Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 893 IDUN 93
Lenko var sedan några dagar ej så glad
som vanligt. Hon klagade öfver hufvudvärk,
var matt och håglös, och så en morgon hade hon
stark feber. Fru Brich bief orolig och sände
bud på läkaren. Följden blef, att Lenko
i största hast fördes till sjukhuset.
Det var smittkoppor, mycket allvarsamma
smittkoppor, den stackars flickans lif sväfvade
i största fara, men hoD fördrog smärtorna
tåligt, ängslan att bli vanställd plågade henne
långt mer.
»Komma ärren att synas mycket?» frågade
hon sjukvårderskau väl tio gånger om dagen,
och denna svarade medlidsamt: »Åhnej,» men
Lenko anade dock oråd och begärde envist
en spegel.
Man villfor hennes önskan, då den sista
rufvan fallit bort, och med ifriga händer grep
hon det skoningslösa glaset för att med ett
vildt skrik åter kasta det ifrån sig.
»Jag vill dö, jag vill dö,» utbrast hon
och borrade under konvulsivisk gråt ansiktet
i kuddarna.
Man fick henne väl åter att lugna sig,
men det var som om all hennes ungdom med
ens stelnat bort. Tyst, lik en antomat, vand-
rade hon omkring i sjukhusets stora träd-
gård för att hämta frisk luft, tyst åt hon
hvad läkaren föreskrifvit, och tyst drack hon
de stärkande viner, fru Brich tillsände henne,
tyst och stel, de stora svarta ögonen rörde
sig knappast i det affallna ansiktet.
Men så kom en dag ett nytt förtjusande
porträtt af hennes Bubi, och då log hon för
första gången, ett blekt återsken af hennes
forna strålande leende.
Det blef bestämdt, att hon skulle hvila
upp sig en tid hos fastern för att därpå
återtaga sin tjänst hos fru Brich.
Och så gick hon en kväll upp för de gas
upplysta trapporna till det ståtliga tvåvånings-
huset, men med tyngre fjät än när hon första
gången beträdde dera.
Fru Brich mottog henne med nästan mo-
derlig hjärtlighet och försökte finkänsligt att
ej visa, hur förändrad hon fann henne.
»Och Bubi, Bubi!» Lenko ilade full af
längtan in i barnkammaren för att omfamna
sin älskling, men den förskräckte gossen kände
ej igen henne, vred sig ur hennes armar och
sprang gråtande till modern.
»Men Kurt, det är ju Lenko.»
»Nej, nej, gå bort, hon är stygg, Kurt är
rädd, gå, gå!»
Lenko kände hvarje hans ord som en
knifstöt, men hon visade ingen rörelse, utan
stirrade blott med en tom och tröstlös blick
framför sig, alldeles okänslig för fru Brichs
bön, att hon ej skulle vara ledsen. »Det vet
man ju, barn ha så dåligt minne, och Bubi
kommer nog snart att bli lika kär i sin
Lenko som förut. Sitt nu ner och hvila dig
litet, så skall jag laga, att du får litet varmt
kaffe,» och matmodern lämnade med en vän-
lig nick rummet.
Nej det var ej sant, att hennes Bubi kunde
komma att tycka lika mycket om henne som
förut, hon var som en otäck mask, alla skulle
helst gå ur vägen för henne. Och hon var
ju bara sexton år; hvilket förfärligt långt lif
kuDde hon ej ha framför sig.
Om hon ändå finge dö!
Hon gick fram till fönstret och skådade
ut i den täta dimman. Den lägrade sig som
tjock vadd därute, det var något lockande,
dragande i den som i en mjuk bädd. En
tanke skar blixtklart igenom hennes hjärna
och växte nästan omedelbart till beslut. Hon
ville icke lefva, och med darrande händer
lossade hon fönsterhakarna och sprang upp
på fönsterbrädet.
»Leuko, för Guds skull!» ropade fru Brichs
upprörda stämma inifrån rummet, men det
var för sent, Lenko kastade sig redan med
förtviflaus mod ut i den mjuka dimman och
ned på den hårda stenläggningen.
Som vanligt blef gatan utanför huset fylld
af en liknöjdt nyfiken folkhop. Frivilliga
rädduingskåreu allarmerades och kom i fly-
gande sträck med sin sjukvagn, men Lenko
behöfde ingen hjälp, hon hade gått för att
tillfredsställa sitt skönhetsbegär i en bättre
värld än här nere.
Vår pristäfling.
Förfrågningar ingå dagligen om tiden för
afgörandet i Iduns Chicagotäflråg; det bör
emellertid vara klart för enhvar, att det sam-
vetsgranna genomläsandet och bedömandet af
närmare 6000 täflingsskrifter, bland hvilka
många äro synnerligen digra, måste taga en
ganska rundlig tid. Emellertid fortgår ar-
betet med all flit och största möjliga skynd-
samhet, så att den lycklige eventuelle Chica-
gostipendiaten bör kunna vara lugn för att i
god tid, till den angenämaste sommarresesäson-
gen, ha allt klart och afgjordt.
I »hushållspenningfrågan».
i.
I hushållspenningfrågan vill äfven jag yttra mig,
törhända mina ord, grundade på sanning och er-
farenhet, kunna blifva till någon nytta.
Först en förutskickning. Nödvändigheten tvingar
mig till denna sparsamhet, som här kommer att be-
skrifvas. Ingen dag sakna vi dock ett välsmakligt mål,
jag meDar icke ett mål. Vi sakna hvarken frukost,
middag eller kväll. Min man, åtskilliga år yngre än
jag och enligt eget erkännande mycket bortskämd
under sin ungkarlstid, är e. o. i ett verk, där be-
fordringen visserligen är säker, men långsam. Han
uppbär och har hela tiden som vi varit gifta —
snart 8 år — uppburit högst 60 kr. i månaden.
Vi bo och lefva som det anstår en tjänstemanna-
familj. Vid vårt giftermål lofvade jag, utan att
därför befinna mig på öfverblifna kartan, att med
mina egna medel — vi hafva äktenskapsförord —
betala hyran, liksom mina föräldrar helt och hållet
möblerat vår våning, 3 rum och kök. Vi äro väl-
signade med 5 barn, af hvilka det äldsta är öfver
7 år. En tjänarinna måste vi hafva. Ingen hökare,
kryddkrämare eller annan handlande har något att
fordra af oss eller har förlorat något på oss.
Nu hören, hur jag får de 60 kronorna i månaden
att räcka. Hvarje aflöningsdag lämnar min man
mig hela månadspenningen oafkortad. Vi uppgöra
då utgiftsstaten för nästa månad. Af de 60 kro-
norna får han för sina enskilda angelägenheter,
cigarrer och ett glas utom hus, 6 kr. 8 kr. reser-
veras för bränsle och 4 kr. för kläder, 7 kr. till
jungfruns lön. Det återstående måste räcka, och
hvad mer är, det måste äfven räcka till medicin och
läkarearvoden — både manliga och kvinnliga. Svårast
är att få de.-sa kronor att räcka för några egentliga
nöjen utom hus. Hemma hafva vi aldrig brist på
nöjen, de nöjen som ett godt hem, ett lyckligt äk-
tenskap gifva i så rikt mått.
Så hör min hushållsmetod. Af egna medel för-
skotterar jäg hvarje höst mitt hushåll för uppköp
af det nödvändigaste. Sålunda uppköpas potatis och
andra rotfrukter, finnkött, får och nöt, tvänne fläsk,
kabiljo, sill och äfven litet’ strömming, mjöl och
gryn af diverse slag, liksom ock kryddor och träd-
gårdsalster. Blod till paltbröd och korf köpes på
lämpligaste tid. Endast Lacave-vin använda vi, och
det köpes på en gång fatvis. Ölet likaBå. Anmärkas
bör, att alla uppköp göras hos de solidaste här-
varande handlande. Färskt kött, en gång hvaran-
uan vecka. Allt bröd bakas hemma. Tvätten verk-
ställer jungfrun. Efter denna hushållsplan, i det
närmaste öfverensstämmande med Sofi Nilssons
förträffliga bok, kan man reda sig med 35 kr. i
månaden och reda sig väl. Ingen må missförstå
mig, att partiuppköpen göras utom dessa 35 kr.
Med dem amorterar jag månadtligen skulden och
får vid räkenskapstidens slut alltid något öfver.
Skulle någon anse, att mina rätter blifva alltför
enkla så se här ett exempel för denna vecka, som
i intet öfverträffar någon annan. Söndag middag:
Laxpudding med skirdt smör, fruktsoppa, järnvägs-
kräm, öl, vin ; kväll : stekt strömming, ölost, smör,
rökt renstek. O. s. vi
Vår frukost är alldagligt lika och utgöres af hafre-
mjölsvälling och ägg. Min man behöfver oftast
icke mer än 1 ägg, då jag i fiesta fall använder 2;
barnen få ett hvar.
Då maträtterna måste i betydlig grad omväxla
efter olika förhållanden, anser jag icke nödigt upp-
taga tidningens dyrbara utrymme med en för vec-
kan genomgående matsedel, men lofvar att de bil-
dade, men med små tillgångar sig rörande hus-
mödrar, som önska närmare reda på min metod,
kunna få skriftligt eller muntligt besked, om de
vända sig till mig. Då kanske de i sin ordning
kunna gifva mig råd, huru mina 35 kr. i månaden
sknla räcka till framdeles, då barnen skola bekostas
skolundervisning och kanske — snart nog blifva flere.
Lovisa S—.
II.
Till Alfhild från »Erfaren husmoder».
Det blir ju allt någon skillnad emellan 12 kr.
i veckan för ett hushåll, bestående af herre och fru
med en jungfru, och 50 kr. i månaden för herre,
fru och en son, samt om ni också icke har någon
stadigvarande tjänarinna, så dock antagligen en »hjälp-
människa», som väl alltid tarfvar någon traktering,
antingen af rätt mycket »kaffe med dopp» eller tro-
ligen icke endast det. Ett barn i familjen behöfver
vanligen mera och oftare mat än äldre personer, för
att nu icke tala om att man får se barn, som vant
sig vid ett omåttligt ätande, utan att föräldrarne
göra någon rättelse därvia.
Jag vill nämna, att äfven vi en och annan afton
dricka kaffe och då vanligen med »småbröd», och
att ett ägg äfven tidtals ingår i min mans frukost
eller aftonmåltid, men som dessa tvänne saker ej
höra till vår vanligaste diet, har jag ej därför redo-
gjort; hufvudsaken är ju, att mina hushållspenningar
räcka äfven då. Hvad soppor angår, vill jag på-
peka, att man erhåller en god buljong, äfven när
man kokar det kött, som sedan ätes med pepparrots-
eller dillsås, samt att man vid kokningen af fett nöt-
kött får en god flottyr, som är utmärkt att dryga
ut smöret med vid stekning af hvarjehanda saker.
Det stycke rimsaltadt fläsk för 25 öre, som vi koka
i våra torsdagsärtor (då vi hafva sådana, men det
hafva vi icke hvarje vecka), har varit fullt tillräck-
ligt för oss att äta till denna supanmat, och våra
pannkakor äro icke dåliga ; vi hafva ibland en tjock
pannkaka, hvartill ett mitt recept är: 3 knappa
kvarter mjölk, hvaraf grädde för 15 öre, 1 kvarter
mjöl, 3 ägg, några droppar smält smör, litet salt och
rifven citron ; stekes i ugn i låg panna. Men män-
niskors aptit är så olika, liksom sättet att utföra en
sak — den må vara af hvad slag som helst — är
mycket olika.
Hvad fisken på lördagen beträffar, som gifver
eder »Gubbe» anledning att uttrycka sin motvilja
för sillen, så vill jag påpeka, att man under långa
tider får köpa gädda ganska billigt och dessemellan
har flere sorters rätt bra saltsjöfisk — däribland flere
sorters flundra — att välja på. Vi för vår del an-
vända sällan sill, emedan min man ej tycker sig må
väl däraf; men icke är väl annars detta en så för-
aktlig mat, och jag känner flere fina och väl-
bergade familjer, där det vanligen en gäng i veckan
ätes sill och potatis till middag.
Edert och eder gubbes tvifvel vill jag endast be-
möta med den försäkran, att min ifrågavarande lilla
redogörelse icke är någon humbug, utan fullkomligt
sanningsenlig, och att vi under de många år vi fört
denna diet, befunnit oss väl däraf; ja, efter hvad
som synes, mycket bättre än många af dem, som
lefvat på en mycket rikligare och läckrare kost.
På edert pikanta yttrande, att ni skulle vilja se
min man och tala vid min jungfru vill jag icke
svara annat, än att min man blef från barndomen
i sitt hem, oaktadt hans föräldrar voro mycket väl-
bergade och af en ansedd samhällsställning, vand
vid en mycket enkel och måttlig diet, hvarför det
är alldeles efter hans egen smak, som vi inrättat vår
matordning. Och hvad vår jungfru beträffar, som
nu tjänat hos oVs i mer än 10 år, så har hon tjänati
flere familjer, innan hon kom till oss, och som hon
med skäl kan räknas till den bättre sorten af tjäna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
