Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 27 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 IDUN 1893
Hvad är vårt lif? Ett moln, som flyktigt simmar Förvandladt evigt, aldrig det sig hvilar
Kring rymderna pä ödets kalla ilar. Och varar högst en sommaraftons timmar.
JÎ. jl. jäTAQNELIUS.
umgängeslif i Paris. En sådan person är fru
Emilie Billmark, som den 23 dennes hann
den aktningsvärda åldern af åttio är och hvars
födelsedag dä firades af hennes landsmän i
Paris samt ihägkoms af gamla vänner äfven
i fäderneslandet.
För några och trettio är sedan, dä den, som
skrifver detta, anlände till Paris för att där
stanna, var det isynnerhet tre svenska hus, som
samlade landsmän hos sig. Ett af dessa var
mycket olikt de tre öfriga och har visst al-
drig, fastän ganska orätt, erkänts som af
någon synnerlig betydelse för de svenskar, som
då funnos i Paris. Det var svenska och norska
sändebudets. Friherre Georg Nicolaus Adel-
swärd förmådde icke upprätthålla de gamla tra-
ditionerna från excellensen Löwenhielms dagar,
som dennes efterträdare grefve Manderström
under den korta tid han innehade minister-
platsen med framgång hade återupplifvat,
men frih. Adelsvärd var dock en hedersman
med aldrig tröttnande välvilja för de lands-
män, som vände sig till honom, och den gäst-
frihet han mot dem utöfvade i sändebudsbo-
staden vid Rue d’Anjou Saint-Honoré torde icke
böra förgätas.
En annan landsman i vida blygsammare
förhållanden tröttnade aldrig att stå till tjänst
för de svenskar, som behöfde hans biträde,
och dessa voro ganska många. Det var kon-
sul Fahlman, f. d. chancelier vid franska
beskickningen i Stockholm, då bosatt som
kommisionär i Paris. Till hans lilla kontor
vid Rue d’Alger hittade landsmännen alltid,
då de sökte hjälp och vägledning i den stora
staden, men icke få bland dem samlades
också gärna i familjen Fahlmans hem, fem
eller sex trappor upp i ett stort hus vid Rue
Saint-Honoré, där man alltid fann svensk
gästfrihet, glädje, hjärtlighet och musik.
Ännu flere kanske hittade den för de fleste
ganska långa vägen upp till öfre ändan af
Rue de Rennes, en då af de bredare och
gladare gatorna på vänstra Seinestranden. Där,
helt nära Boulevard Montparnasse och västra
järnvägsstationen, fanns ett litet svenskt hus-
håll fem trappor upp, och detta var kändt
och omtyckt af alla svenskar i Paris.
I den lilla, nätta och prydligt ordnade vå-
ningen hade då länge bott och bodde sedan
under ytterligare ett par årtionden en bekant
svensk konstnär och hans maka. Hans namn
var Karl Johan Billmark, en af den svenska
konstakademiens och gravören Forssells lär-
jungar, men vid den tidpunkt jag nu afser
sedan ett fjärdedels århundrade bosatt i Paris,
utmärkt litograf, fin och smakfull tecknare,
en äkta konstnärsnatur. Hans i synnerhet
från färder vid Rehn, i Schweiz och Italien
samlade »Pittoresk resetur från Stockholm
till Neapel» hade redan gjort honom känd,
och nu höll han på med den stora samling
af utsikter och interiörer från Stockholm,
Upsala, Gripsholm, Skokloster och Sigtuna,
som under det gemensamma namnet »Sverige»
vardt hans förnämsta verk.
Det var således svenska minnen och svensk
konst, som sysselsatte Billmark i världsstaden,
och allt i det lilla konstnärshemmet talade
om kärlek till fädernebygden och gaf en egen
prägel af svenskhet åt detta hem, hvars med-
lemmar dock icke på inånga år skådat fo-
sterjorden, men där i synnerhet den älskvärda
värdinnans personlighet gaf svenskheten en
egen dragningskraft. Strängt arbete fyllde
makarnes dagliga lif. Ordning och redbarhet
utgjorde grunden för deras verksamhet. Vid
den talangfulle och flitige konstnärens sida
stod hans maka uppmuntrande och kärleks-
fullt intresserande sig för hans sträfvanden.
Hon var solen i detta hem, den väna kvin-
nan, sträfsam i det dagliga värfvet, men med
förnöjsamhetens leende, mild och hjärtlig i
allt.
Så kom krigets tid och med den belägrin-
gen af Paris. Konstnären nalkades sjuttio-
talet, men oaktadt att hans synförmåga redan
länge icke varit just den bästa, ägde han
dock både arbetshåg och arbetskraft. För de
försakelser och lidanden, som belägringen
medförde, dukade han, oaktadt all kärleksfull
omvårdnad af den trogna makan, likväl under.
I november 1870 afled Karl Johan Billmark.
Ännu i många år lefde hans änka kvar i det
gamla huset vid Rue de Rennes, ensam, men
ingalunda öfvergifven af de vänner hon för-
värfvat och ej heller någonsin själf öfvergif-
vande sina gamla sträfvanden att sprida glädje
och belåtenhet omkring sig.
Fru Billmark är fortfarande det älskvärda
och bildade fruntimmer, som hon alltid varit,
och de åttio åren ha icke brutit hennes kraft
eller skymt hennes blick för det sköna och
ädla i lifvet. Hon är ständigt intresserad af
all skön konst och räcker gärna en skyd-
dande hand åt unga konstnärer och konstnärs-
ämnen, gästfritt mottagande så väl resande
landsmän som de svenskar, till och med de
skandinaver, hvilka längre tid uppehålla sig
i Paris. Ännu står hon upprätt, glad och
förtröstansfull, njutande af den lyckliga ål-
derdom, hvaraf hon gjort sig så väl förtjänt.
Så skildras hon af dem, hvilka på senare
tiden haft nöjet att se henne, och af ett bref,
hvaraf jag haft tillfälle att taga del, till en
i Stockholm boende yngre väninna, kan man
finna, att hon med nästan ungdomlig hand
förmår att fortfarande gifva fint och träffande
uttryck åt hvad hennes varma hjärta känner.
Visst är, att hon lefver i kär hågkomst
äfven hos dem som icke på lång tid haft
tillfredsställelsen sammanträffa med henne, och
att hennes namn alltid skall nämnas med
aktning och vördnad.
Claës Lundin.
l/tmdeFff
ag vaknade här om morgon
Och trodde det knappt vara sant
Att snöfwit som lårft var gatan
Och yrvädret rätt bastant.
En flykting, som kommit åter!
En nordisk vinter igen!
Det gladde mig, som jag hade
Sett åter en barndomsvän.
Ett tack och ett årligt handslag
Med snöboll i kraftig hand.
Välkommen till hemmet åter,
Du son utaf nordanland.
Jag älskar de hvita flingor
Och spårar din andedräkt
I rosorna uppå rutan,
Det är, som vore vi släkt.
De tala om flydda dagar
Med is uppå kärr och sjö,
Där kolryss och iimmerforor
Framvälta i alnsdjup snö.
Hoar bidade du så fjärran?
Du bannar med råtta, tycks;
Du kände dig icke hemma
Bland söderns vekliga lyx?
Når förr du steg ned från fjällen,
Du mötte en härdad stam;
I skinnpäls och grofva vantar
Den bröt genom skogarne fram.
Nu möter en släkt i zobel
Och frasande silkesbräm,
Som blott vid en fläkt af nordan
Ses darra i hvarje lem.
Du bredde ej förr ditt täcke
Till dok öfver ve och nöd;
Du värjde vår svenska frihet
Och skyddade folkets bröd.
Dock faller det ån, som fordom,
Vid rytande storm och brak
Så tätt intill modersbarmen
Med veck öfver hemmens tak.
O, fosterland, skönt du bäddas
Att hämta hvila och kraft
Till spirande nya skördar
Af flingornas närande saft!
O, kunde som de vi skydda
Och nära din framtids glans!
Hur härlig ej vore den lärdom
Oss möter i flingornas dans.
Jag älskar de hvita flingor
Och rutans vattrade ros,
Blott än de komma som fordom
Och kyssas af vårsol sin kos.
Det mäktiga språk, de tala,
O, komme det ej på skam,
När kanske en gång på allvar
Ett oväder bryter fram!
Klippans son.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
