Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 75
När hon lämnade fädernehemmet, erhöll hon
en del lösören i hemgift, och jag antager, att
den ännu för flickorna brukliga utstyrseln är
en kvarlefva från denna tid. Men af den
egentliga egendomen, eller odalen, fick hon ej
det ringaste, och vid fadrens död fick hon ej
taga arf efter honom.
Sonen eller sönerna fingo ensamma allt,
och först om sådana ej funnos fick dottern
eller döttrarna ärfva.
Så småningom, när sederna mildrades ge-
nom kristendomens införande, blef kvinnans
rättsliga ställning något bättre.
Under medeltiden voro bestämmelserna om
kvinnans arfsrätt, myndighet m. m. olika i
olika landskap och bestämdes af de s. k.
»landskapslagarna».
Till exempel i Värend i Småland hade dot-
tern rätt att ärfva lika med brodern. Redan
länge hade denna arfslag varit gällande där,
såsom man sade till lön för att kvinnorna i
Värend, under kriget mot danskarna, visat så
stort mod och så mycken rådighet.
Äfven voro bestämmelserna i dessa om den
gifta kvinnans enskilda egendom olika i olika
delar af landet. Gotlandslagen erkände ej
ens någon gemensam egendom. Den som un-
der medeltiden gjorde mest för kvinnan, var
Birger Jarl.
Han beskyddade henne på allt sätt och
erkände hennes rent mänskliga rättigheter ge-
nom sin lag om »kvinnofrid». Det var äf-
ven han, som gaf kvinnan laglig rätt att ärfva
sin fader. Dock fick hon endast ärfva hälf-
ten mot sin broder. Däraf det gamla talet
om »brorslotten».
Och ända till år 1845, under Oskar den
förstes tid, fortforo dessa lagar att gälla. Då
först erhöllo bror och syster lika arfsrätt.
Genom den häfdvunna vanan att mannen
ensam skötte såväl sin egen som sin hustrus
enskilda egendom, blef det så småningom all-
deles bortglömdt, att hustrun någonsin haft
rätt till att inneha enskild egendom och den
där »rätten» försvann alldeles.
I 1734 års lag, som utfärdades för hela
riket, blef den gifta kvinnans rättsliga ställ-
ning genom bestämda lagparagrafer fastslagen.
I den bestämdes, alt all egendom skulle vara
gemensam, och att den gifta kvinnan sålunda
ej skulle kunna inneha någon enskild förmö-
genhet. Mannen fick ensam rätt att förvalta
egendomen.
Mannen skulle vara Bin hustrus »måls-
man». Det vill med andra ord säga, att hust-
run genom den lagen blef fullkomligt omyn-
dig och alldeles beroende af mannens god-
tycke. Dock kunde, genom ett särskildt »för-
ord», hustrun få äga enskild egendom, men
hennes man skulle alltid förvalta denna åt
henne.
I ett enda fall kan man säga, att 1734
års lag bestämdt förbättrade kvinnans ställ-
ning, ty den s. k. »husagan» blef där bort-
tagen. Mannen hade förut laglig rätt att
misshandla sin hustru. Och jag tror ej »sam-
hället» blifvit lidande på att denna rätt till
»husaga» borttogs.
MåDga hade dock börjat inse, huru orätt-
vist den lagen behandlade kvinnorna, synner-
ligast de gifta kvinnorna, och arbetat på att
skaffa dem rättvisa. Men först sedan kvin-
nan och mannen år 1845 fått lika arfsrätt,
kan man säga, att reformarbetet på allvar bör-
jade.
(Forts, i nästa n:r.)
Böhmiska folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
I.
Med floden.
et finnes ett gammalt gult stenhus med
mörknad rappning nere vid Ferdinands-
kajen i Prag. På framsidan af detta
gamla stenhus är en. mängd årtal och
streck inristad, högre och lägre upp
på muren. Årtalen beteckna öfversvämningsår,
strecken den olika höjd, som floden stigit till.
Bakom huset, flere fot under den högt byggda
kajen, löpa en mängd små trånga gränder
nedåt hamnen, mörka och smala likt svarta
diken. Dessa gränder bebos till största de-
len af små handlande och handtverkare, fat-
tigt, sträfsamt folk, mest böhmare, ty de fat-
tiga judarne hållas i de ännu smalare, mör-
kare och smutsigare gränderna i stadens
midtpunkt bakom Altstädter-Ring.
François Kniçék var en lång, vacker karl
med ganska regelbundna, men något loja drag,
och hans hustru var en liten benig kvinna
med svarta ögon, knotiga, en smula hektiskt
röda kinder och ifriga brådskande rörelser.
Brådtom hade hon också från tidigt på mor-
gonen, då hon kokade kaffe åt François,
hvilket han långsamt mornande sig förtärde
på sängen, till sent på natten, då hon stop-
pade, stickade och tvättade vid den lilla köks-
larnpan åt mannen, pojken och sig själf. Men
så kunde då ingen säga heller, att François
hade smutsiga skjortor eller trasiga strumpor,
och Kurt var så snygg som en 10 års pilt,
hvilken dagen i ända håller till vid rännste-
nar och sandhögar, rimligtvis kan vara. Kati
tyckte ej om att låta gossen stryka kring ga-
torna utan tillsyn, men hvad skulle hon göra?
Hon hade uppassning i olika hus från sju på
morgonen till åtta på kvällen utom den stund,
som hon med andan i halsen sprang hem för
att koka middagsmaten. Kati förtjänade vis-
serligen också sina tjugu gulden i månaden,
men det behöfdes minsann, ty François tyckte
lika litet om dålig kost som om arbete. Man
kan ej heller begära, att en vacker karl, som
kan blåsa litet falskt på klarinett, skulle ha
sinne för vanligt simpelt grofarbete. Och
Kati var den sista att begära det. Hon hade
ståndaktigt lidit hvilka marter som helst för
sin ståtlige mans skull, och hon hade hellre
svultit en hel vecka själf, än hon afstått att
dagligen stoppa trettio kreuzer i François
ficka att köpa öl och cigarrer för. François
tog emot dessa penningar som en laglig tri-
but och aflägsnade sig efter middagen med
en liten stolt nick för att skaffa sig ett par
Virginia i närmaste cigarrbod, som han rökte
på någon kneipe vid en fradgande ölseidel.
Det var verkligen en vacker syn att se
François med behagfull värdighet draga ut
halmstrået ur den långa cigarren, stryka med
handen genom sitt rika hår och, sedan han
sköljt ned ett par klunkar öl, suga åt sig
fradgan ur de svarta mustascherna; men det
var ännu mer imponerande att höra honom
tala med långdragna sjungande ändelserochener-
giska slaviska halsljud. François var soci-
alist, det vill säga, han hade några förvir-
rade begrepp, dem han uppsnappat från ett
par folkmöten, och som han nu kokade soppa
på i långa, svassande tal. Det var i synner-
het penningens lika fördelning mellan alla,
som han mest höll på, sålunda uttydt, att han
för all tid skulle få sötebrödsdagar, utan att
lägga två strån i kors, och i stunder af ädel-
mod gladde han sig åt, att Kati äfven då
skulle kunna få det litet bekvämare. Två
saker måste emellertid sägas till François he-
der: han drack ej mer, än han tålde, och var
aldrig grof eller ondsint mot sin hustru. Han
var blott en drönare till sin natur, och han hade
haft lycka med sig, då han råkat få till
hustru ett så rastlöst litet bi som Kati.
Kati hade en dröm, som ofta spökade i
hennes beskäftiga hjärna, och som i synnerhet
då hon gick förbi någon liten grönsaks-, bröd-
eller korfhandel, kom henne att draga en suck
af längtan — hon ville sätta upp bod. Men
till ett sådant företag fordras kapital, och då
hon hvarken ägde eller hade att förvänta
något sådant, bar hon för sig själf både på
sin dröm och längtan och slet sina skor med:
uppassning hemma och borta, hastig i rörel-
serna lik en sädesärla, liten och mager som
en sticka, men ihärdig och frisk som ett vin-
terny. Sådan var Kati.
Men så inträffade det vidunderliga, som
undantagsvis förekommer äfven i verkligheten,
nämligen att en gammal knarrig fröken, som
hon troget passat upp i nära tio år, lade sig
ned och dog i lunginflammation och på si-
stone kände sig rörd öfver Katis mångåriga
tålamod, hvilket hon belönade med att testa-
mentera henne femhundra gulden.
Och därmed blef Katis dröm till verk-
lighet.
François motsatte sig ej hennes planer.
Han visste af gammalt, att hon var prak-
tisk, och dessutom smickrade det hans få-
fänga att kunna uppträda som bodägare. Det
var en stolt dag i Katis lif, då denna här-
lighet stod färdig. Den svarta skylten med
det gulmålade namnet: François Kniçék, hyl-
lan i dörröppningen med sina aptitligt ord-
nade salladshufvuden, tomater, ägg och små
grönsaksbuketter, den ljust nymålade boden,
mjélkbunkarna, smörklimparna, potatiskorgen,
allt detta var en syn, som rent af bländade
Kati och fyllde hennes anspråkslösa sinne
med den innerligaste tillfredsställelse Till
och med François rökte den aftonen sin Vir-
ginia hemma. Han stod högrest, med furstlig
min i boddörren och betraktade nedlåtet alla
förbivandrande. Hans uppsyn sade tydligt:
»Jag är François Kniçék och det är min bod,»
visserligen köpt för hans hustrus penningar,
men de tu äro ju ej blott ett, utan mannen
är därtill vanligen nummer ett, och ingen
kunde vara nummer ett i högre grad än
François Kniçék.
Ungefär fyra månader förgingo, och Kuiçêks
hade ingen orsak att beklaga sig. Handeln
gick ännu ej lysande, men långt ifrån dåligt.
Kati betjänade sina kunder väl, lurade dem
ej på en kreuzer, var flink i vändningarna
och vänlig mot alla. François hade ett godt
skämt för kvarterets tjänstflickor och lände
boden till prydnad, hvilket äfven bidrog att
höja dess anseende.
Han besökte numera sällan någon ölstuga.
Hellre lät han den lille Kurt springa och
hämta ett krus, och om någon af hans gamla
vänner tittade in i boden, bjöd han honom
in i köket på ett par glas och ofta nog äfven
på varm korf och ett fat i flott simmande »knö-
deln», ett slags klimpar af mjöl och bröd, dem
Kati förstod att tillreda rent af mästerligt.
Det var nu en gång för alla Katis vana att
göra väl, hvad hon tog för händer.
Af hjärtat belåten med sakernas vändning
var den lätt förnöjda kvinnan. Hon behöfde
ej längre flänga ur hus och i hus, mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
