Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 (DUN îsôâ
En god kvinnas väg är i sanning strödd med blommor, men de uppspira bakom hennes steg, icke framför dem.
JIUSKIN.
:f***********#****v********************************9¥^^******************#*****************
vara publikens mest firade gunstling, herr
Arvid Ödmann, samt af den utmärkta sån-
gerska, hvilken numera icke tillhör scenen,
men ständigt tillhör konsten och med sin
härliga röst och sitt hjärtvinnande föredrag
alltid fängslar sina åhörare, grefvinnan Ma-
tilda Taube, född Grabow.
Pâ den dramatiska afdelningen medverka
sådana krafter som Knut Almlöf och Georg
Noriby från vår scens förflunta dagar samt
Gustaf Fredrikson och Thecla Åhlander med
Here af dem, som nu utgöra teaterns för-
nämsta krafter.
På samma gång herrar Almlöf och Norrby
skyndat att bidraga till det vackra ändamå-
let, har det ock varit för dem ett kärt till-
fälle att upplifva minnet af den tid, då
Amanda Nerman var deras unga kamrat på
dramatiska scenen. Själf upplifvar hon sina
teaterminnen, då hon, åtminstone vid dessa
två föreställningar, uppträder på den scen,
där hon icke visat sig på två årtionden, men
där hon förut under Here år var en till tea-
terns framgång verksamt bidragande konst-
näriuna.
I slutet af 1850-talet riktado dåvarande
teatervänner sin uppmärksamhet på en helt
ung flicka, som hade fått undervisning vid
kungl. teaterns elevskola, men gjorde sitt för-
sta offentliga uppträdande på Edvard Stjern-
ströms scen och spelade ganska olika roller,
men alltid på ett sätt, som ingaf stora för-
hoppningar. Hon uppträdde i »Hakon Jarl»,
i »Konst och natur», i »Fiamino» o. s. v.,
ochAmandaNermans namn vardt snart bekant.
Vid tjugu års ålder begaf hon sig till Fin-
land och fick vid Helsingfors’ svenska teater
snart en stor och viktig del i spellistan. Oak-
tadt sin ungdom, utförde hon de förnämsta
rollerna i Blanches och Jolins stycken och i
,många andra samt vardt inom kort en af
allmänhetens förnämsta gunstlingar. Icke
blott på scenen, utan äfven i sällskapslifvet
visade man henne stor uppmärksamhet, och
hon tillbragte i Finlands hufvudstad ett par
på alla sätt lyckliga år, om hvilka hon ännu
talar med glädje och tacksamhet.
Oaktadt dessa lyckliga förhållanden, slet
skådespelerskan sig likväl från triumferna i
Helsingfors. Den unga, intelligenta konst-
närinuan kände, att hon vore i behof af långt
strängare studier än de, till hvilka hon dit-
tills haft tillfälle, och så ryckte hon sig från
de hänförda helsingforsarne och begaf sig till
Paris, där hon under ett helt år öfverläm-
nade sig åt allvarliga sceniska studier.
Till Helsingfors återvände hon icke, men
väl till Stockholm, där hon, hösten 1864,
anställdes vid kungl. teatern och debuterade
i »En liten förmyndare», hvilket stycke hon
själf öfversatt. Hon väckte mycket bifall och
tog sedan under nio år verksam del i kungl.
teaterns arbeten, med erkändt konstnärskap
utförande ett stort antal roller, såsom Klara
i »Egmont», Camille i »En teaterpjäs», Emma
i »Hertig Job», hvilket stycke också är en
af hennes öfversättningar, Ingeborg i »Engel-
brekt och hans dalkarlar», prinsessan i
»Adrienne Lecouvreur», Tusnelda i »Släk-
tingar» m. m.
Till stor saknad för hufvudstadeus teater-
vänner, hvilka satte stort värde på den intel-
ligenta skådespelerskan, som tycktes ha en
betydande framtid på scenen, öfvergaf hon
dock denna redan 1873 samt ingick äkten-
skap med kaptenen, numera trafikdirektören
och t. f. intendenten vid statens järnvägar,
grefve Carl Oscar Taube. De gamla teater-
vännerna, de som voro med för tjugu år se-
dan, ha icke glömt henne, och hvarken gamla
eller unga människovänner skola förgäta hen-
nes vackra bemödanden till lidande medmän-
niskors bispringande.
Claës Lundin.
Kvinnornas flagga.
Pansarbåten Thules af-
löpning, den 4 mars 1893.
En snöhvitt sjudande svallvåg slår
Sin skur mot det röda pansarstålet;
En skälfning från jättens lemmar går,
Där stolt på stupande ban han når
Den svenska böljan, det första målet.
Då glänser en blixt i samma stund
Från däck, som vågorna sakta vagga,
En blågul flamma — och mund från
mund
Kring furukransade stränders rund
Sig höjer ett sorl: »Se, kvinnornas
flagga/»
Vid spelande middagsljus och sång
Det blåa fältet sitt kors nu tänder . . .
Men tung var mödan väl mången gång
Och tyst den vinternatten och lång
De sömmat dess silke med trägna
händer.
Ty hvar en son vid sin moders
barm
Har lärt sig att älska fosterlandet,
En syster stödde sin broders arm,
En maka värmde sin make varm,
Där fästes ett styng i det blågula ban-
det.
Och hvar en teg stod mognande god
Att mödans sparsamma skördar vagga,
Och livar en svältdag man öfverstod
I kvinnokärlek med mannamod,
Där syddes en flik af kvinnornas
flagga.
Så sömma ditt silke, gult och blått,
I svenska färger, du svenska kvinna,
Förena hvad väldigt är och smått,
Förena hvad bittert är och godt
Med styng intill styng, medan dagarne
rinna.
Dä skall den silkessömmade flik,
Som nu våra hjärtan mäktigt gläder,
En gång på segrar och minnen rik,
Din egen offrande kärlek lik,
Tryggt hålla oss ut i alla väder.
■Johan Nord/ing.
Några ord om vår ”Gifter-
målsbalk.”
För Idun af Kata Dalström.
■
ånne några af Iduns ärade läsarinnor
någonsin ägna en tanke åt »Gifter-
målsbalken» i vår egen hedervärda svenska
lagbok?
Och ändå borde sannerligen kvinnorna ha
den på »sina fem fingrar», som man brukar
säga, så viktig är den.
»Hu då!» hör jag i andanom många af
eder utropa. »Förskona oss för all del från
alla lagar, de äro så tråkiga, och inte kunna
vi kvinnor begripa oss på dem och på alla
märkvärdiga »balkar», som finnas i lagboken!
Bara vi titta på den (om vi någon gång
göra det), så går det rundt i hufvudet på
oss! »
Ja så ungefär tror jag många skola säga,
men jag vågar ändå, med Iduns läsarinnors
benägna samtycke, i all enkelhet söka göra
en del af »Giftermålsbalken» klar och tyd-
lig för dem.
Men innan vi sysselsätta oss med den nu-
varande äktenskapslagen och de under de se-
naste åren föreslagna ändringarna af den-
samma, skola vi i allra största korthet beröra
den s. k. kvinnofrågans utveckling här hemma
i Sverige.
Jag säger med flit »allra största korthet»,
ty Idun tillåter ej någon utförligare behand-
ling, det skulle inkräkta för mycket af tid-
ningens utrymme.
Som vi alla veta, var kvinnan under hedna-
tiden blott en handelsvara. Det var endast
de gamla nordmännens ädla sinnelag eller
»ridderlighet» hon hade att tacka för sin re-
lativt taget själfständiga ställning här uppe
i norden.
Då ungmön blifvit vuxen, var det hennes
far, eller om han var död, hennes bröder som
afslöto det s. k. brudköpet med den tilläm-
nade mannen. Bruden själf hade ej det rin-
gaste att säga i en så viktig fråga som sitt
eget giftermål, ja man behöfde ej ens till-
fråga henne, utan blott öfverlämna henne åt
hennes nya husbonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
