Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 27 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 27
”Dansa svenska!”
•StUlskvärda läsarinna!
vi- Har ni ej under senare år, ej blott en-
städes, utan på många skilda håll, hört en kla-
gan, att dansen för nutidens ungdom vore af
vida ringare intresse än för närmast föregående
generationer. Har ej osökt den tanken trängt
sig på eder vid äldre personers berättelser om
dansen i deras ungdom, att i våra dagar Terp-
sichores välde vacklade, att vår ungdom ej
med den rätta ifvern och hängifvenheten öf-
vade sig i denna förlustelse. Och hvilken
skulle då orsaken vara därtill? Är ungdomen
nu mera bekväm än förr? Eller är de gängse
dansernas dragningskraft förminskad?
Och hur skall denna onaturlighet kunna
botas? Ty är det ej onaturligt, att denna
unga hjärtans glada och friska förströelse rå-
kar nära på i glömska? Vill ni ej göra hvad
ni kan för att hindra det? Jo, jag visste nog
det. — Men huru? Är nutidens ungdom verk-
ligen så blaserad och bekväm, då fruktar jag,
att man måste lämna åt sitt öde både ung-
dom och dans. Men så illa behöfver det väl
ej vara. Är åter den sistnämnda orsaken den
verkliga och bestämmande, då skulle en för-
ändring af dansprogram möjligen åter bringa
dansandet i flor. Då skulle kanske en snar
framtid se dansen gå med samma lust och lif
som i forna tider — fastän efter andra me-
lodier.
Våra nuvarande dansprogram med den tröt-
tande upprepningen af vals, polka, fransäs,
vals, polka, fransäs, med en och annan in-
stucken hambo eller schottisch, ser jag förhytt
till ett helt annat, växlingsrikt och skiftande.
Ingen af de nämnda tre danserna har försvunnit,
men de intaga ej samma allhärskande rum.
Frykdalspolskan, skrälåten, bondkadriljen, jösse-
häradspolskan m. fl. bilda med dem ett trefligt
och skiftesrikt program.
Jag förmodar, att ni, min läsarinna, har
sett den vackra samling danslåtar, som upsala-
föreningen Philochoros under namnet »Philo-
chorosalbum» gifvit ut till julen. Dessa glada,
växlingsrika melodier äro enligt hvad jag låtit
mig berättas af denna förenings medlemmar
upptecknade här och hvar i Sveriges bygder.
Det är således idel svenska danser — för att
få nya, intresseväckande behöfva vi sålunda ej
gå till främmande land, vi hafva, äfven vi,
nationaldanser, fastän de varit förvista från
»balerna» alltifrån den tid, då utlandets mode
enväldigt dikterade på dansprogrammen : ang-
läs, menuett, écossaise, gavott o. s. v. Det
kan vara på tiden, att de nu komma till he-
ders, då på skilda områden den fosterländska
känslan börjar vakna. Kommer man till Ryss-
land —— främst står där den nationella ma-
zurkan, till Italien — så skall man där se
taranteilan — nåväl, kommer utländingen till
Sverige, så vilja vi visa honom våra danser.
»Nå, men hvilka äro då fördelarne af de
där nationaldanserna?» spörjer ni kanhända.
Den viktigaste, som man kan hoppas på,
har jag redan nämnt, den nämligen, att dansen
åter blefve ungdomens käraste nöje. Men flere
finnas. Man skulle undvika den enformighet,
som nu gör sig kännbar äfven hos dem, som
äro lifligt intresserade af att dansa, då stän-
digt samma danser upprepas. Vidare skulle
dansens gymnastiska nytta i hög grad ökas,
en sak, som ungdomen naturligtvis ignorerar,
men som äldre nog skola uppskatta. Den
kommer också att te sig skönare och mera skif-
tesrik, då det blir mera taktmässig dans och
mindre rus och flängande. Och jag tror, att
man till och med skulle kunna vänta sig en
förbättring af den genom tusentals anekdoter
förlöjligade balkonversationen. Hur platt, hur
löjeväckande är den ej nu i de flesta fall!
Men efter en nationaldans — jag vill hålla
nio mot ett på, att samtalet efter en sådan
blir något helt annat. Och till sist — hvil-
ken friskhet, hvilken sund och glad natur är
det ej i dessa danser. Åskådaren skall helt
visst genast föredraga dem framför de nu gängse
— och huru mycket mer skola ej de dansande
själfva då göra det.
Och olägenheterna. Ja, älskvärda läsarinna,
skall ni tro mig, då jag säger, att jag hittills
ej funnit några. Ni skall kanhända af en och
annan (enkannerligen af dessa herrar, som nu
beskärma sig öfver det skadliga, det ointres-
santa och Gud vet allt hvad i dansen) få höra
sägas, att de äro alltför besvärliga, alltför inveck-
lade och fordra alltför stor skicklighet o. s. v.
De bägge första anmärkningarna behöfver ni ej
vederlägga, ty däri visar sig blott makligheten
i sin prydno. Hvad den sista beträffar, så
bör man vara nationaldanserna tacksam därför.
Ja, nu beder jag eder, älskvärda läsarinna,
som tagit del af mina ord, att på nästa bal
skänka mig er första dalpolska. Ty ni kom-
mer ju dit, och fastän nu törhända obekant
med danserna har ni snart lärt er dem. Och
ni tror ju, att modet, denne enväldige härskare
i sällskapslifvet, snart har gjort nationaldan-
serna obligatoriska på alla dansprogram. Och
ni är nog som jag säker om, att hafva de en
gång blifvit kända, skola de genast bli här-
skande och omtyckta.
Au revoir då
Er Florentin.
Öfverflödig.
En berättelse från Rivieran
för Idun af Rust Roest.
»jy^-ur står det till i dag, lilla vän?»
I Den tilltalade spratt till, hon hade suttit
JïjL försänkt i sorgsna tankar med blicken fä-
stad på Medelhafvet, som låg solbelyst för
hennes ögon. Hotellträdgården, där hon slagit sig
ner, prunkade i sydländsk blomsterprakt; uppför
balkongernas balustrader slingrade sig rosor och
mängde sin doft med heliotropernas genomträn-
gande, mandelliknande vällukt. Den ljumma, blom-
stermättade luften verkade som orangeriluft och
enerverade henne; hon såg blekare ut än vanligt,
men det föll henne ej in att besvara frågan, som
om den gällt henne själf.
»Han är sämre, tycker jag, det är dåligt.»
Ett par tårar rullade långsamt ner för hennes
kinder.
»Gråt inte, lilla vän, så länge det är lif, är det
hopp. Jag försäkrar er, att min son var sjukare
än er man, och nu är han så frisk, att han i vå-
ras gifte sig.»
Den, som talade, var ett äldre högrest fruntim-
mer med krithvitt hår och ett energiskt utseende,
mildradt af ett omisskänneligt moderligt väsen,
som verkade ytterst tilldragande. Hon hade för
några dagar sedan kommit till Menton för att
hälsa på en väninna, och hon hade genast visat
sig vänlig mot sin unga landsmaninna, som bodde
i samma korridor, och som hon mött, ibland där,
ibland ute i trädgården, där hon satt vid den
sjuke mannens rullstol, följande hans minsta rö-
relse med ångestfull uppmärksamhet. En gång
förut hade öfverstinnan råkat fru Berg ensam här-
ute, och då hade hon också närmat sig henne
med några vänliga, hoppgifvande ord.
Det hon sagt var tröstande, det märktes på det
ifriga:
»Är det möjligt — lika sjuk som min man?»
Öfverstinnan nickade och satte sig ner på den
stol, fru Berg ställde bredvid sin.
»Ja, han var alldeles uppgifven af läkarne.
Ernst var klen från barndomen, den ende af mina
barn, som var det. Mina två döttrar äro alldeles
friska, de brås på mig, under det min son Ernst,
skriftställaren, tagit efter sin far.»
»Dog han i —?»
Hon hade synbarligen lika svårt att uttala or-
det, som öfverstinnan att höra det, ty denna sva-
rade ett’ hastigt ja. Och sedan i samma ande-
drag: .
»Ni kan inte tänka, hvilken skötsel och försik
tighet det ville till, för att Ernst skulle få Iefva.
Ajo, stackare, ni kan nog tänka det ! Det hade
väl aldrig gått, om vi inte tagit honom med oss
till södern, sedan min man blef förbjuden att
stanna vintrarne öfver i Sverige. Ernst var fem-
ton år, när vi foro till Algier, så voro vi en vin-
ter i Egypten och den sista, min man lefde, på
Sicilien. Sedan har jag följt ut med Ernst hvar
höst. Antingen hit eller till Nice, Cannes. S:t Remo,
Bordighera, Pegli, Nervi. Så nog känner jag till
Rivieran. Jag har varit härnere tolf vintrar. Som-
liga år var det liksom lite bättre, somliga mycket
sämre, men aHtid var det oro och ångest. Ett år,
det var just här nere i Menton, var han, som
sagdt, förfärligt sjuk, det var ett under, att han
kunde Iefva.»
»När man läser er sons böcker, kan man inte
föreställa sig, att han varit så sjuk. De göra nog
ett vemodsfullt, men alls icke något sjukligt in-
tryck.»
»Ja, det är märkvärdigt, när man betänker, un-
der hvilka omständigheter de äro skrifna. Det
bevisar hans stora begåfning. Den framgång han
haft har naturligtvis utgjort min största, jag kan
nästan säga min enda glädje. Jag skref efter
hans diktamen och kunde också hjälpa honom
med korrekturläsningen. Han påstod alltid, att
han var nöjd med mig, men det gjorde han kan-
ske bara för att glädja mig, för jag hörde honom
häromdagen i Rom, när jag var nere och hälsade
på honom, säga till sin hustru, att han aldrig
haft sådan bjälp som nu, d. v. s. sedan hon hjälpte
honom. Han hade naturligtvis ingen aning om,
att jag hörde det. Han är en sådan god son, att
han inte skulle vilja såra mig för aldrig det.
»Ja, som sagdt, han hade varit så sjuk som
det väl är möjligt att vara, när det så småningom
började bättras lite. Det var för tre år sedan —
ni minns, det var en mycket blid vinter; om det
var därför vet jag inte, men hostan minskades
och febern likaså, han orkade vara uppe och ar-
beta långa stunder. Vi voro den vintern i Nice,
och det var där vi råkade henne — min blif-
vande sonhustru».
Fru Berg hade de sista minuterna inle riktigt
följt med. Hon hade suttit och hört efter, om
hennes man hostade eller ville henne något. De
sutto utanför hans rum, till hvilket dörrarna stodo
öppna. Han låg på soffan längst inne. Hon kunde
se honom, där hon satt. Han sof.
Hon vände sig åter mot öfverstinnan, som fort-
satte:
»Det var en helt ung flicka, ett par och tjugu
år. Det var jag, som förde dem tillsammans. Vi
bodde i samma hotell. Ernst hvarken orkade eller
ville gå ner till table d’hôten, så vi spisade på
våra rum, jag gick aldrig ut, det var således en
ren händelse, att vi blefvo bekanta. Jag hade gått
ner i lässalongen för att hämta en bok, och där
satt hon och sjöng vid pianot. Hon hade en vac-
ker röst, och hon sjöng några svenska folkvisor,
som det kändes så eget och vemodsfullt att höra
så långt från hemmet!
»Jag stannade kvar och hörde på henne, och
när hon slutat, tackade jag henne. Sedan sjöng
hon ett par gånger för mig, och så bad jag henne
slutligen komma in till oss en stund, någon dag
då hon kunde lämna sin mor, — det var för henne
de voro nere i södern, — och sjunga lite för min
son, han var så road af musik. Hon hade na-
turligtvis hört talas om honom och visste, att han
var sjuk,— och hon lofvade komma följande dag.
»När jag talade om för Ernst, att han nästa
dag skulle få besök af en ung flicka, som lofvat
sjunga för honom, blef han riktigt ond på mig.
Han »ville inte, att hon skulle komma, ville inte
se henne; mamma visste ju, att han inte kunde
tåla att ha främmande omkring sig, han ville inte
ha och behöfde ingen människa i världen, så länge
han hade sin mamma.» Jag sökte öfvertala honom,
men sade på samma gång, att om han inte ville,
om han inte hade lust, så var det den enklaste
sak i världen att ge henne återbud. Gud hjälpe
mig så visst, jag låtsade, som om jag önskade det
för min skull och inte för hans. Jag började bli
rädd, för att han skulle bli människoskygg. Så
fort jag inbillat honom, att det skulle förströ mig,
bad han mig låta saken vara och inte bråka. —
Och så kom hon med sina noter. Jag märkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
