Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 24 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 IDUN 1893
Lagen är vanmäktig, där seden är död.
y. Rydberg.
studier till Stockholm, och här hade hon den
lyckan att till sånglärare erhålla den i detta
fack framstående tonsättaren Isidor Dann-
ström, som hört henne i hennes barndom och
redan’ då insett hennes musikaliska begåfnmg.
Efter något mer än ett års sångstudier för
hr D. hade den unga sångerskan hunnit för-
värfva sig tillräcklig förmåga i det tekniska
för att våga beträda scenen. Detta skedde å
senhösten 1878, då hon debuterade å Stora
teatern i Göteborg i en liten af hennes sång-
lärare skrifven operett »Crispinos giftermål».
Den behagliga om äu ej stora rösten med
dess säkra teknik samt det dramatiska tem-
peramentet väckte redan nu någon uppmärk-
samhet, och hon fick därför under vinterns
lopp försöka sig i flere uppgifter, såsom Ser-
polette i »Cornevilles klockor» och såsom
Adèle i »Svarta dominon».
Efter denna första framgång återvände sån-
gerskan till Stockholm och återtog sina sång-
studier, hvilka hon för samma lärare fort-
satte till början af år 1880, då hon upp-
trädde å Nya teatern i Stockholm i titelpar-
tiet i »Madame Angots dotter». Många af
våra teatervänner hafva säkert i angenämt
minne från den tiden hennes utförande af såväl
nämnda parti som af Stella i »Tamburmajo-
rens dotter», Silvia i Mozarts » teaterdirek-
tör», Jeanette i »Jeanettes bröllop», Irene i
»Drottningens spetsnäsduk» m. fl. uppgifter.
Detta forcerade inlärande af en mängd nya
roller hade emellertid angripit sångerskans
hälsa, och vintern 1881—82 företog hon där
för en utländsk resa, hvarvid hon jämte hr
Dannströms familj hufvudsakligen vistades i
Nizza, där hon äfven med bifall lät höra sig
å några konserter.
Efter hemkomsten till fäderneslandet be-
trädde hon för första gången vår förnämsta
lyriska scens tiljor såsom Némea i »Konung
för en dag». Vid inträdet i detta senare
skede af sin konstnärsbana å hösten 1882
mottogs sångerskan med stor sympati af vår
musikaliska publik och den, som uppdrager
denna lilla lefnadsteckning, meddelade härom
i en tidning:
Den unga sångerska, som i går uppträdde som
Némea, debuterade med en framgång, hvartill vi
knappast kunna erinra oss hafva upplefvat ett mot-
stycke. Fröken Anderssons stämma är ej af den
beskaffenhet, att den förmår uppbära de ansträngande
partierna i den stora operan, men på grund af
röstens stora böjlighet och präktiga koloraturför-
måga, den intelligens och musikaliska smak, hvar-
med den unga sångerskan omfattar sin uppgift, samt
genom sitt vårdade och naturliga spel, är fröken A.
för vår lyriska scen en förträfflig acqvisition, som
särskildt i den franska opera comiquen torde böra
6Öka sina uppgifter och som vi hoppas, att teatern
länge må få behålla. Sångerskan belönades med
talrika blomsterbuketter och lifliga applåder.
Debutanten erhöll nu engagement. Året
därpå företog hon med några af sina scen-
kamrater en konstresa till Köpenhamn, Kri-
stiania och Göteborg, och under hösten 1887
uppträdde hon med stor framgång å Dag-
marteatern i förstnämnda stad. Men eljest
tillhörde hon hela tiden vår lyriska scen, till
dess hon för alltid öfverflyttade till Köpen-
hamn. Hon uppträdde härunder i en mängd
uppgifter, däribland såsom dottern i »Marco
Spada», Cherubin i »Figaros bröllop», Ma-
delaine i »Postiljonen», Henriette i »Mura-
ren», Frasquita i »Carmen», Siebei i »Fa-
ust», drottningen i »Hugenotterna», Rosina
i »Barberaren», Adèle i »Svarta dominon»,
Mignon, lady Harriet i »Martha», Juana i
»Spanska studenter», Violetta i »Den vilse-
förda», med hvilket parti hon äfven i mån-
dags inledde sitt nu pågående gästspel å vår
opera, Virginie i »Paul och Virginie», Marie
i »Regementets dotter».
Hennes allra förnämsta uppgift var dock
Zéphyrine i Siegfrid Salomans komiska opera
»Diamantkorset», hvilket parti hon skapade
vid operans första uppförande härstädes vå-
ren 1886, alternerande med fru Edling. Här
hade hon ett parti, som lät samtliga sidor
i hennes begåfning komma till fullaste rätt
och därför var typiskt för hennes fram-
ställningskonst, helst denna här därjämte
kunde i viss mån sägas framspringa ur
hennes »innerster Lebensdrang». Också väckte
hon här det lifligaste bifall och bidrog
jämte den bortgångne Pelle Janzon i icke
ringa mån till operans framgång. Hela värl-
den skulle gå och se den kostliga gavottsce-
nen, där den unga lindanserskan, som skall
uppfostras till nn danj, får ett recidiv af
konstnärsfeber och gifver en extra föreställ-
ning i den högre akrobatiken för sin för-
vånade sällskapsdam. Med tändande ome-
delbarhet och uppsluppenhet lämnade hon här
en slående bild af det otämjda naturbarnet,
på samma gång hon i partiets veka lyriska
moment förstod inlägga en ej vanlig charme
och rörande värme. I denna roll tog sånger-
skan också afsked af vår publik, då hon
våren 1888 lämnade vår scen för att kort
därpå gifta sig och bosätta sig i Danmark.
Sedan dess har fru Andersson-Sörensen vid
några tillfällen uppträdt som gäst å Göte-
borgs Stora teater och i Köpenhamn har hon
medverkat vid åtskilliga konserter.
Såsom här ofvan i referatet öfver opera-
debuten antyddes, äger fru S. ej till sitt förfo-
gande någon stor röst, men denna utmärkte
sig alltid i ofvan nämnda uppgifter för be-
tydande renhet och klarhet. Den italienska
sångskolan, hvars] principer hennes lärare
följt och som genom sina koloraturöfningar
bibringar stämman både välljud och smidig-
het, har äfven utvecklat dessa egenskaper
hos fru S.
Men dessa företräden j yttre teknik skulle
måhända ej förmått väcka tillräckligt intresse
med anledning af det genom öfveiansträngning
i barnaåren något tunna röstorganet, om fru
S. ej vid sidan häraf blifvit begåfvad med en
scenisk instinkt, som ställer henne högt bland
de konstnärer, hvilka under det senaste de-
cenniet varit fästa vid vår lyriska scen. Och
med det dramatiska temperamentet står en
hos oss ej alltför vanlig förmåga i samband,
vid hvars riktiga utveckling äfven den itali-
enska såDgskolan i alla tider fäst stor vikt.
Fru S. behärskar nämligen textuttal, frase-
ring och vokal diktion på ett sätt, som erin-
rar om den konstnärlighet i dessa afseenden,
hvaraf åtskilliga här uppträdande gäster af
betydenhet visat sig vara i besittning. I den
komiska operan med dess rörliga passageverk
är detta af ännu större vikt och betydelse
än i den stora operan.
Fru S. mottogs vid sitt återinträde i mån-
dags å den scen, hon tillhört, med lifliga ut-
tryck af publikens sympatier.
H. G. S.
En episod.
^A/J in vän, den unge läkarn, log iro-
niskt...
‘Vi sutto samman i förtroligt lag,
nyss middag ätits, och vid tänd havanna
vi njöto stundens ro i djupa drag.
Vårt samtal gått från ämne och till ämne,
från konst och politik till religion,
ftian var en skeptiker, som trodde intet,
men har på tungan jämnt: evolution.
flag hade kastat kring mig några fraser —
dock ärligt menta — om det djupa kraf,
som låg i själens djup och hennes längtan
mot idealen starka vingar gaf —
det djupa kraf, hvad kunde det väl vara ?
Jroniskt lugnt han sade: > fHumbug hara,
och narr enhvar, som något annat tror!
cJ)en samma kraft, som i vår hjärna hor,
är den som knyter nätet utaf celler,
som rundar stammen, där af saf den sväller,
och dräper stackarn, som i lifvets larm
sitt dödssår fått i genomstungen harm-»...
jtlan höjde glaset, litet grand nervös,
och grön mot dagern gnistrade "Chartreuse.
jDen unge läkarn åter satt som vanligt
med mörkhlå ögon och med nohla drag
och talte med citat ur fMill och SMalthus
om universi järnhårdt stränga lag,
som dömt den svage skonlöst att gå under
och åt den starke helgat lyckans dag. . .
"Och dock helt nyss på smärtfyldt lasarett
jag honom sett till sjukhädd vänligt skrida
och jämka fehcrskrynklad kudde rätt.
"Och nu ett sådant tal! — ftian smàlocj flyk-
tigt:
»Så mången löjlighet vi än ha kvar,
vi nutidsmänniskor, så månget sekel
på hjärnans hark sin svaghet lagrat har.»
. . . fa, svaghet kanske! Signad dock hvar
svaghet,
som räckte hungrig nästa dryck och hröd,
som torkat harnatårar, när därhemma
i kyffet modern legat hlek och död,
som hyggde hospital och lasaretter
och hem åt husvill uti vinternätter!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
