Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
I D U N 91
Ännu en interiör från Mars.
•^å denna planet ha kvinnorna i långliga tider
■ varit klädda på ett i deras tycke förståndigt
och praktiskt sätt. Under de senare åren ha emel-
lertid starka strömningar gjort sig gällande för att
astadkomma genomgripande förändringar i de där
städes befintliga damernas klädedräkt. På den af
»Fru Snorre» föreslagna vägen, d. v. s. per tele-
fon, har det lyckats mig att af en bland samhäl-
lets jstöttepinder» på denna lycksalighetens pla-
net få beskrifning, dels på några af de klädesplagg,
som ännu alltjämt bäras af flertalet af den i alla
hänseenden bättre hälften af Mars’ befolkning,
dels på »de vidunderliga tillställningar», som där
börjat införas af några »mer eller mindre abnorma
nyhetsmakare».
1 synnerhet två plagg af den senare sorten
hade väckt min sageskvinnas undran och — löje.
»Det ena,» sade hon, »är ett slags lifstycke, som
kallas korsett, tror jag. Hufvudändamålet med
detta tyckes vara, att det om midjan skall ha en
omkrets * minst 20 centimeter mindre än den
kropp, på hvilken det skall sitta. Det är försedt
med en mycket praktisk snörinrätlning, prak-
tisk så till vida, att man annars inte skulle få
igen lifvet om sig. Men nu snöres det ej till,
förrän man satt det på sig, och det blir på detta
sätt möjligt för vederbörande att uppnå den äskade
minskningen i volymen. Så knäppes det igen
medels en järn- eller stålinrättning, som kallas
planschett. Hvad mig beträffar, skulle jag aldrig
kunna reda mig i en sådan där persedel, jag, som
är van vid våra gamla modeller. Ser ni, dessa
göras lika^ vida om midjan som vi själfva äro; de
behöfva således hvarken snörning eller planschett,
utan knäppas igen helt enkelt medelst knappar
och knapphål. Några af våra damer ha emeller-
lertid anlagt de nya modellerna.»;
»Och deras erfarenhet?» sporde jag.
»Jo, de påstå, att sedan de utstått de första
dagarnas ovillkorliga obehag, vänja de sig lätt
vid korsetten. Vidare säga de, att vi förut ej haft
en aning om, hur mjuk i synnerhet vår midja är,
och i hur hög grad den låter tränga ihop sig. I
början bröto de af den ena planschetten efter den
andra, men de hafva nu gjort den erfarenheten,
att en sådan där tingest håller ganska länge, ifall
man blott undviker att röra sig ledigt, att böja
sig hastigt med mera sådant onödigt. Somliga
påstå, att sedan man en gång vant sig vid det
där plagget, kan man ej undvara det. Så bra
tycka de åtsnörda musklerna om att lefva i relativ
overksamhet.
»Det andra plagget är ett slags benbeklädnad,
som dock sträcker sig till midjan. Jag har svårt
alt för er beskrifva denna underlighet. Ser Ni,
tyget är helt enkelt bortklippt på de ställen, där
plagget borde vara som mest värmande. Och så
fult det är! Man kan gärna inte tänka sig något
mera ^smaklöst än ett par sådana där tingestar.
Och så de se ut på sedan ! Men ni kan omöjligt
göra er ett begrepp om denna tillställning, utan
att se den.» »Nej, naturligtvis inte,» svarade jag.
Jag blygdes att tillstå, det vi härnere på jorden
anse dylika plagg praktiska, värmande och vackra.
»Men jag återgår till korsetten! Kan ni tänka
er, att jag hört talas om unga damer, som
vant klädda i snörlif till och med på fjäll-
vandringar, vid spelande af lawn tennis, på rodd
turer o. s. v. Hos oss har det alltid varit bruk-
ligt att vid dylika tillfällen bära särskilda, för än-
damålet lämpade dräkter. Så t. ex. ha vi ej för-
stått bättre, än att de kvinnor, som äro på väg
att blifva mödrar, behöfva en specielt i detta af-
seende lämplig såväl under- som öfverdräkt. Nu
ha vi emellertid fått veta, att detta är öfverflödig
lyx. Man skall under sådana omständigheter bära
precis lika åtsittande kläder som under vanliga
förhållanden, och när man ändock, »å la force
des choses», tilltar i volym, så ökar man ut alla
linningar medels långa bandöglor och klädnings-
lifven med sidenlappar, spetsar, tyllbitar eller på
»agot annat praktiskt (!) och bekvämt (!) sätt.»
Min meddelerska gaf mig ännu många intres-
santa upplysningar om reformifrerskornas på Mars
sätt att kläda sig. Jag skall emellertid ej här ci-
tera mer än ett par af hennes sista yttranden.
»Våra s. k ’delade kjolar’,» sade hon, »ha be
funnits oestetiska — nåja, den som anser att det
där benbeklädnadsplagget, ni vet, tillfredsställer
skönhetssinnets fordringar, måste ju komma till
det resultatet — och böra därför enligt de nya
idéerna, ersättas med tre, fyra tunga plagv, som
benämnas underkjolar och med all sin tvngd hvila
på höfterna.
»Antagligen i förhoppning om att vår Herre
skall skapa människans högra och vänstra fot
precis lika samt göra hennes fötter smalare öfver
tårna än hälen, har vår reformförening konstruerat
en för dessa afseenden lämplig skomodell.»
Att vi i de civiliserade länderna härnere på
Tellus kommit långt före reformvännerna på Mars,
det hade jag under vårt samtal fått utomordent-
ligt klart för mig; ty de klädesplagg, som af dem
förordas, ha ju varit i bruk hos oss i långliga
tider. Vidare hade det gått upp för mig, att myc-
ket i vår klädedräkt ej har annat än vanan att
tacka, för att vi tillägga det dessa egenskaper.
Men hvar hade jag förut hört talas om »delade
kjolar», »sport- och turistdräkter», »lämpliga skol-
dräkter», »hygieniska barnkläder» m. m.? Plötsligt
dök ett minne upp hos mig. Modeller till sådaua
hade exponerats af vår svenska — dräktreform-
förening.
Jag har nu tagit reda på, att nämnda förening
den 29 mars kl. 7 e. m. håller sitt årsmöte i
Fredrika Bremer-förbundets lokal, Drottninggatan
54 Samtliga af föreningen utarbetade modeller
komma då att utställas.
När nu våra damer fått höra, att kvinnorna på
Mars kunna uppträda i dylika kläder, kanske de
känna sig en smula mera hågade att bryta med
gamla fördomar. För säkerhetens skull vill jag
dock hviska i ert öra, att dräktreformföreningen
hämtar åtskilliga af sina modeller från — Paris.
Gurli Linder.
Om sköldmör och Yalkvjrjor.
Enligt fornkällorna
af
A. U Bååth.
Jsffcvem känner ej den stolta Teguérska strofen :
Valkyrjor rida
på frustande hästar,
hell, dödsjungfrur, hell !
1 dag skall man strida,
i Valhalla gästar
en skara i kväll.
Säkert har denna strof bidragit att hos mån-
gen framkalla i all klarhet synen af kraftiga,
sköna ungmör i skinande rustningar, högresta
på sina sadelfria springare, sväfvande öfver
slagfält.
För Iduns många läsarinnor torde det må-
hända vara af intresse att höra, huru den
vackra myten om dessa kvinnor uppstått, hvad
verklighet som ligger till grund för den, huru
den utvecklat sig i hela sin rika fägring, samt
till sist huru den tecknas i själfva källorna,
framförallt i de fornnordiska kvädena.
Enligt fornskrifters vittnesbörd fanns hos
de indogermanska folken öfver hufvud en lef-
vande föreställning om stridsgudinnor, hvilka
verksamt ingrepo i siaktningarnas gång, väsen
af själfständig natur, som ej stodo i beroende
af någon högre, öfver dem stående gudomlighet.
bålunda omtalas i den grekiska mytologien
människornas dödsgudinnor, som, enligt Iliaden,
äro klädda i blodröda dräkter och kringsläpa
på slagfälten de sårade och döde. Hos den
grekiske forntidsskalden Hesiodos gifva dessa
kvinnor sig i strid med hvarandra för att få
den största drycken af de fallne kämparnes
blod.
På etruskiska kampmålningar visa sig be-
vingade dämoner inne mellan de stridandes
led i synbar afsikt att fatta tag i de stupande.
Och i en sen indisk saga omtalas, hurusom
en intagande, högbarmad, himmelsk nymf, en
»luftgångerska», efter den skildrade striden
hämtar fram ur likhögarne en af de fallne
och »betäcker honom med kyssar».
I de irska hjältesagorna förekommer en
krigsgudinna, som, åtföljd af sina två systrar,
plägar med allehanda trolldomskonster jaga
skräck i härarne. Ofta visa samtliga syst-
rarna sig i kråkgestalter; och kråkors läten
tydas därför ofta såsom förebud till blodiga
slag och berömda hjältars fall.
I full samklang härmed berättar ett kym-
riskt fornkväde om en furste, att han alltid
vann seger med tillhjälp af trehundra kråkor,
som städse lydde hans befallningar.
Hos sydgermanerna, i de bekanta Merse-
burgerdikterna, påträffa vi äfvenledes kvinn-
liga gudomligheter, som gripa in i stridande
härars öden.
Den ena af dessa hedna dikter — hvilka
egentligen äro ett slags trollformler, hvarmed
man tänkte sig kunna lösa en fånge ur hans
fjättrar — beskrifver rätt utförligt dessa kvin-
noväsens verksamhet under en drabbning.
De äro delade i tre skaror. Den ena gör
åtskilliga kämpar till fångar och håller dem
fjättrade bakom den här, hvars värn denna
flock vill vara, under det att den andra ska-
ran kastar sig på sina löddriga hästar och
kämpar emot denna här; men då sväfvar den
tredje skaran ned till de fångna, rör vid ked-
jorna och uttalar den lösande formeln : »springe
banden och flykte fienderna.»
Till sist hafva äfven anglosachserna, enligt
hvad den gamla hjältedikten Beowulf gifver
vid banden, känt till kvinnor, som »väfva
stridslyckans väf».
Hos de indogermanska folken möter oss
alltså från skilda håll tron på kvinnliga gu-
domsväsen, som taga verksam del i krigarnes
öden. —
Vi skola nu se, hurusom af dessa i största
allmänhet tänkta väsen blifvit inom den nor-
diska mytologien de klart tecknade Valhalls-
gestalter, som fått namnet valkyrjor.
* / *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
