slag och alla
grader. Undantagandes dem, som hafva för
många korgar att rufva öfver, tycka männen
om koketta flickor.
Naturligtvis med vissa inskränkningar. Det
gifves arter af koketteri, som måste rubrice-
ras som oarter. Det finns fint koketteri och
smaklöst. Man känner sig obehagligt berörd
af det allt för utmanande, det allt för med-
vetna och afsiktliga. Man pinas af behag-
sjukans ansträngningar, då de äro allt för
forcerade, eller då de yttre förutsättningarna
för framgång saknas. Man rentaf ledes vid
ett jäktande koketteri, som finner alla tillfäl-
len kärkomna och alla föremål lika goda.
De »gamla koketterna» äro lika illa anskrifna
hos herrarne som hos damerna; skillnaden är
endast, att de förra rycka på axlarna åt dem,
medan de senare taga saken mera allvarsamt.
Men är koketteriet fint och är flickan ung
och behaglig, då skilja sig manlig och kvinn-
lig uppfattning åt.
»Hon ser inte illa ut» — säger tanten —
»men mitt lif, hvad hon är kokett!»
»Hon är förtjusande» — säga herrarne i
korus.
»Ingenting ser hon ut» — säga flickans
rivaler — »men hon koketterar fräckt, och
det är nog för att få herrarne yra i mössan.»
Hon är förtjusande!
De männen. De veta — erfarenheten lär
dem det —- att ingenting är farligare för de-
ras hjärtans ro än dessa små oskyldiga konst-
grepp, som bilda maskorna i nätet, hvarmed
jägarinnan fångar sitt villebråd. De känna
faran, men störta sig med öppna ögon i för-
därfvet. Försök att hejda dem! Förklara för
dem det höga värdet af ett okonstladt väsen,
i hvilket intet svek bor; predika deras öron
fulla af allt som sagts och ännu återstår att
säga på temat: skal och kärna, den inre skön-
heten och den yttre, själens fägring, som be-
står, sedan kindernas rosor vissnat. Säg dem
allt, och de skola medgifva ännu mera. Men
teori är ett och praktik ett annat. Minuten
därefter äro de färdiga att låta sig bortkoll-
ras af en liten varelse utan själ, men med
gropar i kinderna och skälmska blickar, som
leka kurra gömma bakom mjuka ögonfransar.
Jag har sett fruar med förstånd, som efter
mångårigt äktenskap ännu vidmakthållit ett
det mest intagande koketteri för sina män.
Jag har sett andra, som ganska snart lagt
bort de där barnsligheterna såsom föga öfver-
ensstämmande med en stadig matronas värdig-
het. Hos hvilka stannade lyckan längst?
Jag vet ej, men jag anar det.
Som jag ej åtagit mig vara advokat, vare
sig för den ena eller andra parten, vill jag
åt mina ärade läsarinnor själfva hänskjuta
frågan, hur mycket som kan vara berättigadt
i den manliga uppfattningen.
Å ena sidan är ju obestridligt, att själens
adel är mera värd än yttre behag eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0015.html
