Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 31 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 lôôà
I DU N
Pâsk ringes in, och lärkan svingar
Sig högt bland fria vindars gång.
Från ljusklar etervåg hon bringar
Uppståndelsen en fröjdfull sång.
Och som hon jublar där, församla
Sig tusen stämmors drilleslag:
Vak upp, fullbordadt är det gamla,
Vak upp, nyfödda värld i dag.
jî. pEIBEL.
till lifs, som härdar ut mot tid och tvång
för hvad som kallas rätt.
Denna tysta, dagliga kamp, denna manliga
om ock stilla behjärtenhet är det, som fri-
gjort och styrkt den danska folkanden samt
pröfvat och rotfästat själfständighetssinnet hos
sönderjyden. Hans grundtanke utgår ifrån
helgden af en numera struken fredstraktat,
från att folkets rätt och vilja att åter för-
enas med Danmark skola bestämma grän-
serna och ej kanonerna. Och den tanken
har gått från far till son. Den slår bro
med fasta kedjor mellan gamla och unga.
Med allvarligt erkännande af de unges poli-
tiska frestelser, med fördragsamhet mot deras
ofta allt för ideala åskådningssätt och med
trygg tillförsikt till deras trofasthet mot
fosterlandet veta de gamle, att danskhetens
bevarande hvilar på det uppväxande släktet.
Därför spörjas ej missmod och otålighet, när
kampen för den gamle ändas och han ej sett
segerdagen randas. Gubben vet, att svärdet
ligger i ynglingens hand, och han är viss,
att mön, hans ögas fägnad, med sitt känsliga
hjärta följt med i striden och vet, hvad hon
är skyldig sin far, sin bror, sin man — sitt
fosterland. I ett sådant hem fostrades »de
sönderjydske piger».
Vi gå landsvägen fram mellan Flensborg
och Slesvig. Omkr. 10 km från förra staden
stå vi på Sankelmarks valplats, och ett stycke
från landsvägen, midt på heden vid Oversö,
ligger Aagaard, flickornas hem. Så långt
ögat når endast hedar och åter hedar. Tåget
glider långsamt och stilla hän genom ljungen,
liksom ville det ej störa hedstämningens hög-
tidliga tystnad.
Här lefver än i dag gamle Tofte, deras far,
som med sin sega viljestyrka och sin aldrig
svikande humor i många år stridit för att
hålla danskheten uppe å denna något vansk-
liga gränstrakt.
Den unga flickan, som på taflan sitter,
iklädd hög hufvudbonad, är Helga Tofte. De
stora, uttrycksfulla ögonen äro nu slutna.
Hon dog som ung flicka, följande brodern,
en ung förhoppningsfull dansk student. Vi
återgifva en af de mest gripande dikter vid
hennes död.
»Aaens böige gav dit öje farve,
Lyngens blomster laante kinden rödme,
Gyvelguldet * lyste om din tinding,
Hedens fugle lærte dig at synge,
Da du legede ved deres reder.
Snart dog öjet skinned mörkt mod böigen,
Kinden rödmede af ædel harme,
Lokken mörkned, som om guldet falmed,
Sangen mer vemodig blev end hjejlens, **
Naar du skued ud fra lyngens tuer.
Thi du saa et syn, du aldrig glemte:
Fjendens heste drak af aaens vande,
Lyngen rödme fik fra blod af brödre,
Grumme örne kom at dræbe lærken,
Den, som för sad tryg bag gyvelbusken.
Sorgen skyggede din unge pande,
Kindens röde roser tabte farven,
Hjærtet brast, og ung du sank i graven.
Hid til landet, hvor din barndoms glæde
Tidlig störedes af sorgens skygger,
Svæver end din aand i aftensvalen ;
* Ginstens guld.
** Ljungpiparen.
Her, hvor jorden brödres blod har drukket
Tavs og lengselsfuld mod nord den skuer.
Valborg i den lilla klädsamma »hue» står
bredvid, spanande ut i en mörk, men dock
för henne förhoppningsfull framtid. Hon är
nu gift med en dansk och lefver i det land
hon så innerligt älskar, sitt kära gamla Dan-
mark, bidande den dag, då barndomshemmet
därnere mellan Sankelmarks och Isteds val-
platser åter står på dansk grund.
»Men för dette haab kan velsignes og krones,
Meget skal heles og meget skal sones,
Meget skal löftes af dögnlivets larm.»
Deras tanke att leta upp och ikläda sig
de nu nästan försvunna nationaldräkterna
från Slesvigs ost- och västkuster samt blott
för en afton föreställa de »sönderjydske piger»,
den bief en sinnebild af kvinnlig fosterlands-
kärlek, som äras så länge ett danskt hjärta
slår. Den för eget nöje tagna fotografien
flög snart landet rundt i tusentals exemplar
och mottogs med hänförelse i de danska
hemmen. Holger Drachman har strängat sin
lyra till »De sönderjydske pigers vexelsang»,
och »Hilsen til de sönderjydske piger» rungar
i våra dagar öfver Bälten.
Men med Helgas och Valborgs bortgång
är ej deras gärning slut. De hafva verk-
samma efterträdarinnor i många »sönderjydske
piger». Och hvad är då dessas ljufvaste
plikt, deras skönaste kall? Jo, att vakta
fallne bröders hvilobädd, »att hedra krigarn,
där han gömmes, och akta, att hans namn
ej glömmes.»
Men här är ej endast fråga om en vacker
gärd åt de döde, här går en djupare ström
under denna sed. Denna verksamhet skall
alltid påminna den unga kvinnan om, hvad
en moder lidit och en fader mistat för foster-
landet, den skall bidraga till bevarandet af
danskheten hos i tyska skolor bildade, sönder-
jydska flickor.
Gå blott en vår- eller sommarafton, helst
en lördag, på en af dessa prydliga kyrkogår-
dar därnere i Nordslesvig, och du skall all-
tid träffa någon ung kvinna ur de bildade
klasserna eller ur folket med blommor, kran-
sar, kratta och vattenkanna för att pryda
»graven» till söndagen.
I städerna hafva bildats små föreningar,
hvari vanligen en äldre dam är den styrande
och ledande. Hvarje medlem har sin bestämda
graf att vårda och svara för. Gemensamt
vårdas de stora » fællesgrave », där de fallne
hvila i hundratal. Sedan på vissa håll de
danska färgerna blefvo bannlysta frän de
fallnes jordhög och gendarmer bortskuro dan-
nebrogsbanden, då man i dem ville se en
politisk opinionsyttring, utvisa blommorna som
oftast, att här hvilar en dansk hjälte.
I Danmark har denna rörelse ej lämnats
opåaktad. Öfver 300 sönderjydska flickor
mottogo en sommar för ett tiotal år sedan
inbjudning till den danska hufvudstaden och
dennas historiska omnejd, en inbjudning, som
hörsammades med stor glädje. Gästfritt öpp-
nades de danska hemmen, öppnades slott och
koja. Det var då Tivoli en afton inom sina
portar rymde 26,000 människor (dess dittills
högsta siffra).
Vid Thorvaldsens graf skänktes åt hvarje
ungmö ett minnesblad med konstnärens stolta
staty öfver styrkan: «Iason med gyllene skin-
net» och hans sista ofulländade verk: »Thor-
valdsen stödjande sig mot hoppet».
Bland glada minnen bevaras nog än i dag
af deltagare och deltagarinnor den originella
förmiddagsbjudningen under »gamla Regensens»
100-åriga lind, i hvilkens skugga en Holberg
och en Oehlenschläger diktat. Värdarne,
kunskapsdigre professorer och glada studenter,
bjödo på choklad i egna mycket bristfälliga
koppar samt lämnade en liten dikt till hvarje
dam. Vi förbigå festen vid offerstenen i
Leiredal, ej långt från »kongegravenes by»
vid den böljande Isefjord, studentbalen på
Skodsborg, illuminationer, blomsterregn och
mycket mer samt vända blicken mot hemmet.
Från denna färd, så rik på minnen, på
glädje och vemodiga känslor i växling, vände
ungdomsskaran åter till sina stilla danska
hem hinsides gräqsen för att mellan fyra
väggar inför mor och far och syskon upprepa
hvad de sett, hvad de hört och känt och
sedan aldrig sk’ulle glömma. Så spredos
småningom fosterländsk hänförelse och läng-
tan i tusen hem.
Lärarinnor med anställning vid läroverken,
som hade tagit del i denna färd, fingo hårdt,
böta för sin ådagalagda patriotism. De miste
inom 24 timmar sitt bröd och utvisades ur
landet. Men döttrarna till danske fäder, som
voro tyska medborgare, blefvo kvar. De kunde
lugnt möta tyskarnes hånlöje och började åter
sin stilla gärning med eldad hug. I det lan-
det, liksom ock i Danmark, hånas ej kvinnan
af egna landsmän, när hon drifver fosterlan-
dets sak. Man vet, att hvad en ädel kvinna
vill, det vill folket. Den tanken läsa vi i
dragen hos »de sönderjydske piger».
Preussarne hafva rest två höga gotiska
minnesmärken åt segrarne på valplatsen, de
slagnes minnesvård äro de otaliga krigargraf-
varne denna jord omsluter, de låga, danska
grafvar, som vårdas af ömma kvinnohänder.
Där är det än en sorgpil, som lutar sina
grenar öfver en ung, dansk officers stoft, än
ett vackert granitblock med marmorskifva,
hvarpå ristats frivillige svenskars namn, än
några höga granar såsom vid Lejonhufvuds
graf. An är det murgrönans stora, dunkla
blad, som alldeles täcka platsen, där en nor-
disk broder lades ned, så att sten och namn
nästan döljas af mörkgrönt sorgedok, såsom
vid Munthe-Morgenstjernes graf.
Den, som eljes är hård och kall gent emot
fosterländska känslor, har dock svårt att gå
hård och kall från denna ort. Den döda
stenen talar om en nordisk brödraande, och
den »sönderjydske pige» har med folket fått
rista sitt tack däri:
»Den dyre broderpagt
Er bloddöbt vorden,
Og kjærlighedens magt
Er set i Norden.
Hav tak hver broder kjær,
Med sorg og smerte
Begrov vi Eder her
Og i vort hjærte.»
Christel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
