Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 13 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN ii
i hemmet, som synes mig alltid härska, där
ej någon dotter finnes,» sade han. »Men i
dag är jag ganska glad åt att ej äga dött-
rar, då jag hör, att en dotter icke skall haf-
va sin verksamhet inom hemmet, utan nöd-
vändigt »ägna» sig åt någon yttre verksam-
het och taga- brödet ur munnen på fattiga
medsystrar, de som icke äga något hem, där
de kunna sprida glädje eller vara till nytta.»
»Men jag förstår er icke,» utbrast Julias
mamma, «ni, som alltid stått på vår sida,
som arbetat både för gift kvinnas egande-
rätt och för kvinnans rätt att studera, att
försörja sig och allt möjligt! Och nu vill
ni förvisa oss till köket och barnkammaren
igen ! »
»Visst icke, mina nådiga damer! Jag vill
blott, att I icke skolen öfvergifva den där
föraktade barnkammaren och köksspiseln. Jag
vill gifva er all tänkbar frihet, men jag vill
icke, att friheten skall missbrukas, och jag
vill framför allt, att den som icke af behof-
vet ’ tvingas därtill, skall lämna det lönade
arbetet åt dem, som behöfva lönen, och ifall
de äro dugande och arbetshungriga, taga
fatt på det stora arbete, som icke lönas med
penningar, det där säden är mycken, men
arbetarne få.»
»Du vill väl inte, att fruntimren skola
blifva gatupredikanter som i Amerika?» frå-
gade fru »Karl» i litet skarp ton.
»Åhnej,» svarade mannen leende; »det har
jag just ej något begär efter; men tänk på
alla vårdslösade, förhungrade, usla barn, som
sakna eftersyn, uppfostran, allt som gör män-
niskan till människa; tänk vidare på, att
bland dessa, när de vuxit upp, rekryteras gan-
ska ofta våra tjänare, de som skola vårda
vårt hus oeh våra barn, och säg mig sedan,
om ej tanken på vårt eget bästa, tanken på
det allmänna bästa, borde sporra oss till ett
arbete, som ehuru det ej inbringar penningar,
dock väl knappast kan kallas lönlöst! Jag
talar ej om deltagandet för dessa stackars
bran, ty jag känner edra ömma hjärtan, mina
damer, edra lättrörda känslor, och — jag
bugar mig.»
Det gjorde han ock. Med en sirlig bug-
ning för hela sällskapet lämnade han rum-
mes, och då inträffade något ganska ovanligt
— en djup tystnad uppstod och rådde vid
pass en half minut. Damerna hämtade sig
snart, men när samtalet åter kom i gång,
rörde det sig om helt andra ämnen.
»Lyckades det ej heller nu?» frågade en
matt röst från sotfan i ett litet, tarfligt möb-
leradt rum, då en ung flicka trädde in och,
utan att aflägga ytterkläderna, kastade sig ned
på stolen bredvid dörren.
Den tilltalade svarade ej strax; det var
nästan, som om hon sväljde tårarne, och det
var med bortvändt ansikte hon slutligen
svarade:
»Nej, lilla mamma, det lyckades inte. Di-
rektören var nog nöjd både med min hand-
stil och mina betyg — han berömde mig
riktigt, men — —»
»Men hvad var då i vägen, kära barn?»
»Jo, han sade, att en annan flicka, som
hade lika bra betyg och var mycket skick-
lig, hade erbjudit sig att sköta platsen för
fyrtio kronor i månaden, och då tog han
naturligtvis hellre henne.»
»Ja, det kan man ju inte undra på,» suc-
kade modern, »men hur kan någon arbeta
för det priset?»
»Jo, ser mamma,» svarade dottern, och nu
kom en undertryckt bitterhet fram i rösten,
»hon har sitt goda hem, hon, och detta skall
hon hafva till litet nålpengar.»
»Åh,» tilläde hon med en viss häftighet,
»om de där rika flickorna ville taga ordent-
ligt betaldt för sitt arbete och inte skämma
bort lönen för en annan stackare!»
»Ja, det är för svårt!» klagade modern.
»Och när jag får ut min pension, går den
nästan åt till hyran ! Ha vi inte något mer,
som kan sättas bort?»
»Bara mitt lilla guldhjärta, mamma —»
»Ditt guldhjärta! Min flicka, min flicka!
Tag då hellre min vigselring — — »
Några år senare sammanträffade i ett
sällskap ett par damer, som synbarligen ej
råkats på länge. De uttbytte glada häls-
ningar, togo plats bredvid hvarandra och vo-
ro snart inne i ett mycket förtroligt samtal.
»Nå, kära du,» sade den ena, hur mår
din flicka, din lilla Agatha? Hvad ägnade hon
sig åt sedan?»
»Agatha? Jo, hon gifte sig, och nu ägnar
hon sig åt man och barn.»
»A––––h! Ja, min lilla Julia, hon sträf-
var i sin bank, hon. Men hon är så nöjd
med sin värld. När en kvinna vant sig vid
litet själfständighet, går hon inte så gärna
in under hushållsoket, skall jag säga dig,»
svarade lilla Julias mamma och såg med öf-
verlägsen min ned på väninnan, hvars dot-
ter ägnar sig åt något så tarfligt som att
först hjälpa sin mor med hennes hushåll och
sedan taga på sig själf samma ok, sträfva i
samma otacksamma jordmån.
Mathilda Langtet.
Fliekvânskap.
Skiss för Idun
af
Jane Gernandt.
»<Sgulje, deklamera något.» Det var Inge-
ßJI borg, som bad me<l s*n arm unc*er
väninnans och blicken upp i hennes
ansikte.
»Hvad skall jag ta’?»
»Något ur »Ranker og Roser» eller »Al-
ladin» — helst den.»
»Det är så gammalt.»
»Ja, men tag den ändå . . . hör du . . .
hör du . ..»
Och Julje Begtrup, som visste, att detta
var priset på de problem, Ingeborg lofvat
lösa åt henne, började deklamera Oelenschlä
ger med sin milda, danska flickröst.
De gingo upp och ned i Lilla Kvarnga-
tan. Det började skymma, fast klockan inte
var mer än sex, men för hvar gång de kommo
förbi glasmästare Westerdals fönster, måste
Julje se sig i spegeln och förarga sig öfver
den eviga oljetryckstaflan af kronprinsparet,
som stått där i sin förgyllda ram, hon
visste inte hur många år.
»Om jag bara hade litet längre näsa,
skulle jag vara glad,» sade hon med sin
lätta brytning. »Säg du — om man nu fick
önska, hvad ville du då ha annorlunda?»
»Alltihop,» sade Ingeborg, »utom möjligen
mitt hår, det är det enda, som är skapligt,
fast det är väl stort. Men nog ville jag tu-
sen gånger hellre vara så ljus som du.»
»Ville du?» sade den audra. Hon var
lång och tunn, med något slingrande i hela
gestalten och ett litet hufvud, smalt och rör-
ligt som på en orm. Hyn var klar och ge-
nomskinlig, muunen frisk och röd med ett
stort mjukt leende, som blottade två hela
rader af små och hvita tänder. De ljusblå
ögonen hade ett obestämdt uttryck af undran
och koketteri, som redan kunde förvirra, och
det var en egendomlig smidig tafatthet i hen-
nes sätt att stryka det krusiga håret bakom
örat, när hon såg upp och sade: »Det vet
jag inte,» som hon brukade göra i skolan.
Sådan hon nu stod där och speglade sig,
var hon det fullkomliga idealet af allt vac-
kert på jorden för den magra lilla Ingeborg
med de gråa ögonen och det alltför stora,
bruna håret, som hängde i tre tjocka flätor
utåt ryggen.
»Julje — säg uppriktigt — hvem tycker
du är störst, Oelenschläger eller Tegnér?»
Ingeborg hade fått sin vän från fönstret med
en energisk knyck.
»Kjære — Oelenschläger,» sade Julje. Det
kunde nu icke ens vara tal om saken.
»Ja, men vi ha också många stora namn
— Bellman » — — —
»Hvad är det nu för vackert hos Bell-
man? Jag tycker han är simpel.»
Julje tyckte han var simpel! I skolan
kallades det för humor. Ja, Ingeborg för-
stod sig inte riktigt på det själf . . .
»Och i våra dagar,» sade Julje, »har ni
kanske någon, som skrifver som Drachman?»
Nej, det måste Ingeborg medge; här fanns
ingen, som skref som Drachman. »Läs upp
något,» bad hon. Hon kunde gått där i
evighet och hört på.
Med versens klang i sina öron läste hon
mekaniskt: »A. P. Wallberg, skomakare» öf-
ver en liten skum butik, sökte hon ovillkor-
ligt innanför den mörka rutan en arm, som
drog ut en becktråd, och ett stort tofvigt huf-
vud, som böjde sig ned öfver en stöfvel.
Skomakaren hörde till sitt fönster liksom en
tunna surt dricka hörde till Hummerbergs
butik, och denna tunna skulle läcka, så att
det bief en mörk pöl på förstugans ruttna
bräder, och klinkan skulle skramla på den
gamla dörren, när någon gick ut och in, an-
nars var det inte som det skulle vara.
Denna butik med sitt förråd af flott och
bröd, sin dekoration af karameller och griff-
lar med papper om i två glas på fönster-
brädet var så indränkt med gammalt dricka,
att Ingeborg trodde själfva dörren skulle sma-
ka sur, om man bet i den. Och det hade
hon gjort, bara ingen sett det. Hvar gång
hon gick förbi, ryste hon för detta dricka
och detta halfruttna trä, men hon måttade
med tänderna. Och så ofta hon såg på griff-
larne, tyckte hon, att hon malde sönder
dem med papper och allt, de knastrade, ka-
ramellerna knastrade, hon smakade det härsk-
na flottet och det svarta brödet, åt upp hela
butikslagret med en fasa, som hade något
oemotståndligt frestande — slukade det icke
en, utan tjugu gånger om dagen, medan hon
gick och drömde om vers.
Själfva lukten från garfveriet i hörnet,
denna skarpa lukt af oberedda hudar, kunde
få en egendomlig lockelse, Där Julje dekla-
merade. In öfver den smutsiga gården, hvars
plankdörr stod på glänt, och där barken låg
i högar bredvid de stora karen, drog denna
luft, som vibrerade af vers, och den förenade
sig med allt detta, genomträngde det som en
förtrollning.
I det lilla tvåvåningshuset i slutet af ga-
tan, där de gamle fröknarna Björk hade
tre rum på nedre botten, bodde Ingeborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
