Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 21 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 I D U N 1893
Brinn, min ande, brinn blott klar
Som en evig offerlåga,
Och du skall en gång få svar
På ditt tvifvels tysta fråga.
Stig, blott stig med mod och fröjd
öfver djupets strömmar alla,
Och du hinna skall en höjd,
Där hvart täckelse skall falla.
Js. von jKræmer.
sor till Paris och där studerat för den
bekante pianisten Leonard med Here. Sam-
tidigt började hon med allvar att studera
violinspelning för den berömde Henry Ra-
vina och grundade år 1875 i Newcastle en
kvinnlig orkester, benämd »The mignon string
orchestra», hvars medlemmar utgöras af sta-
dens förnämligaste kretsar, och som anföres
af henne själf. Denna orkester, ensam i sitt
slag i England, har väckt synnerlig uppmärk-
samhet, äfven utom Newcastle, och uppträdt
på talrika konserter. Bland sina yngre ele-
ver har fröken Werner äfven bildat en s. k.
»Kinder orchestra», som likaledes Here gån-
ger under lifligt bifall låtit höra sig på kon-
serter. För några år sedan började hon dess-
utom anordna mycket besökta populära soa-
réer för kammarmusik och har därjämte med
framgång spelat på talrika konserter i olika
städer i England. Det är dock icke blott
såsom exekverande konstnärinna, Hildegard
Werner gjort sig ett namn, utan hon har äf-
ven genom flere af henne komponerade piano-
stycken och sånger fäst uppmärksamheten vid
sig både i England och Belgien.
Vid sidan af denna omfattande musikaliska
verksamhet, som tyckes böra till fullo upp-
taga en kvinnas krafter, har fröken Werner
flitigt ägnat sig åt det journalistiska facket.
Många äro de värderika literära bidrag, som
af henne hafva lämnats till både engelska och
svenska tidningar. Redan är 1871 fick hon
anställning såsom musikkorrespondent i den an-
sedda londontidningen »The musical standard».
I denna tidning, liksom äfven i »Musical
News», har fröken Werner med entusiasm
och sakkunskap skrifvit om skandinaviska
musikförhållanden och härigenom i icke ringa
grad bidragit att göra svensk tonkonst erkänd
i England. För den förra af sistnämnda
båda tidningar har hon äfven öfversatt flere
af de högtidstal, som konung Oscar II höll
i musikaliska akademien under sitt nioåriga
presidium därstädes. Till dessa öfversättnin-
gar, som rönt mycket och välförtjänt erkän-
nande, har fröken Werner särskildt bemyndi-
gats af den höge författaren. Som ett er-
kännande af hennes litterära verksamhet valdes
hon 1892 till medlem af »The royal chartered
institute of journalists» i London, en heder,
som förut ej vederfarits någon kvinna i norra
England.
Just som vi nedlämna denna artikel till
tryckning, ingår till oss underrättelsen om en
ny litterär utmärkelse, som kommmit vår
landsmaninna till del, i det hon nämligen af
den stora musiktidningen »The musical Times»
anställts som korrespondent öfver svensk och
norsk musik.
Ofvanstående korta data ur Hildegard Wer-
ners verksamma lif gifva vid handen, att hon
i sitt nya hemland intager en framskjuten
plats, och att hon förstått att därstädes göra
det svenska namnet aktadt. Att hon lyckats
härmed just i England, detta affärsland par
préférence, visar bättre än ord hennes begåf-
ning, energi, praktiska förstånd och, icke
minst, hennes förmåga att vinna människor.
Ty det är sannerligen ingen lätt sak att i
det stolta och mäktiga England väcka intresse
för vår nordiska tonkonst, hvilken, fritt upp-
växt i vårt fattiga, undanskymda land under
dess långa, bistra vintrar och ljusa sommar-
nätter, vid furors såDg och bäckars brus,
bland troll och elfvor, för britten öppnar en
ny, lyrisk värld. Också skulle fröken Werner
knappt lyckats genomföra sina planer utan
mäktiga beskyddare, och sådana har hon äf-
ven vunnit i mr William Dickson och lord
William Armstrong, bägge kända i Sverige
och framstående ifrare af musik. Ett icke
ringa inflytande på hennes utbildning har
likaledes utöfvats af hennes bekantskap med
Jenny Lind och andra utmärkta artister.
Det är i sanning ingen ringa lifsuppgift,
Hildegard Werner satt sig före, och hvarje
svensk måste känna sig tacksam för den he-
der hon redan gjort vårt land och önska
henne all möjlig framgång i hennes sträfvande,
på det att hon framdeles som hittills måtte
föra Sveriges runor med den äran.
Ett samtal.
Af Tant Ann.
^Bfättet, på hvilket herrn i huset stängde
Jiæz! tamburdörren, då han kom hem till
middagen, underrättade hela familjen om, att
i dag var en sådan olycklig dag, då han ej
var »vid humör». Hans hustru hörde det
och genomgick ännu en gång matsedeln i
tankarna. Jungfru Fina hörde det ut i köket,
och möustergildt varsamt handterade hon sina
spisringar och grytlock. Felix strök luggen
ur pannan, och hunden Tip kröp med slä-
pande svans under soffan. Alla kände gån-
gen af husbondens dåliga lynne. Snäll och
vänlig var han i allmänhet, men när något
förmått förarga honom, då var han icke god.
Han var naturligtvis allt för belefvad för att
visa detta för någon utomhus, han sparde
det till de hemmavarande, och minsta lilla
anledning kom stormen att bryta lös. När
den gått öfver, blef han fort god igen, men
fastän alla önskade komma därhän, räddes
litet hvar för att blifva åskledare.
Middagen släpade sig fram under tryckande
tystnad. Herrn plockade benen ur gäddan
och såg därvid så bistert på den arma Fina,
som om han i sitt hjärta anklagade henne
för att hafva fördubblat fiskskelettet. I
djupa tankar, som han var, satte han pep-
parroten under Felix’ näsa. Felix kände
tårarna nalkas och telegraferade bönfallande
till mamma, hvarifrån han fick undsättning.
Middagen led mot sitt slut, då Tip, som
af tystnaden somnat bort från alla bekymmer,
började drömma och drömde så lifligt, att
han gnällde och skällde för sig själf under
soffan. Hans drömmar stördes af ett häftigt:
kör ut hunden. Stackars Tip smög sig ut,
lämnande efter sig åt de öfriga att mottaga
det åskväder hans oskyldiga drömmar satt
i gång, och hvarvid hvar och en fick sin
del.
Hans hustru hade under de femton år de
lefvat tillsammans vant sig vid mannens lynne,
och från de första åren, då hvarje utbrott
från hans sida gjort benne ledsen och olyck-
lig för en hel dag, hade hon så småningom
lärt sig att taga emot, hvad han behagade
säga, allt för den kära husfridens skull. Men
i dag för första gången på många år såg
mannen, hur det glänste till i hennes öga:
hon reste sig hastigt från bordet och gick in
till sig.
Eftermiddagen gled långsamt fram. Herrn
satt i sitt rum, tuggande på en cigarr med
den halftörada kaffekoppen bredvid sig. Egent-
ligen brukade detta vara den angenämaste
stunden på dagen, då man slog sig ned i
hans rum och pratade om hvarjehanda. Re-
aktionen började småningom infinna sig, och
en förebrående röst inom honom sade, att han
egentligen varit oresonligt häftig nyss, men
han tystade ned den med den ursäkten att
allt också under dagens lopp förenat sig för
att förarga honom.
Under en halftimme eller så genomgick
han ännu en gång dagens missöden. Hur
han kommit för sent till sitt arbetsrum, där
hans förman frågat efter honom, hur arbe-
tet hopat sig efter helgdagarna, hur ovanligt
förståndsslappa de besökande varit, hur han
plågats af dumma frågor, hur en pojke med en
öfverraskande lång räkning oväntadt infunnit
sig nu i slutet af månaden, medan samtidigt
hans gamla f. d. jungfru stod och bad om
en ny handräckning för att hjälpa sin älsk-
värda herre och man på fotter igen, och hur
han då i häftigheten snäst till. Det hade
egentligen varit ämnadt åt pojken eller prin-
cipalen eller rättast kanske honom själf, men
madamen tog det åt sig, och sedan kunde
han ej annat än ångra, att han skrämt det
stackars kräket. Han fick en god idé, han
skulle bedja sin hustru besöka henne och
göra allt godt igen. Han började känna sig
välvilligare stämd mot mänskligheten, och när
han gick in till hustrun, fanns intet kvar af
den uppretade mannens uttryck. Han var
van vid att ej längre behöfva göra henne
några ursäkter och van vid, att hon med
jämnmod tog emot honom några minuter ef-
ter, sedan han låtit sitt dåliga lynne öfver-
fara henne och hemmet.
Han fann henne sittande framför brasan,
och med ett skämtsamt »sitter du här och
svärmar?» slog han sig ned vid henes sida.
Hon såg på honom med en lång blick.
»Har ditt dåliga lynne nu gått öfver?»
»Det är verkligen ej snällt af dig att på-
minna mig därom,» sade han, färdig att gå
igen. »Du vet, att jag har bekymmer och
ledsamheter, och då kan man ej alltid vara
glad, och då borde hustrun ...»
»Ja, hustrun hon skall tåla och undergif-
vet taga emot, när obehagligheter nått man-
nen genom andra — och icke endast hustrun,
utan hela hemmet skall få lida däraf.»
»Jag har alltid tänkt mig, att hemmet
skulle vara den plats, dit mannen skulle
kunna gå både i sorg och glädje, där han
hade dem, som ville dela bördan med honom,
men jag märker jag har bedragit mig.»
»Nej, däri har du ej bedragitdig. Sättdigned
igen, så få vi talas vid så, som ett par ma-
kar böra göra. Ser du, det är skillnad att
tala vid hvarandra och så bära hvarandras
börda, det är en sida; den andra är att komma
hem till hustru och barn, som icke veta hvad
som trycker mannen och fadern, och låta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
