Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 21 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
IDUN
inneboende förargelsen, _ ja, gitt nu stilla
låta den inneboende förargelsen storma
ut öfver hvad som helst; och hustrun tar en-
dast tålmodigt emot skuren, väntande pä sol-
skenet efteråt.»
Hon gjorde ett uppehåll och mötte hans
blick, som en smula häpen hvilade på henne,
och fortsatte lugnare.
»Ser du, det har jag nu i många år trott
vara min plikt och det rätta sättet att hjälpa
dig, och, tro mig, det har mången gång sårat
njig djupt, när jag hört, hur orättvis du va-
rit mot oss. Ja, icke därför att jag icke
kunnat fördraga det, ja väl mer än så, men
som jag sätter så högt, kunnat komma
därhän, det har gjort mig ondt. Men i dag
har jag sett det i annat ljus, och, var viss
därpå, det är ej på dig ensam jag lägger
skulden, för att onda andar stundom skaka
vårt hem. Jag har varit feg och bekväm af
mig, som vi kvinnor så ofta äro. Ser du det
här, gissa hvad det är!»
»En packe bref.»
»Ja, våra bref som förlofvade.»
»Det gamla skräpet!»
»Säg icke så. Hur har du hjärta att tala
så om det, som engång gjort oss så lyckliga.
Ryck ej så öfverlägset på axlarna. Till mig
åtminstone bringade de nytt lif, då de kommo.
Alla dina hafva blå kuvert. Minns du, jag
bad dig därom, så att jag redan på långt
håll skulle kunna se, om jag hade bref med
eller ej. Jag kunde ändå knappt härda ut,
medan det gamla postbudet gick i och ur
hus, innan han kom till oss. Ja, det låter
löjligt af en gammal människa att tala därom
och du får gärna skratta ett tag åt den gamla
tokan.»
»Jag skrattar inte, jag minns också en une
tok ...»
»På hvilken skalet har blifvit gråare, men
som invändigt är sig lik. Tack, nu har jag
dig i rätt strömfåra. Jag kom att städa i
en låda och fann brefbundten längst inne
bland kära minnen. Jag måste sätta mig
ned och läsa igenom den ännu engång. Jag
grät litet här och hvar, jag var rörd, men på
samma gång häpen. Allt var då så nytt
och skärt för oss, den minsta lilla misstäm-
ning kändes så bitter, spåret af en förebrå-
else skar så djupt, medan samhörighetskänslan
å andra sidan gaf hela lifvet ett ljusare
skimmer och hjälpte oss öfver mycket, som
annars kunnat kännas tungt — och nu, det
är som om år och vana likt spindelnät och
damm lagt sig öfver våra hjärtan och gjort oss
känslolösa och slöa. Jag tänker med sorg
på alla häftiga och ovänliga ord jag sagt,
och som jag så gärna ville hafva osagda.»
»Kära vän, vi äro ju människor allesam-
mans och icke felfria änglar. »
»Där sade du något, som du icke menar
af hjärtat. O, det är så lätt att svepa
in sig i den bekväma pälsen; »vi fela alla»,
»vi är alla människor* och dylikt. Hur ’
olika mot förr, då kände vi oss båda så
ovärdiga den stora lyckan att äga hvarandra
och bådo och lofvade att hjälpa hvarandra
att andligen växa. Mycken split och många
onda ord, som sedan halkat öfver våra läp-
par, stodo i dag åter framför mig, jag kom
att tänka på, hur vi väl lekamligen hjälpt
hvarandra i lust och nöd, så som vi engång
lofvat, då vårt enkla hem, dit vi stolta som
kungar i öfversvallande lycka drogo, nu vuxit
ut till ett tryggt bo, — men haft ringa om-
tanke för den andliga nöden. — Och hvad
mer är, jag har hållit mig själf räkning för
denna slapphet, kallande den vid tålamodets
ädla namn. De ringa i mina öron, alla de
lärosatser vi kvinnor uppställa för oss, alla
offer för husfriden, allt ängsligt vaktande för
att ej med ovänliga ord stöta mannens för-
troende ifrån oss. Ja, ovänliga ord, måtte
de vara långt ifrån oss, men vi hafva helt
bekvämt ofta nog räknat dit månget varnande
ord. Och du, hur har du ej mången gång
sett och fått erfara, hur mitt dåliga lynne
löpt bort med mig. Hur omtanken för mat
och dryck gjort mig tvär och otålig, hur en
fläck på klädningen eller en sönderslagen kopp
satt mig i misshumör, och hvad har du gjort?»
»Jag?»
»Ja, du skulle hafva lärt mig att styra
mitt lynne.»
»Ack, det är sagan och riddarromanen, som
skänka världen människor med beständigt
solskenslynne, som aldrig växlar. Skulle du
blifva som de?»
»Nej, du måste förstå hvad jag menar. Att
vara ond på en dålig sak är både rätt och
godt, och den, som ej kan vredgas, kan al-
drig känna rätt, men för det ogräs, som heter
missnöje, gnat, trumpenhet, småsinne, dåligt
lynne och allt besläktadt, som äro hemmets
svarta troll, skall den ena maken söka skydda
den andra. Icke med kält eller långa pre-
dikningar ...»
»Hm...» Han smålog.
»Utan med godt föredöme och samtal.»
»Där den ena har ordet!»
»Prata du; jag vet ändå, hvar jag har dig.
Du ser så världsklok ut nu för tiden, men
för mig är du ändå densamma, som skrifvit fäst-
mansbrefven till mig, och dem skall jag aldrig
mera gömma så långt in, åtminstone ej i tan-
karna. Ser du, vi skulle aldrig lömma, att vi
varit UDga, och att v, nu hunnit fram, dit vår
längtande tanke drog. Mycket, som vi nu
räkna för stort, skulle blifva smått inför käns-
lan af att äga hvarandra, och tanken därpå
och tacksamheten därför borde hejda våra
onda ord att bryta fram. Jag vill upprepa
en enda rad, som du skrifvit: »Den, som
gästas af lyckan, borde alltid vara god. »Det
mottot borde ristas i alla hem, till hvilka
kärleken lagt grundstenen.»
Kvinnornas världsutställning.
Brefkort från Iduns Chicagokorrespondent.
f
ed vårvindarne, som ändtligen börja leka
kring Michigans stränder, tyckas ett nytt lif
och en ännu rastlösare verksamhet utvecklas på
skådeplatsen för the Word’s fair.
Styrelsen för damkomitén flyttar, just när detta
skrifves, från sin tillfälliga lokal i staden ut till
the Woman’s Building» och arbetet med ordnande
och uppställning af expositionsföremålen skall med
all ifver taga sin början. Men om allt medhin-
nes till instundande 1 maj, är ännu ovisst. Flere
ombud för de respektive damkomitéerna i Europa
äro redan anlända — äfven de svenska i denna
stund — och understöjda ifrigt den lokala komi-
téns outtröttliga bemödanden.
Kvinnornas utställning synes omfattas på det
lifligaste af gamla världens drottningar och prin-
sessor, af hvilka några t. o. med taga aktiv del
däruti såsom utställare. Så kommer prinsessan
af Wales att exponera en af henne förfärdigad
hörnsoffa, rikt skulpterad och i läderplastik. Hen-
nes döttrar, prinsessan Maud och Victoria, ämna
bidraga med hvar sin pianostol, hvilka vittna om
utsökt smak och konstskicklighet, i synnerhet i
träsnideri. Af hit anländ förteckning på de dan-
ska kvinnornas utställning finner man, att drott-
ningen af Danmark kommer med ett blomster-
stycke, kronprinsessan, vår egen »sessa», med
några antika broderier och hennes dotter, prin-
sessan Louise, med trenne störra akvareller.
Den skotska kvinnan synes också göra stora
ansträngningar för ett värdigt deltagande i utställ-
ningen. En bazar för detta ändamål hölls för
någon tid sedan i Glasgow, till hvilken landets
förnämsta familjer lämnat bidrag af historiska
konstsaker och fornminnen att sedermera sändas
till Chicagoutställningen. Bland dessa antika
konstsamlingar märktes, bland andra, ett dörrför-
hänge, stickadt af »Anne, Countess of Aberdeen,
Ano 1740.»
Spanska afdelningen lär blifva särdeles intres-
sant och vidtomfattande. Drottning Christina står
själf i spetsen för spanska damkomitén och har
på det kraftigaste understödt dess verksamhet.
Inom konstens, i synnerhet målningens område
skola spanska kvinnor intaga en framstående plats.
I spanska afdelningen kommer att finnas en ut-
ställning, ägnad särskildt åt att åskådliggöra det
kvinnliga uppfostringsväsendet i Spanien, i alla
dess grenar och utvecklingsgrader, i de privata
skolorna såväl som i de läroverk, som stå under
statens beskydd och kontroll. Vidare får man se
den spanska kvinnan i hennes hemlif, såsom upp-
fostrarinna och i välgörenhetens tjänst. Flere re-
ligiösa kvinnliga ordnar och sällskaper komma
också att lämna intressanta bidrag af mångahanda
slag.
Förmånen att kunna hålla en internationel kvin-
nokongress under utställningen i Chicago synes
väcka den största entusiasm inom Amerikas oräk-
neliga kvinnoföreningar, klubbar och organisatio-
ner. Presidenten för »The national Woman’s
Congress», mrs Sellwall, höll härom dagen ett fö-
redrag öfver ändamålet med ofvanämnda kongress.
Mrs Sellvall säger bland annat: »Denna kongress
har icke för ändamål nykterhetssaken, icke be-
främjandet af olika religiösa idéers spridning, den
har till sitt enda mål att gifva kvinnan, liksom
mannen, tillfälle att i publik diskussion framlägga
för den stora allmänheten sina åsikter.» Vidare
råder mrs Sellwall deltagarinnorna att akta sig
för kvinnans vanliga fel att gå tillbaka till Adams
och Evas tid, när hon helt enkelt skall yttra sig
öfver dagens frågor, samt bestämmer slutligen, att
ingen får gå längre tillbaka i de »svunna tider»
än till 1492. Men det är ju vackert sål
För öfrigt komma omkring 100 kongresser att
hållas i Chicago under sommarens lopp, och till
alla dessa, utom till tvänne, har kvinnan obehin-
dradt tillträde, så nog tyckes det mig, att det blir
tillfälle nog för vårt kön att tala och »höja sin
röst i församlingen». Trenne svenska kvinnoför-
eningar komma ju också att deltaga i the Inter-
national Woman’s congress, som är bestämd att
äga rum från 15 till den 23 instundande maj. Af
mrs Potter Palmers senaste rapport framgår det,
att plats i »the Womans Building» blifvit beviljad
åt ej mindre än 22 kvinno associationer, hvilkas
syfte det är att framhålla kvinnans arbete inom
olika riktningar af vårt moderna samfundslif.
Man håller också på att anordna salustånd i »the
Woman’s Building», hvaruti den mindre bemed-
lade kvinnan kan utställa och försälja, såsom
souvenir af utställningen, handarbeten och pryd-
nader inom den dekorativa konstens gebit.
Ett af de första föremål, som komma att intaga
sin plats i »the Woman’s Building», blifver tro-
ligtvis bysten af Harriet Beecher Stowe, Onkel
Toms stugas författarinna. Denna byst är utförd
af miss Anne Whitney från Boston, på bekostnad
af staten Connecticuts kvinnor, hvilka för detta
ändamål subskriberat 1000 dollars.
Slutligen vill jag nämna såsom ett bevis, hur
öfverfylld den kvinnliga arbetsmarknaden är äfven
här hos oss, samt hur svårt det är för unga flic-
kor att finna lämplig sysselsättning, att då härom-
dagen »Hygeia Vatten *C:o» annonserade i en mor-
gontidning efter 500 flickor att sköta försäljningen
af Hygeiavatten vid världsutställningen, innan på-
följande dag ej mindre 4,600 sökande anmält sig,
alla villiga att arbeta för en dollar om dagen,
hvilket knappast räcker till att bestrida utgifterna
för deras föda under dagens lopp samt spårvagns
afgifterna för att komma till och från arbetet.
Om svenskarne därhemma cille lyssna till var-
ningar och svenskarne här ute alltid sade den
osminkade sanningen, hur mången ung man och
kvinna skulle då ej förnöjd stanna på fäderne
torfvan.
Signe Ankarfelt.
Tvänne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej
hinna:
En är den grönskande graf, en är den älskades
famn.
Vitalis,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
