Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 31 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 99
»Värden såsom barn!»
’’^tfevarodoraens poesi» är ett begrepp, som helt
visst skall förefalla främmande för mån-
gen, som, hvad han än frän barnkammaren er-
farit af oredigt sorl och döfvande buller, dock
aldrig därifrån försport något, som kunnat förete
end minsta skymt af poesi. Vi kunna därför
väl förstå den trumpna min, hvarmed den,
som endast från det stilla, ensamma ung-
karlsrummets fönster har tillfälle att taga
notis om den muntra barnavärlden, betraktar
dess ystra glädje och stojande lekar samt hör
dess glada klingande skratt. Då han ej haft
tillfälle att djupare blicka in i barnens värld,
tycker han dessa vara till endast för att
störa andras stillhet och ro samt förorsaka
andra ett oändligt besvär. Och dock har
barnavärlden icke allenast sin prosa, utan
äfven sin poesi.
Hvem minnes ej den tid, då han själf
omgafs af denna leende drömvärld, den tid,
då sagans trollspö blott behöfde röra vid ett
föremål, sak samma hvilket, och allt fick lif
och rörelse. Nötknäpparen talade, dockan
dansade, tennsoldaterna marscherade. Allt
lefde och rörde sig för barnets lifliga inbill-
ningsförmåga. Ja, äfven det som icke var
»til lyst», utan till gagn, men som dagligen
omgaf ens barndom, framställde sig för in-
billningen i så skär, så liflig gestalt, att till
och med den trånga barnkammaren öppnade
en hel värld af lefvande bilder för den barns-
liga föreställningen. Ack, det var förvisso
med helt andra ögon man betraktade detta
sitt barndomshem, än man vid mognare år
ser sig om i det hem, där man nu har sin
varelse. Hvilket skimmer af oskuld och frid
strålar oss ej till mötes, när från en länge-
sedan försvunnen tid för vårt minne dyker
fram den väna bilden af en om än aldrig så
enkel och torftig hydda, där dock våra lyck-
ligaste dagar förrunnit. Ja, äfven om detta
vårt hem var ringa i jämförelse med det när-
varande, där man måhända mera tänker på
priset och elegansen af hvarje möbel, hur
var dock icke hvarje särskildt bohag i detta
försvunna eden så med vår barndom sam-
manväxt, att det utgjorde liksom en del af
vår egen lilla historia. Den gamla länstolen,
den nötta bibeln, ur hvilken hvarje afton ett
kapitel lästes, morfars kyrkkäpp, som så ofta
fick agera som ridhäst åt de små, det gamla
dalkarlsuret, vördadt i åminnelse, som tro-
nade där i sitt långa fodral och med sitt
entoniga knäppande städse var verksamt att
utspinna den lefnadstråd, som snart skulle
leda de jollrande och lekande små ut från
deras lyckliga Eldorado; allt hviskade om
dyrbara minnen, så dyrbara, att dessa i och
för sig så värdelösa ting outplånligt inristats
i barnahjärtats helgedom.
Men »sie sind vergangen, die schönen
Tage in Aranjuez» ; de hafva gått, dessa da-
gar, och tagit med sig så mycket af den
oskuld, den renhet och glädtighet, som ut-
gjorde vår barndoms sällhet.
Ack, huru ofta växer ej på vår skuldra
vingen för att ännu en gång föra oss på
upptäcktsresa efter detta vårt barndoms eden.
Vi ville leta genom natt och dag för att
finna det, stanna där och lefva lyckliga och
sorgfria som förr. Vi ville, såsom då, ännu
en gång med samma känslor tumla om i
gröngräset eller genom löfverkets galler i den
gamla kära björken betrakta den blåa him-
melen och drömma om igen vår kära barn-
domsdröm.
Men hvad? Där är ej som förr. Björken
står kvar, men dess löf äro icke så vackra
som förr. Ängens blommor dofta ej så ljuft
som förr. Jo, visserligen, allt är som förr:
barnen — en nyare generation — leka och
jollra därinne, lyckliga, glada, sorgfria. Men
det är vi, som, lockade af lifvets hägringar,
flytt bort från vår barndoms lycka.
Skola vi då ännu en gång kunna på jor-
den bygga oss ett hem, där glädjen och säll-
heten råda, så måste grunden därtill läggas,
ej utom oss, men i vårt hjärta. Och sättet
därför är oss anvisadt i de sköna orden:
»värden såsom barn!» Följes denna maning,
så skola än en gång portarne slås upp till
ett barnahem, större, härligare och saligare
än fordom, ett hem af frid, oskuld och
glädje, ett hera, som man aldrig mer behöf-
ver lämna.
K A, Hagström.
Dag bryter in...
\acj hryter in, det ljusnar efterhand,
fforgryningen de mörka skuggor fly,
fDcm natten Iredde vidt kring haf och land;
fDag Iryter in, en löftesrik, en ny . . .
fOag hryter in. 3 det förgångnas spår
Skall följa klarhet för hvar mänskosjäl,
Som spanande mot högre rymder trår,
Som känner varmt för sina likars väl.
fDag Iryter in. Stå upp till verksam id
3 ljusets tjänst! Çif akt på tidens röst!
itiär finnas hjärtan, som lehöfva frid,
ftiär finnas hjärtan, som hehöfva tröst.
Så här ditt strå till stacken. fDela ut
^Äf dina håfvor, men ej hlott i ord!
"&n ringa handling, född af godt heslut,
SMer väger än allt ordsvall på vår jord.
Çodt frö i lördig jordmån säkert gror.
fDcn skörd, du väntar efter mödan din,
Skall kanske mogna hättre, än du tror.
fKu är det såningstid! fDag hryter in!
Marie Mems.
%
Litet om flickornas skolgång
i Finland.
(Med anledning af »En bekymrad faders» fram-
ställning i Idun. n:r 5.)
För ej länge sedan beklagade sig en fader i
Iduns spalter öfver svårigheten att erhålla en vid-
sträcktare skolbildning för sina döttrar, då för
flickor endast funnos privata läroverk. Äfven från
andra håll har samma klagan försports. Det äger
kanske därför litet intresse att höra, huru vi i
vårt lilla land, där naturligtvis en dyrbar privat-
undervisning blir än mera betungande, redt ut
saken.
I vår hufvudstad, Helsingfors, finnes så väl en
svensk som en finsk af staten bekostad högre
flickskola med fortbildningsklasser, afsedda hufvud
sakligen för lärarinnor, äfvensom i de större stä
derna några mindre skolor. Dessa förbereda dock
ej för universitetet, utan ha därför en privat frun-
timmersskola äfvensom åtskilliga privata samsko
lor med universitetskurs uppstått i vår hufvud-
stad.
Genom detta allt är hufvudstaden och de för-
mögna i landsorten, hvilka kunna sända sina barn
dit, väl tillgodosedda. Det stora flertalet har lik-
väl ej råd att sända sina barn till en främmande
ort. Särskildt gäller detta hvad döttrarna beträf-
far; ty huru god framgång än emancipations-
sträfvandena haft i vårt land, är dock ännu i dag
som är den allmänna seden den att uppoffra
mera på sönernas än döttrarnas uppfostran. Så
långt har man likväl kommit, att den stora all-
mänheten inser vikten af skolkunskaper äfven för
flickorna och skulle gärna skaffa dem sådana, om
de kunde fås på närmare håll och för billigare pris.
Att i våra småstäder med 2 à 3 tusen invånare un
derhålla tvänne läroverk, ett för gossar och ett
för flickor, blefve alltför betungande för staten och
privata skolor alltför dyrbara för kommunen.
Vid ett år 1887 hållet rektorsmöte i Helsingfors
upptogs frågan om beredandet af tillträde för flic-
kor till statens läroverk för gossar. Många voro
för och många emot samundervisningen i allmän-
het; men flertalet enades likväl om dess nödvän-
dighet i småstäder. Dock ansågs ej samunder-
visningen böra ifrågakomma i större läroverk än
4-kIassiga elementarskolor.
Som skäl för samundervisning i småstäderna
framhölls: bristen på fruntimmersskolor och svå-
righeten för mindre bemedlade föräldrar att sända
bort sina barn vid alltför unga år; omöjligheten
att därför skaffa dem en skolbildning utöfver
småskolans och folkskolans kurs. Vidare funnes
i de flesta goss-skolor i landsorten utrymme nog
äfven för de kvinnliga eleverna, hvarför det blefve
ett rent slöseri med både lärarekrafter, skolmate-
riel och lobal att uppehålla två fåtaligt besökta
skolor i stället för en samskola; frånsedt den
större trefnaden för läraren att undervisa något
större klasser, då intresset och täflingslusten mera
sporras.
Staten skulle ej vidkännas några extra utgifter,
då inga större förändringar vid skolorna vidtogos,
utan blefve det snarare en besparing genom att
ett mindre antal privata flickskolor behöfde under-
stödjas. Samundervisningen ansågs lättare kunna
tillämpas i små än i stora städer. Vid folksko-
lorna hade samundervisningen för de lägre ålders-
åren användts redan i 20 år, och en lång erfaren-
het af dess oskadlighet äfven vid högre läroverk
hade man i Handelsskolan i Åbo, hvilken redan
sedan 1872 emottagit såväl manliga som kvinn-
liga elever.
Mötets åsikter efter slutad diskussion samman-
fattades i följande tre moment: l:o) att gemen-
sam undervisning för gossar och flickor vid lan-
dets elementarläroverk kunde under vissa villkor
och med vissa inskränkningar tillåtas, samt att
härvid borde göras skillnad mellan högre och lä-
gre läroverk; 2:o) att7 samundervisningen redan
nu utan olägenhet kunde införas vid 2- och 4
klassiga elementarskolor, särskildt i de mindre
landsortsstäderna, därest stadsbarnen själfva eller
vederbörande målsmän anhållit därom; 3:o) att
vid hvarje sådan samskola borde anställas en lä-
rarinna, helst en lärarinna i gymnastik, för att
tillhandagå rektor vid vården om de kvinnliga
eleverna.
Redan före mötet hade i Mariehamns tvåklas-
siga elementarskola för kvinnliga elever beviljats
tillträde, och på trenne andra småstäders ansökan
beviljaides äfven dem samma förmån, d. v. s. för
Torneå 3-klassiga och Lovisa och Heinola 4-klas-
siga elementarskolor.
En afslutad och fullständig skolkurs erhålla
flickorna visserligen ej härigenom, men det är dock
något och gör åtminstone så mycket, att man kan
hålla dem i hemmet till fjorton, femton års ålder.
Ingen annan ändring i läroplanen är vidtagen, än
att flickorna gymnastisera skildt från gossarne
för en lärarinna, hvilken äfven undervisar ett par
timmar i handarbete och biträder rektor vid flic-
kornas vård. Observeras bör, att latinet ej är
obligatoriskt i våra elementarskolor, utan är valet
fritt emellan latin å ena sidan eller teckning och
tyska å andra sidan.
Staten vidkännes ej någon extra utgift, då lä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
