Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ve honom, som vishetens råd har försmått Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
Och offrat sin ungdom åt nöjena blott, Han slutar visst leken med tårar.
yVllCHAEL pHORÆUS.
ligga, utan äfven om personer och förhållan-
den. Det är ofta säljarens konst att kunna
afböja hvarje som helst inblandning i dessa
ofta nog »intressanta» frågor. Fru C. hade
förmågan ej allenast att själf undvika detta,
utan äfven att sköta sina till ganska stort
antal uppgående biträden så, att kunderna
hvarken påtrugades någon vara eller blefvo
utan behöriga upplysningar om den artikel
handeln afsåg, och därför kände sig en hvar
välkommen äter.
Nu för tiden går det lätt att börja en affär,
och att drifva den ordentligt är ju allenast
beroende af kunskap, förmåga och tillgängligt
kapital. För fyratio år sedan var det annor-
lunda. Allenast borgare fingo då idka manu-
fakturhandel och visst icke med hvad slags
varor som helst; därtill fordrades fullmakt att
sälja den eller den fabrikantens vara, och lika
många inhemska fabrikanter som i boden voro
representerade, lika många fullmakter måste
säljaren kunna prestera för polisen eller fiska-
len, som då och då gjorde sin rond, eljes
följde laga straff. Änka efter köpman ägde
rättighet fortsätta mannens affär, men som
boktryckaren Cronquists yrke ej kunde db räk-
nas (han dog 1852), förelågo stora svårigheter
under den kraftigt växande verksamheten. Fru
C. gjorde hvad veterligen ingen svensk kvinna
före henne frambragt, hon skapade en firma
af sitt namn, hon upptog en son Georg i affä-
ren, som benämndes A. C. Oronquist & son,
under hvilket namn den utvecklats och på ett
förträffligt sätt handhafts äfven af sonen, se-
dan modern lämnat verksamheten.
I stillhet och med den glädje, som känslan
af ett fullgjordt lefnadsarbete måste medföra,
tillbragte fru C. de sista två årtiondena inom
sin familj och med tyst välgörenhet samt slöt
sfitt verksamma lif den 5 sistlidne februari
nära 86 år gammal. Hennes äldste son Cor-
fitz hade redan på 1850-talet lämnat Sverige
och torde vara den förste och hittills ende,
som försökt sig på ett svenskt tidningsföretag
i Australien (tidningen Norden i Ballarat),
Georg öfvertog firman, och den yngste, inge-
niör A. Werner Oronquist, är den kände ke-
misten.
Bottensafs.
tå lifvets höjder lyckan står i ljus
Och bjuder leende sitt glädjerus.
1 Se, tusen, tusen händer sträckas
mot
Den höjda bägarns guldbesmidda fot.
Väl en och annan når den, och med
lust
Han tömmer eldigt högtidsvinets must.
Deflesta hinna dock med kamp och nöd,
Blott doppa lifvets torra hvardagsbröd.
På mången lägger omildt öde band:
Han vill, men kan ej lyfta fjättrad
hand,
Han kan blott törsta, kan blott se med
kval,
Hur andra njuta ffadgande pokal.
Och fången gråter. . . Hvarje bitter tår
Ar liksom blodet från ett hjärtesår,
Den mänges genom andens dolda kraft
I lyckobägarns rosenröda saft.
Och därför skälfuer under glädjebrädd
En hålig ångest, purpurlent förklädd —
Enhvar som dricker, får sin andel af
Ett aldrig stilladt, ändlöst tårehaf.
Anna Knutson.
”Kmaneipation/’
et är utmärkande för en mening, som
under någon längre tid varit mer eller
mindre allmänt, förhärskande, att den
gör anspråk på att vara kategoriskt, själf-
klart, ovedersägligt sann. Många, ja, man
kan tryggt säga de flesta af dess anhän-
gare hylla den därför, utan att veta, på
hvilka grunder den hviiar. Och detta är
lätt förklarligt. De hafva allt ifrån sin ti-
digaste barndom hört den framställas som
en sak lika tydlig som t. ex. att två gån-
ger två är fyra, och på samma sätt som
alla skulle anse den person sinnesrubbad,
hvilken på allvar bestrede detta, så hålla
de en motståndare till en sådan allmän
mening för, om icke fullt galen, åtminstone
mindre vetande.
Men det är betecknande, att, emedan de
icke hafva någon kännedom om dess pre-
misser, de ofta icke kunna bemöta de mest
ytliga anfall på densamma. Om de någon
gång bli försatta i en sådan ställning, att
de äro nödsakade härtill, finna de därför
endast nödigt — och möjligt att med
en öfverlägsen och medlidsam axelryckning
kullkasta den motsatta åsiktens skäl. Eller
också — detta är mycket vanligt — fram-
hålla de, att t.det gått bra ända hittills,
hvarför skola, vi då ändra?»
En skön teori ! Afrikas vildar tycka
förmodligen också, att »det går bra», och
vilja därför inte alls veta af någon civilisa-
tion.
Många anhängare af en förhärskande
mening komma för öfrigt aldrig i tillfälle
att direkt taga del af de grunder, på hvil-
ka en motsatt åsikt stöder sig, utan få
höra alldeles vrängda framställningar af
dem och ofta äfven af själfva åsikten, så
vrängda, att de icke anse det löna mödan att
ens försöka vederlägga densamma. Jag vill
belysa detta med ett exempel. Det är egendom-
ligt nog en icke sällsynt förekommande upp-
fattning af socialismen, att den innebär en,
en gång för alla företagen, lika fördelning
— eller snarare delning — mellan alla af
all befintlig egendom. Det vore begripligt-
vis ingen, som skulle bråka sin hjärna med
att vetenskapligt nedgöra de socialistiska
teorierna, om de medförde så vanvettiga
konsekvenser.
1 ett dylikt läge befinner sig våra dagars
så kallade kvinnofråga. Det är här inne-
börden af emancipation och emanciperad,
som ofta tydes på det mest bakvända sätt.
Orden härleda sig från det latinska manci-
pium = äganderätt och prefixet e, hvilket
betyder från. Den närmast ordagranna
öfversättningeu är väl frigörande och fri-
gjord. Men hvad menar man i allmänhet
härmed. Betecknande är följande förklaring
i Ekbohrns ordbok: »Emanciperad kvinna
kallas den, som ej iakttager kvinnors van-
liga lefnadssätt, klädedräkt» o. s. v.
Skall man gråta eller skratta?!
_ Och detta i ett arbete, som skall under-
visa svenska folket om betydelsen af i språ-
ket förekommande utländska ord? Visser-
ligen har man satt kallas, men man har
icke på samma gång upplyst, att språkbru-
ket i förevarande fall är totalt snedvridet.
Saken är emellertid intressant nog och vi-
sar, huru allmän en dylik uppfattning af
uttrycket emanciperad kvinna är. Men
många gå ännu längre och mena härmed
en dam, som icke blott i sitt yttre uppfö-
rande i allmänhet söker likna en karl, utan
som dessutom särskildt lägger an på att
efterapa hans ovanor, röka tobak, förtära
starkare spirituösa, begagna svordomar m.
m. sådant.
Om en genomförd kvinnoemancipation
hade företrädesvis dylika verkningar, må
då alla goda makter bevara oss for den!
Nu kan det tyvärr icke förnekas, att en
och annan dam, som utger sig för att vara
begreppet emanciperad kvinna personifie-
radt, uppträder på ofvan angifna sätt — nå-
got som är i hög grad klaudervärdt och
endast bevisar, att hon själf icke förmått
fatta den verkliga innebörden af ifrågava-
rande begrepp, och som i förbigående sagdt
kanske mer än allt annat skadar den goda
sakens framgång. Enstaka fall berättiga
emellertid icke till fällandet af ett allmänt
omdöme. För öfrigt kan man ju icke be-
strida, att en kvinna naturligtvis, teoretiskt
taget, har lika stor — eller liten — rätt
att anlägga fula vanor som en man.
Jag vill tydligtvis ej förneka, att det gif-
ves motståndare till kvinnoemancipationen,
hvilka ha full insikt om deras skäl, som
ifra för densamma. Ändamålet med ofvan-
stående har ej heller varit så mycket att
försvara dem som att protestera mot den
lättvindighet, hvarmed talet därom allt för
ofta affärdas. Kvinnofrågan har verkligen
blifvit af sådan betydelse, att den kräfver
allvarlig diskussion mellan alla, som i nå-
gon mån intressera sig för människosläktets
framåtskridande. Åtminstone böra allra
minst de, som ej ha en aning om, hvad
denna fråga innebär, med tillbakavisande
hån och sofismer bemöta dem, som kämpa
för densammas lösning.
Julius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
