Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 14 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 i D U N 119
som kändes i rummen, trois det att fönstren stodo
öppna.
»Känner du någon tobaksdoft här?» frågade
Karin Löf sin gäst.
»Det är inte så utan,» svarade Kerstin.
»Nå, då skall jag för din skull fasta de här
dagarna,» sade Karin Löf skrattande. »Jag tror
nog jag står ut därmed.»
Efter middagen tog Karin Löf fram sitt album
för att visa sin gäst. Det upptog idel manliga
porträtt: präster, studenter militärer, akrobater.
Och om hvart och ett hade Karin Löf något att
berätta, något om en hastigt uppflammande kär-
lekslåga och så om någonting, som helt hastigt
gjort slut på hennes »enda kärlek». Hon anför-
trodde också Kerstin, att hennes »enda kärlek»
denna gång var en ung bokhållare på bruket,
som låg en half mil därifrån Om han anade det?
Nej, visst inte, men skulle han svika henne för
en annans skull, då vore hon istånd att taga lif-
vet af sig.
På det hela taget kom Kerstin bra öfverens med
sin väninna, sedan hon allt mer lärde känna
hennes svagheter för erotiskt svärmeri. Egentligen
tyckte Kerstin, att det var komiskt med denna
stora, karlavuxna kvinnas känslosamma utgjutclser
till solen och månen, i hvilka hon hade förmågan
att skönja en älskads bild, men hon hade inte
hjärta alt le åt dem, hon hörde tåligt på och där-
igenom förvärfvade hon i ännu högre grad Karin
Löfs vänskap och tillgifvenhet.
En dag gjorde de båda lärarinnorna ett besök
på Adolfsbergs bruk. Man hade fått en ny infor-
mator där, som Karin Löf ovillkorligen måste
formera bekantskap med. Det gick också ganska
lätt för sig, men Karin blef riktigt förargad, då
hon fick syn på kandidaten. När hon hörde ett
nytt mansnamn nämnas, gjorde hon genast upp
för sig en idealbild. Men här hade denna ingen
motsvarighet i verkligheten. Kandidat Skog var
en liten enögd och låghalt yngling med lingult,
stubbadt hår, och han steg icke en tum i hennes
aktning, fastän den unge bruksbokhållaren försäk
rade henne, att kandidaten var ett professors-
ämne.
Kandidat Skog följde de båda fruntimren ettstycke
på hemvägen. Det var något som Kerstin så gärna
skulle ha velat fråga honom om, men hon vågade
icke på mycket länge. Slutligen brände det henne
riktigt på tungan. Det måste fram.
»Känner kandidaten möjligen en studerande
Filén?» sade hon hastigt, men så lugnt som
möjligt.
»Axel Filén? Ja, det gör jag visst; vi äro na-
tionskamrater, värmländingar båda två. Känner
fröken honom?»
»Ja, något. Vi blefvo bekanta i höstas uppe i
Grästop, där jag vikarierade då. Han var predi-
kobiträde där.»
»Jag vet. Jo, det är just den rätta att pre-
dika.»
»Hvad menar kandidaten ?» frågade Kerstin
sakta.
»Ah, kors, jag menar, att herrar teologer skulle
stadga sig en smula först, innan de stiga upp i
predikstolen och förkunna Guds ord.»
»Stadga sig?»
»Ja, det kanske inte fröken vet — och förresten
låter det litet underligt, men teologerna äro ofta
bland Upsalas värsta »festprissar».»
»Festprissar,» sade Karin Löf med sin djupa
alt, »det vill säga att di super?»
»Så ungefär ja — taga dagen lätt och sköta
studierna så där till husbehof.»
»Och ni menar, att kandidat Filén ...?» frågade
Kerstin.
»Åh, jag vill visst inte tala illa om »präst-Acke»,
som vi kalla honom, han är inte värre än andra.
Men inte har det gått undan för honom, det skall
Gud veta. Men nu skall han vara liksom lite för
lofvad, har jag hört, så att det kanske blir bättre
nu...»
Kerstin frågade ej vidare. Hvad den halte kan-
didaten sagt hade gifvit henne nog att tänka på.
Hennes Axel en... »festprisse» ! Hu, det var ett
styggt ord. Ah, det var förresten inte sant! Det
var bara förtal... afundsjuka från den där lin-
hårige plugghästens sida. Hon försökte slå bort
det på detta sätt. Men det lyckades dock icke
helt och hållet. Ett tvifvel hade väckts. Hon var
ond på sig själf, för att hon kunde ett ögonblick
tvifla på honom. Dock... det fanns där ändå
innerst inne, detta tvifvel.
På oktoberstämmau skulle det afgöras, om Ker-
stins plats skulle blifva ordinarie. Skolrådet hade
inkommit med förslag härom och uppfört mot-
svarande lönesummor i staten. Man väntade dock
en hård strid, ty utgifterna för skolväsendet hade
år för år stigit med aktningsvärda summor, så att
församlingen började draga öronen åt sig. Spar-
samhetspartiet i staden hade också mycket talrikt
infunnit sig på stämman. Diskussionen blef lång-
varig, och ampra ord fälldes både af förslagets
förespråkare och vedersakare. Slutligen gick det
till votering. Skolrådspartiet var rikt försedt med
fullmakter, men det hjälpte icke. Förslaget om
den nya ordinarie lärarinneplatsen föll på tre
röster.
Kerstin fick alltså stanna kvar på sin knappare
lön, men med lika mycket arbete som en ordi-
narie lärarinna. Visst kändes det bittert, men
skolrådets ordförande tröstade henne med, att
nästa år skulle det nog gå igenom, och han bad
henne icke söka sig bort. Man tyckte så mycket
om henne.
Axel Filén hade på sommaren icke fått råd
eller tid att besöka Kerstin. Men till julen skulle
han säkert komma. Hur hon gladde sig däråt!
Men på samma gång kände hon sig orolig. De
voro ju ej ringförlofvade, hvilket naturligtvis måste
göra, att de icke kunde så ogeneradt umgås de få
dagar han skulle stanna i staden, såvida de ej
ville gifva anledning till skvaller. Och det var
Kerstin så rädd för.
Annandag jul kom Axel. Han följde troget
Kerstins i bref gifna instruktioner. Han uppvak-
tade hennes värdinna, sade sig vara bekant med
fröken Sangvin och bad att få personligen öfver-
lämna till henne en del hälsningar från vänner
och släklingar. Gumman blef förtjust och skyn-
dade genast ut i köket för att sätta på kaffepan-
nan, och de båda voro ensamma för några korta
ögonblick.
Då Kerstin hvilade i hans starka famn, då kände
hon sig säker på, att allt hvad den där andre hade
sagt om honom, det var bara förtal. Och hon hade
för allt i världen icke velat göra honom en fråga.
Att låta honom veta, att hon ett enda ögonblick
tviflat på honom. Nej, aldrig i evighet. Hur han
talade om framtiden! Med hvilken tillförsikt!
Han var den man, hon hade trott. Hvad gjorde
det, att han var fattig!
Samma dag han skulle resa, gjorde han Kerstin
ett besök. Värdinnan var borta, så att de hade
en stund för sig själfva. Axel var nervös och
förströdd, och det gjorde Kerstin ängslig. Hon
frågade, hvad som felade honom. »Ingenting,»
svarade han. Men det var så påtagligt, att hon
icke nöjde sig med det svaret.
»Nå, jag måste väl säga det då,» sade han slut-
ligen, i det han vände sig halft ifrån henne, »ehuru
jag allra sist hade velat inviga dig i det.»
Kerstin blef ängslig.
»Nej, ingen oro,» sade han halft leende, »jag
lider af en mycket vanlig sjukdom, som kallas
»kassafeber».»
»Och jag, som knappast har ett enda öre,» ut-
brast Kerstin nästan gråtande.
Han kysste henne.
»Inte tänkte jag bedja dig, min älskling, om
hjälp. Men svårt nog är det. Ingen känner jag
här, och jag har icke ens respengar. Det sista
jag hade gick åt till denna lilla färd.
»Då var det orätt af mig att bedja dig komma,»
sade Kerstin med sänkt hufvud.
»Nej och tusen gånger nej!» utropade han en-
tusiastiskt. »Jag ville ej ha del ogjordt för en
månads svält. Kunde jag bara komma till Upsala,
redde det sig nog.»
Kerstin funderade.
»Jag betalade min värdinna strax före helgen,»
sade hon. »Kanhända hon har pengar kvar, kunde
jag låna af henne.»
»Aldrig Kerstin, det förbjuder jag dig. Det
finns väl alltid en pantlånare här i staden. Jag
sätter bort min ytterrock. Kavajen är tillräckligt
varm i den här fattigmansvintern.»
»Nu förbjuder jag dig!» sade Kerstin allvarligt.
»Någon annan utväg måste vi hitta på.»
»Det lär vara svårt nog.»
Kerstin syntes ett ögonblick strida med sig
själf. Så gick hon långsamt bort till byrån och
tog sin lilla guldklocka, fadrens konfirmations-
gåfva.
»Tag den, Axel, den behöfver jag inte. Vi ha
en gökklocka inne i andra rummet.»
Axel Filén både bleknade och rodnade.
»Nej, nej, Kerstin,» sade han, »det är alldeles
för mycket.»
»Icke för din skull,» svarade hon och såg varmt
på honom.
»Nå, tack då, min egen präktiga flicka. Så snart
jag kommer till Upsala, skickar jag dig pengar
att lösa den för. Du skall icke behöfva sakna den
många dagar.»
Kerstin kände sig så glad öfver, att hon hade
kunnat hjälpa honom, och hans innerligt kärleks-
fulla afsked från henne höll henne fullt ut ska-
deslös för den lilla sorg, hon ett ögonblick känt
öfver att behöfva skiljas från den enda dyrbarhet
hon ägde och som hade minnets värde för henne.
NIONDE KAPITLET.
En eftermiddag kom en af Kerstins kamrater,
Johanna Lavén, rusande upp till henne.
»Herre Gud, Kerstin,» sade hon, »har du hört
den sorgliga nyheten?»
»Nej, hvad då?»
»Jo, Karin Löf, du vet, din goda vän i Roskulla
har gått och tagit lifvet af sig!»
»Hu, hvad du pratar.»
»Det är sant, Kerstin! Se här, det står i tid
ningen, som kom i kväll. Läs själf.»
Hon lade ett tidningsblad framför den bestörta
Kerstin, som under rubriken »Landsbygdsbref»
läste:
%En sorglig händelse har i förgår timat härstä-
des. Då småskolebarnen i lördags morse i vanlig
tid kommo till skolan, funno de dörren stängd
och gardinen till lärarinnans sofrum ännu ned-
rullad. De väntade tåligt en halftimme, då de
omtalade förhållandat för brukspatronen L. på
Adolfsberg, hvilken händelsevis reste förbi. Denne
steg ur och bultade på fönstret. Men intet svar
kom. Han anade då, att icke allt stod rätt till,
hvarför han och drängen med förenade krafter
bröto upp ytterdörrarne och såmedels banade sig
väg in i huset. Dörren till lärarinnans rum var
endast tillsluten. Då den öppnades, slog ett in-
tensivt os brukspatron L. till mötes. När han väl
kommit in i rummet och fått upp gardinen, var-
seblef han lärarinnan liggande orörlig i sin bädd.
Han såg genast att hon var död.
Till en början tänkte han, att en beklaglig
olyckshändelse ägt rum, men vid närmare efterse-
ende fann han på bordet ett halfark papper, hvarpå
stod skrifvet: »Jag har själf sökt döden; lifvet
blef mig en börda, sedan han svek mig för en
annan. Mitt blod komme öfver hans hufvud.
Karin Löf.»
Alltså en kärlekshistoria. Fröken Löf var en
omtyckt lärarinna af gamla stammen, något ex-
centrisk samt af den ålder, att man icke skulle
hafva trott på en sådan orsak som den af henne
själf angifna till den förtviflade handlingen.»
Kerstin satt och stirrade på de suddigt tryckta
raderna. Var det möjligt 1 Stackars Karin!
»Ja, hon var betämdt inte riktigt klok,» sade
Johanna Lavén. »Och de där kärleksgrillerna måtte
just ha utgjort hennes galenskap. En gång blef
hon ju förälskad i själfva konungen, då han var
nere på järnvägsinvigning i trakten. Jag har hört,
att hon till och med skref verser till honom.»
(Forts.)
m
Från Iduns läsekrets.
PrSfvadt och godt befunnet.
Ett litet bihang till den lilla sömmerskans bön
i Idun om en stunds frihet på den långa arbets-
dagen från en husmoder, som i många år pröfvat
verkan af frihetsstunden :
Det är bäst att börja med saken från början,
ty ej är det jag, som af mig själf funnit upp, att
det kunde behöfvas litet luft och frihet äfven för
den, som hela dagen vecka ut och vecka in, det
ena året efter det andra, sitter fjättrad vid nålen
eller symaskinen. Den tanken har jag insupit från
barndomshemmet långt ner i en af Sveriges syd-
ligaste provinser, och långt, långt innan det hvar-
ken talades om eller snart sagdt vidare tänktes
öfver den arbetande klassens behof af hvila och
vederkvickelse. I hemmet voro vi flere syskon,
och i följd häraf behöfde allt som oftast en liten
sömmerska från den närbelägna staden anlitas,
ty som barn, »dresserade i fribet», hade vi en
särskild förmåga att fort och behändigt både slita
upp och växa ur kläder, så arbete var god till-
gång på. Aldrig kan jag glömma, med hvilken
förnöjd min den lilla sömmerskan hoppade ur
åkdonet, det måtte vara hvilken årstid som helst,
och huru gladt hon hälsade sitt god dag. Hon
visste nog, att hon skulle få arbeta, men också
andas ut en stund hvarje dag, ty alltid så fort
middagen var öfver, så skulle hon ut med oss
unga i skog och mark och vara fri oeh glad en
stund, och säkert är alt ingen af oss njöt såsom
hon : för oss var ju frihet dagligt bröd och för
henne något mera än sällsynt. Nöjd och hurtig
gick hon sedan till sitt arbete, och nog fick
min mor mera och ej mindre verkställdt än i de
hem där sömmerskan är ett nödvändigt ondt, som
pinas okristligt snart sagdt, för att man så fort
’vrisnedsiUtnlng &
■^Spis ®-"“ -
B
_ SeZ^näclsebröd
Begär priikurant I
O. W. SCHUMACHER
Kong!, hofleverantör
17 ÜAiiiilaii i
C
aises & Biscuits
fås hos de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
