Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 24 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 59
Ja, svaghet! c
J\anske dock det är en sådan,
som, när revolten tänder an en värld
och klass mot klass står väpnad, hejdar
hugget
af segerherrens hotfullt lyfta svärd . . .
Jag talt mig varm. Vi tego åter låda.
jDär borta, fjärmast invid västerns rand,
stod aftonglöd på mörka, Irustna snömoln
som återspegling af en vädelds Irand.
Emi! K/éen.
Fusk.
Ett ord från skolkatedern till mödrarna
af Florentin.
B
â torde de vara, hvilka känna till, huru
allmänt och i hvilken stor skala fusk
bedrifves inom skolan. Det sker nämligen
så lyckligt, att det endast sällan upptäckes,
så djärft, att den gynsamma utgången blir
än mer förundransvärd. Några ord därom
torde därför få anses vara berättigade.
Man kan i fråga om fusket indela lärjun-
garne i trenne afdelningar. Till den för&ta
skulle då räknas de, som alltid i alla äm-
nen och vid alla tillfällen fuska, som göra
det till och med då de kunna lexan — af
gammal vana. Till den andra höra de, som
fuska delvis och läsa delvis, de, som nog ar-
beta med både skrifningar och lexer, men
dock, där tid och förmåga brista, genom
fusk rädda betygen. Den tredje afdelningen
innefattar det minsta antalet, i det att dit
skulle föras de, som endast fuska i särskilda
fall, då minnet sviker eller öfverläsningstiden
varit för knapp. Dessa tre kategorier till-
höra olika stadier och klasser. Den första
torde sålunda endast påträffas i skolans hög-
sta klasser, där kontrollen är minst och lät-
jan störst. De bägge andra återfinnas i nära
nog alla klasser, undantagandes den första,
där man äfven kan finna sådana, som ej alls
fuska.
Mången bestrider kanhända, att fusket är
så allmänt. »Det är omöjligt,» säger man,
»att sådant kan gå för sig, utan att upptäc-
kas.» En och annan, som grips på bar
gärning, visar dock dess närvaro, och myc-
ket, som icke röjs, finnes i alla fall. Mån-
gen lärare tror nog, att under hans timmar
fusk ej går för sig. Men han ser ej, hur
boken ligger uppslagen på bänken bakom
den där breda ryggen, som den framför sit-
tande med flit rätat, han ser ej hvad som
står skrifvet med blyerts på temabokspär-
men, han ser ej, att B. sitter med en bok i
knäet, att C. har en fullklottrad lapp i han-
den o. s. v. i oändlighet.
Fusket bedrifves i de lägre klasserna tem-
ligen enahanda. Boken, som ligger på pul-
peten, har en blyertspenna mellan sina blad
— läraren tittar bort, vips öppnas boken ett
kort ögonblick. Annars skrifvas ord på bän-
ken eller på papperslappar, som hänga fast
på pulpeten eller hållas i den kupiga handen.
I de högre klasserna däremot antar det
mera skiftande former och blir af ett visst
intresse att studera. Den djärfhet och upp-
finningsförmåga, som därvid utvecklas, äro
sannerligen förundransvärda. Hur häpen
skulle Ni ej blifva, om Ni såge en hel klass
från ryggen! Ni skulle då finna den för-
dolda orsaken till, att den ene i dag kan så
ovanligt bra, att en annan kan hela regent-
längder utantill, att en tredje kan hela slut-
ledningsläran perfekt o. s. v. oberäknadt de
försiktiga, sparsamma hviskningarna.
Skrifningarna tarfva ett särskildt kapitél.
Hvad hemtemata angår, så är lärjungarnes
eget arbete vid dem så obetydligt, att de
snarare vänjas ifrån än till själfarbete. Där-
för äro de som borttappade, då de komma
upp till profskrifningarna i skolan, och söka
då reda sig genom det, som i slika fall all-
tid tillgripes, fusket. Vid profskrifningarna
härskar därför det innerligaste samband mel-
lan kamraterna. Några vederkvicka sig med
medtagna historier eller temaböcker och sända
sedan underrättelser vidare till andra medels
biljetter och små klotformiga bref, hvilka
fortskaffas på underbaraste sätt. De tappas,
de knäppas, de kastas, de telegraferas, de
smygas i adressatens hand af den oskyldige
afsändaren, som går förbi honom, då han af-
lämnar sitt skriptum o. s. v., allt utan att
den vaktande läraren ser det minsta. Detta
i de svenska skrifningarna ; vid öfversättnin-
gar användas delvis andra system, hvarvid
bekväma fingerspråk spela en ej obetydlig roll.
Af det anförda torde man kunna göra sig
en föreställning om den stora omfattning, som
fusksporten tagit. Men emedan det ej är
allmänt bekant, hur allmänt det är, ser man
nog oftast ej den stora fara, som ligger däri.
Fusket är nämligen olycksbringande i många
hänseenden. Dels minskas i hög grad kun-
skapsnivån, och redan detta förhållande borde
vara nog att föranleda allvarliga åtgärder
däremot, då, som bekant, vår skollag upp-
ställer betydligt mindre fordringar än andra
länders. Dels blifva helt naturligt betygen
falska, och sist, men viktigast —- hedersbe-
greppet blir hos det uppväxande släktet i vä-
sendtlig mån utplånadt. Jag har hört en
liten parfvel en gång utbrista, då han till-
frågades, hvad han skulle bli: »Jag skall
bli ohederlig, för det ser jag, att alla, som
ä’ ohederliga, dom går det bra för.» Och
orsaken till hans bittra svar? En kamrat
hade fuskat och följaktligen kunnat bättre
än han, som ej velat vara ohederlig. Jag
är säker på, att nästa gång fuskade äfven
han. Det klagas öfver bristen på ärlighet
och rättskaffenshet i lifvet är det underligt,
då de unge se, hur väl det går dem, som
äro ohederliga, att de följa deras föredömen?
Yi tarfva unga släkten, hvilkas sinne är ädelt,
hvilkas heder är omutlig, hur skola de kunna
bli ädla och ärliga, då de se de goda grund-
satserna i ord som gärning hånade och finna,
att de ohederliga ej allenast undgå straff,
utan vinna framgång, ja, stundom beröm.
Förefaller dem så arbetet »tråkigt», då är
deras beslut snart fattadt. Det ligger där-
för stor vikt på, att den strängaste kontroll
utöfvas, ty tänk ej, att lärjungarne skola
afstå från att fuska, emedan det är orätt.
Det betraktas nämligen ej så. Det ursäktas
såsom nödfallsutväg och emedan alla andra
göra så, det gillas såsom upproriskt emot
lärarne, det beundras, då det utföres skick-
ligt och djärft, såsom bevis på förslagenhet
och mod och blir så härskande genom det
onda föredömets makt och utöfvarnes skä-
rande hån mot dem, som ej vilja följa dem.
»När alla göra det och få bra betyg, skulle
då jag ensam inte göra det och få dåliga?»
skall Ni visst få till svar, om Ni frågar nå-
gon, hvarför han gör det. »Nå, men tala
om för lärarn då,» svarar Ni kanhända.
»Åh, då skulle jag bara bli olycklig för
alla de andra, ty de neka, förstås, och jag
kan inte bevisa det, » skulle Ni då få höra.
Därför — strängare, ständig kontroll!
Men äfven härutinnan måste hemmen sam-
verka med skolan, om afsevärdt resultat skall
kunna uppnås. Hvilka kunna väl mer göra
det orätta och oärliga i fusket klart för ung-
domen än mödrarna? Hvilka kunna väl så
som de uppmuntra dem att med flit vinna
vackra vitsord? Först då hemmen och skolan
i samförstånd arbeta därpå, kan fusket omöj-
liggöras och utrotas. Det kräfver mycken
uppmärksamhet, men då man betänker det
myckna och svåra onda det åstadkommer,
skall man helt säkert ej tycka ansträngnin-
gen vara för stor.
JEL
Ebenezer.
Skiss för Idun
af
Sophie Linge.
(Slut från föreg. n:r.)
Den stackars kvinnan brast ut i gråt, och
den lilla flickan, som först en stund stirrade
på modern, började äfven att högljudt snyfta.
Ebenezer lade ifrån sig sitt arbete, steg
upp och gjorde ett slag kring golfvet, följd
i hälarne af katten, på hvilken han tycktes
utöfva ett magnetiskt inflytande. Till sist
stannade han framför grannkvinnan, där hon
satt nedhukad, med ansiktet gömdt i förklädet.
»Gråt på,» sade han, »tårar äro skurar att
skölja bort sorgen med.»
Hon måste se upp för att se, hvad min
han höll, då han sade detta, och han hade
lagt sitt gamla ansikte i så många kon-
stiga veck, att hon af pur förundran slutade
upp att gråta.
Alltjämt följd af katten, fortsatte han sin
promenad i det trånga rummet, sköt undan
en trebent länstol, som stod i vägen, var nära
att stupa öfver en gammal läderkappsäck,
men satte sig i stället på den och tände en
liten lerpipa, som han fiskade upp bland brå-
tet på spiselhällen.
Men när han dragit några bloss, knackade
han ur den och lade åter bort den.
»Hvad har ni i korgen,» frågade han
tvärt och vände sig till kvinnan.
Timmermanshustrun steg upp, gick fram till
honom med korgen och visade honom inne-
hållet.
»Bah,» sade han; »hvad vill ni, att jag
skall göra med dem där?»
»Köpa dem,» svarade kvinnan dröjande.
»Jag behöfver nödvändigt pengar till hyran
i morgon, eljes blir jag vräkt och vet mig
ingen råd, hur jag skall fylla summan. Och
så har jag mina små, som ni vet, tre mun-
nar att mätta ...»
Ebenezer ruskade på hufvudet.
»Duger inte,» svarade han lakoniskt. Men
när han såg det missmodiga uttrycket i kvin-
nans ansikte, tilläde han urskuldande:
»De äro inte tillräckligt gamla, ser ni.
Sådant där har ingen efterfrågan i mark-
naden.»
»Nej, gamla äro de inte. Jag fick dem
till fästmöspresent af gubben min, och det
kostar allt på litet att göra sig af med dem,
skall jag säga. Men se då, så vackra de
äro.»
Hon tog upp en kopp ur korgen och höll
den mot dagern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
