Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 7 april 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1893
106
Man fordrar fyra ting af en kvinna: att dygden bor
att mildheten strömmar från hennes läppar,
i hennes hjärta, att blygsamheten lyser på hennes panna,
och att arbetet sysselsätter hennes händer.
jj. jS. Rousseau.
hennes prestationer. Har hon åtagit sig en
käringroll, så blir det en riktigt äkta käriDg-
skepnad, hon ikläder sig — och så ungdoms-
friskt lynne, som hon har, gör det henne up-
penbart ett nöje att omskapa sig och att åstad-
komma äfven i det yttre karaktäristiska och
öfverraskande typer. Teatervännen ihågkom-
mer säkert den genuina hjälpmadamstypen
»madam Rask» i Alfhild Agrells skådespel
»Ensam», de båda präktiga hushållerskorna i
»Ett åskslag» och »I telefon», den slampiga
fru Heineche i Sudermanns »Ära» och den
gamla afsigkomna inhysingen i »Lilla profes-
sorskans» hus, den krokiga lilla åttioåringen
med sitt uttryckslösa ansikte, sin slöa blick
utan lif, sin instinktiva slughet, sin envishet
och härsklystnad.
Den förhärskande egenskapen i fröken Åh-
landers konstnärlynne är intelligensen, den Bä-
kerhet, hvarmed hon studerar sig in i sin
uppgift, och den spirituella individualiserings-
förmåga, hvarmed hon genomför den.
Hennes utveckling har gått lugnt och jämnt
framåt utan några öfverraskande saltomortaler,
men alltid med konsekvens, ihärdighet, allvar
— och med öppna ögon för de typer, som
möta ute i lifvet, och godt minne för det ut-
märkande hos den ena eller andra. Hennes
studium har varit riktadt utat, men just där-
igenom att detta studium är så energiskt och
intelligent, har det gifvit hennes prestationer
en stark prägel af verklighet, af öfvertygande
trovärdighet. Det saknas alls ej känsla i hen-
nes spel, men där finns intet känslosamt, intet
pekande på, att den person, som framställes,
har ett eller annat försonande drag af känsla
under den hårda eller löjliga ytan. Känslan
kommer fram helt osökt och af sig själf, den
paraderar ej och är ej understruken. Senti-
mentalitet är helt och hållet främmande för
fröken Åhlanders skaplynne, men så äger hon
så mycket mera humor, uppsluppenhet och
friskt, godt lynne.
* *
*
Tecla Ottilia Åhlander är född i Norrkö-
ping den 3 juni 1855 och blef elev i elevskolan
1874. Där hade hon bland andra till kam-
rat den två år yngre Olga Björkegren. Denna
öfvergick på hösten 1875 till Stjernströms Nya
teater och fick där pröfva sina krafter på
både många och stora uppgifter. Fröken Åh-
lander uppflyttades från elevskolan till Drama-
tiska teaterns aktörstat 1877 och har allt sedan
kvarstannat vid denna scen och där arbetat sig
fram till den plats, hon nu innehar.
Till en början fick hon nöja sig med små-
roller. Fru Almlöf, fru Helfrid Kinmansson
och fru Tammelin voro ännu i sin fulla kraft
och upptogo, som naturligt var, de hästa och
de mest tacksamma äldre damrollerna. Fröken
Åhlander fick nöja sig med hvad som blef
öfrigt. Asta i den obetydliga tyska komedien
»Ett namn» närnnes som hennes första roll,
hon efterträdde fru Vennbom som den kar-
rikerade fru Ström i »Blommor i drifbänk»,
och hennes markisinna Montefiore i »Don Cesar
de Bazano» visade, hvilkeu akvisition hon var
för buffagenren.
Då de gamla lämnade scenen, fick hon ärfva
åtskilliga af deras roller: Celeste i »Från
Amerika», fru Clementine i »Onkelns testa-
mente», Dorine i »Tartuffe», Belise i »Lärdt
folk i stubb», fru Mörk i »Sparlakanslexor»,
moster Monika i Bäckströms »Evas systrar»
— alla dessa efter fru Almlöf, och efter fru
Kinmansson främst tant Malla, den med det
sundaste förstånd och den mest vinnande öf-
vertalningsförmåga utrustade tant Malla i Frans
Hedbergs interiör »Mellan bjudningarna».
Dessa olika roller visa omfattningen af frö-
ken Åhlanders konstnärskap. Hon gör ett
lika trovärdigt intryck, då hon visar sig i ge-
stalt af en gammal hedersgumma, hjärtegod
och rättfram, som då hon uppträder som den
elaka intriganten, den löjliga gamla fjollan el-
ler den outtröttliga skvallerbyttan, som ej
menar något ondt, men ej kan hålla munnen
stiila. Till omvexling har hon gifvit den
korrekta och kallt öfverlägsna världsdamen
— etatsrådinnan i »En skandal» — och
den mycket gamla damen, hvilken3 åsikter och
fördomar en gång för alla växt fast i hennes
hufvud och aldrig skola rubbas en tum —
mormodern i fru Leffler-Cajanellos »Familje-
lycka», en af fröken Åhlanders mest illusori-
ska bilder ur det lefvande lifvet.
Till det sistnämnda slaget af kvinnor få vi
väl också räkna hennes mästerliga typer i
»Ära» och »Lilla professorskan», och äro vi
inne på framställningen af mänsklig inskränkt-
het, så få vi ej glömma den förskrämda Ane
— tjänstflickan hos den rytande Tygesen i
Björnsons »Geografi och kärlek» — Ane med
det fåraktiga ansiktet och den ständigt förvånade
blicken. Fröken Åhlander har dessutom på sin
spellista en hel rad af mer och mindre älsk-
värda gamla fruar — i »Stora klockan»,
»Din nästas hustru», »Familjen Moulinard»,
»Ett lysande parti», »Ändras affärer», »Fa-
miljeus fästman», »En varning» och många
flere pjäser. Hou har släppt lös hela sin hu-
moristiska kraft, då hon återgaf den gamla,
fjolliga exdansösen och fasansvärda svärmodern
i »Dovals skilsmässa»—som hon gjorde min-
dre grotesk och mera borgerlig än rollen spe-
lades i Paris — och hon har i det äldre lust-
spelet gjort löjeväckande, men aldrig till öfver-
mått karrikerade typer: i Molières »Lärdt folk
i stubb» och »Fruntimmersskolan», i Holbergs
»De osynlige», i Blanches »Döden fadder» (fröken
Bilfversvans) och »Magister Bläckstadius» (pen-
sionsförestånderskan). Den enda gång, jag på-
minner mig ha sett henne i en något så när
ung roll, var då hon spelade fröken Holst i
det danska proverbet »Sista hvarfvet».
Nu senast har fröken Åhlander tagit ut
steget från lustspelets och det borgerliga skå-
despelets område till det högre dramats, då
hon vid föreställningen pä operan skärtorsdagen
utförde Juanas roll i Echegarays gripande
dram »Helgon eller vansinnig?» Det är all-
tid ett vågsamt försök för en skådespelare,
som publiken är van att se i komiska roller,
att gifva sig in i tragedien, och gamla stock-
holmare erinra sig, hur komikern Sevelin, då
han en gång hade en obetydlig biroll i ett
sorgespel, hälsades af en skallande skrattsalfva,
när han ytterst allvarlig trädde fram i riddar-
dräkt och deklamerade några ord, som minst
af allt innehöllo något löjligt. Men publiken
var van att skratta, så fort den fick se honom
på scenen. Och han skall ha sett yttersf
komisk ut — äfven i riddarkostym.
Något i den vägen behöfde fröken Åhlander
ej frukta. Hennes Juana var i sin art lika
själfständigt och gediget utarbetad inom sin
bransch som de löjliga eller gemytliga lust-
spelsgummorna varit i sin art. Anlagd och
genomförd med undvikande af ett traditionelt
tragedispel, all uppstyltning, allt deklamerande,
var hennes Juana en prestation, som fängslade
intresset. Särskildt den svåra dödsscenen —
det var säkert första gången fröken Åhlander
dött på scenen ! — utförde hon med en lidelse,
som ej lämnade någon af åskädarne oberörd.
* *
* •
På flertalet af Dramatiska teaterns program
under en följd af år har fröken Åhlanders
namn förekommit. För teatern har hon varit
en utilitet med aldrig svikande intresse och
godt lynne — och hon har varit mer än så:
en spirituell konstnärinna, som alltid vetat
hvad hon gjort och som förstått och förmått
inlägga i sina prestationer ett lika äkta som
starkt och personligt verklighetsstudium. Det
är alltid karaktär i fröken Åhlanders typer,
de visa både smidighet och frodig fantasi och
öfverraska ofta nog genom sin nyhet och ori-
ginalitet. Hennes här ofvan nämnda typer i
»Ära», »Familjelycka» och »Lilla professor-
skan» tillhöra i sin art det bästa, den svenska
skådespelarekonsten för närvarande kan åstad-
komma, och dessa typer äro mera intensivt
och personligt lefvande, än hvad vi nu för ti-
den här hemma äro vana att se på våra te-
atrar.
Fröken Åhlander tillhör Dramatiska teaterns
»societärer» och bär, sedan ett par år tillbaka,
den gyllene medaljen Literis et artibus.
Georg Nordensvan.
Några ord om vår ”Gifter-
målsbalk.”
För Idun af Kata Dalström.
(Forts, från mr 11.)
nligt nu gällande lag är nästan all egen-
dom gemensam, men förvaltas af man-
nen ensam, och båda makarna ha lika
giftorätt i boet, d. v. s. hälften hvar.
Men genom rättigheten att ensam förvalta
den s. k. gemensamma egendomen har man-
nen fått oinskränkt makt att sköta affärerna,
såsom han för godt finner, utan den ringaste
skyldighet att rådgöra med sin hustru och
ännu mycket mindre någon redovisningsskyl-
dighet till henne för huru han förvaltar de-
ras gemensamma egendom.
Han har laglig rätt att sälja allt t. o. m.
sin hustrus kläder och smycken samt det ge-
mensamma möblemanget i hemmet, lika väl
som han har laglig rätt att köpa hus i sta-
den och egendom på landet, utan att behöfva
underrätta hustrun om någonting, förrän kö-
pet redan är afslutadt.
Men liksom egendomen är gemensam, så
äro äfven skulderna med vissa smärre un-
dantag gemensamma, och detta är just sakens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0110.html
