Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 i DU N 1893
rinnor, är jag öfvertygad om (ja, jag vet), att många
goda platser skulle stå henne till buds, om hon ville
lämna oss.
Och slutligen vill jag påvisa, det vi ju alla böra
veta, att det finns ganska många familjer, äfven bland
de s. k, bättre lottade klasserna, som äro nödsakade
att lefva på jämförelsevis ännu mindre hushålls-
penningar än de nu ifrågavarande, och detta oaktadt
se vi, att medlemmarne i dessa familjer icke se mera
klena ut än flertalet af de lyckans gun-tlingar, som
kunna lefva huru lukulliskt de behaga, hvilket ju
bevisar, att den dyraste och läckraste maten icke
alltid är den sundaste.
, III.
Utan att vara vare sig »En erfaren» eller »Hus-
moder» eller ens »Alfhild», utan rätt och slätt en
skäligen oduglig fästmö, vill jag dock yttra några
ord i den här saken. Min mening är ej att inlåta
mig i dispyt eller utredande af det möjliga eller
omöjliga i att hushålla med 12 kr. i veckan, ehuru
otvifvelaktigt tusen och åter tusen hafva mindre,
utan blott som en opartisk läsare säga mitt omdöme
om dessa båda husmödrars olika uppfattning om sa-
ken. Den ärliga lilla husmodern röjer sin hemlig-
het, hon skrifver sant och — en smula förläget.
Hon har i eti olyckligt ögonblick gifvit sig in på
denna 12 kronors-aflar, hon måste tala, ty hon har
sagt sanning, men hon ville helst slippa. Hon vet,
att många, många skola anse henne småaktig och
trivial, oaktadt man godt ser, att det är en god
kvinna, som är sin man till »ena hjälp», och som
har haft mod att mot vanan lefva efter husets till-
gångar. Vidare har hon, hvilket är ännu modigare,
inför kalla ögon blottat sitt lilla hushålls stränga
enkelhet. Eör allt detta hembär jag henne mitt tack,
ty det är godt och väckande att se en plikttrogen
människa, som i ett oansenligt litet hem protesterar
mot tidens lyx. — Det är hjärtlöst att taga på skämt
en annans djupaste allvar. Då man frågar om en sak,
bör man verkligen tacksamt önska att få upplysnin-
gar och ej kasta bort alltsamman med de orden: »Då
lefva vi allt för litet mera än den summan.» Det är
ej vackert att tvinga en annan att öppna sitt hjärta
och sedan skratta däråt.
Detta bafver jag skrifvit, på det att ej den lilla
husmodern må tro sig felaktigt bedömd af alla Iduns
läsarinnor. Och jag, som går till ett fattigt hem,
jag önskar att jag kuDde, om än ej spara precis så
grundligt, fastän det är prisvärdt, sä att jag dock
kunde taga mitt kall så modigt och så på allvar
som hon. Johanna.
IV.
Rekord i besparingsfrågan!
Då det varit mig ett sant nöje att läsa »Erfaren
husmoders» och »Hilda —grens» billiga recepter
på god och närande föda, bar detta gifvit mig an-
ledning, herr redaktör, att vända mig till Eder med
begäran att få denna min lilla uppsats införd.*)
Äfven jag är gift och består mitt hushåll af tre
personer, af hvilka en olyckligtvis ej är person, som
går till och från, utan en lagligen stadd tjänarinna,
och därtill kommer en liten mops. Det måste dock
vara en obeskrifligt god sak att ha en dylik madam,
ty man kan ju då spara in åtskilligt, och som jag
nu föresatt mig att jämte min familj slå ett rekord
i den här 10-kronors-täflan med början den 27
april, har jag till denna tid uppsagt min lagligen
stadda jungfru och vidtalat en hygglig person, som
går till och från, utan att vilja ha kaffe eller dopp,
men med det måttliga anspråket att få öfvertaga
mina aflagda kläder och uteslutande monopol på
min familjs tvätt, hvilken jag äfven med min makt
som familjefader beslutat inskränka. Innan jag nu
går att för allmänheten utveckla min plan — ty jag
har matematiskt satt system i den — ber jag att få
upplysa, att jag lider af magkatarr, hvarför jag må-
ste hufvudsakligen lefva af mjölkmat, och mopsen
tror jag nog att min svärmor tar hand om under
den liär täiiingsperioden. Vidare inberäknar jag
icke söndagarne, ty då går min hustru och jag an-
tingen till min mor eller svärmor för att »äta upp
oss» efter veckans ansträngningar. Den i program-
met upptagna sylten ha vi fått af svärmor, så att
den kodar ingenting; grädde dricka vi ej till kaffet.
Till frukost äta vi hvarannan dag välling och hvar-
annan kaffe med smörgås och kallskuret, rökt häst-
kött eller ost. Till kvällen äta vi blott smörgås,
med mycket tunnt smör och kallskuret jämte ett
Visserligen är Ni en elak skämtare, värderade
»Erfarne husfader», men Iduns redaktion vill häfda
sitt gamla anseende för att ej göra någon manna-
mån och för en gång släppa in Er bland damerna i
»deras egen».
glas skummad mjölk. Åtgången för veckan blir
exempelvis :
Lägg ...... 0: 75
Mjölk, skummad, 9liter ä (i öre ..................... 0: 54
Potatis ................. 0: 25
En bit rofva...................................................... 0: 05
Lefver .......................... 0: 20
1 st. Spickesill.......... .... 0: 05
Färsk sill ............................................................. 0: 10
Hvetemjöl.......................................................... 0: 20
Rågmjöl.................................. 0: 20
118 kilogr. kaffe,Brasil ...................................... 0: 60
Kaksocker............................................................. 0: 15
Hästkött och skummjölksost ........................... 0: 75
Salt................ 0: 03
Smör ..............v......................................... .......... 1: —
Flott ..................................................................... 0: 13
5: —
Ägg äta vi aldrig, ty dels äro de dyra och dels
riskera vi att finna en kyckling i dem om somma-
ren, och om vintern äro de ofta skämda.
Dessert få vi hos svärmor, öl dricka vi ej, ty
vattenledning finnes i huset. Då de andra täflande
ej brytt sig om att upptaga bröd till maten, har
jag ej velat göra det heller, men i det stället har
jag satt ..upp ända till 40 öre mjöl för att vara li-
beral. Ättika och senap förderfva endast magen.
Alla veckor skola vi handla lika ; vi äta lika myc-
ket kött som fisk. Vildt skola vi ofta äta under
jakttiden, ty jag har några goda vänner, på hvilkas
marker jag nog får jaga; gevär och ammunition
låna de mig säkert, och i allmänhet delas villebrådet,
äfven om jag ej skjutit något, ty jag är en dålig
skytt.
Äfven funderar jag på att köpa ett metspö, ty
då blir fisken billigast.
Vi slå bart endast potatisblad och sillben, men
taga väl vara på benen i buljongsköttet, ty det kan
malas till mjöl. Vi göra bullar af all mat i likhet
med den bekanta, för den tyska armén reglemente-
rade, ärtkorfven. Vi använda blott salt, ty andra
kryddor skada matsmältningen, och så slipper man
vänta på dem vid bordet.
Jag finner ej alls genant att skicka madamen och
köpa för 5 öre af den och 5 öre af en annan sort
o. s. v.
Det ligger ingen misshushållning i det, ty hon
talar i så ömklig ton om, att hon alltid får öfvervikt.
Som jag icke, som sagdt, är någon husmoder, kan
jag ej gifva råd åt »unga oerfarna sådana», men jag
har efter bästa förmåga velat visa, alt man kan låta
bli att lefva på så stor fot som »Erfaren husmoder»
och »Hilda —gren».
Erfaren husfader.
Sfr-
Bref från en sömmerska.
Herr redaktör!
I söndags var det samkväm i Stockholms
Sömmerskeförening. Kanske någon frågar,hvad
det är för en förening, och då vill jag upplysa,
att den är bildad af sömmerskor till ömse-
sidig hjälp i sjukdom, liksom andra sjuk-
kassor; men dessutom har man där många
andra fördelar, såsom utsikt till fri sommar-
vistelse på landet, ifall man kan få komma
med på föreningens sommarhem, och så får
man lära sig välskrifning och rättstafning
på skrifkursen; badbiljetter får man ofta gra-
tis, och gymnastisera om aftnarne kan man
också få, om man tycker om sådant, och
det behöfs nog, när man suttit hela dagen
med näsan öfver arbetet!
Det bästa af alltihop är likväl samkvä-
men, som hållas en söndag i månaden hos
någon af de fruar, som äro hedersledamöter
i föreningen. Det är så trefligt att få vara
i ett fint hem, där det är ljust och vackert,
och så få vi alltid höra något roligt, först
Guds ord och sedan något annat, som kan
vara nyttigt att veta, och som vi aldrig hört
talas om förut. Efteråt har man något att
tänka på, när man sitter där igen lutad öfver
sitt arbete, och så gläder man sig till nästa
gång och undrar, hvad det då skall bli för
nytt att höra.
Ja, nog är det roligt på samkvämen och
bra att höra andra tala, men vi fruntimmer
ha nog svårt att tiga så länge, det har allt
våra styrelsefruar märkt, och därför laga de
så, att vi ibland kunna få prata med; det
kallas för diskussion, ska’ ni veta. Visst
händer det då, att flere prata på samma
gång, så man har svårt att höra hvad de
säga, men lifvadt är det i alla fall. Nu i
söndags så började de på igen med en »fråga»,
som har varit före flere gånger, då det har
varit tal om, hur vi sömmerskor skulle sköta
vår hälsa, så vi inte blefvo rakt utslitna i
förtid liksom en illa medfaren, utsliten sy-
maskin. Det talades om, hur nyttigt det
skulle vara att gå ut och promenera en stund
före middagen (för de flickor nämligen, som
arbeta i familjerna). Vår styrelsefru, hon
sa’, att både i Upsala och i Göteborg var
det brukligt att flickorna fick gå en stund,
och nu frågade hon oss, om vi gjorde så med.
Då blef det ett allmänt nej till svar. Tyc
ker någon det, att en sömmerska, som ska’
sy en klädning på två dar (för det kan som-
liga), har tid att förspilla en halftimme på
sådant!
Ja, men ni skulle bli mycket kryare ef-
teråt, sa’ styrelsefrun, och kunna ta’ ihop med
ert arbete med dubbel fart, och så skulle ni
få bättre aptit, för den är det nog klent med
ibland, kan jag tro! Det fick de då medge,
för många af oss kan inte äta något till
middagen af bara trötthet. — Försök då att
gå ut, sa’ styrelsefrun, så ska’ ni få se, huru-
dan skillnad det blir. — Men damerna, som
vi arbeta åt, skulle aldrig tillåta det, sa’ vi
allihop. — Hur vet ni det, frågade frun då.
Har någon af er satt det i fråga? — Ja
bevars, var det en som sa’. Jag bad om lof
att gå ut häromdagen i ett fint hus, och då
hånade de mej och frågade, om de inte skulle
telefonera till hyrkusken efter vagn till sy-
frökens middagspromenad ! — Och mig hände
det, inföll en annan, i en familj att frun blef
ond och sa’, att när hon kunde sitta stilla i
tre dar (för hon försakade sin dagliga pro-
menad för att så snart som möjligt bli af
med den odrägliga sömmerskan), så kunde väl
jag också hålla mig inne. Hon tänkte inte
på, at; jag håller på att sy dag in och dag
ut på samma vis, som hon tycker är odräg-
ligt, när det räcker i tre dar. — En tredje
berättade, att på ett af hennes bästa ställen
sa’ frun, att hon gärna fick gå ut före mid-
dagen, men då måste hon ta igen den för-
spillda tiden på aftonen och sitta till kl. 10,
och det ville hon då visst inte, för afton-
stunden är den enda tiden man har att peta
ihop lite åt sig själf. Så det ser omöjligt ut
att få saken att gå, det tyckte vi allihop.
Men det finns en utväg, sa’ styrelsefrun
då, och det är att vända sig till pressen. —
Pressen, livad är det för en, sa’ vi. Press-
järn kände vi nog till och tryckpressen, men
bara pressen . . . Jo, tidningspressen, sa’ frun
då. Jo, nu förstod vi hvad hon mente!
Men den ene läser en tidning, den andre en
annan, och inte kan vi skrifva i allesam-
mans, tyckte vi.
Det finns likväl en tidning, som alla frun-
timmer läser och hvars redaktör visat sitt in-
tresse för sömmerskornas sak redan förut,
sa’ ordföranden. Ni vet, hvilken jag menar.
Då såg alla flickorna så glada och lif-
vade ut, och allesammans ropade med en
mun :
»ldun!»
Därför blef det beslutadt i den här diskus-
sionen, att en af oss skulle skrifva till re-
daktören af Idun och be honom ta saken om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
