Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 21 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 125
1895
mig vid.» Och så gick han vidare och sög
på sin lilla snugga. Den käre pappa, han
hade ingen aning om, hvad som försiggick.
Han såg vanligtvis inte längre, än näsan
räckte, och det var hans tur. Jag vet san-
nerligen inte hvad det skall vara, som man
inte får veta tids nog.
Men Klas, den stackaren, såg då så skam-
sen ut, att jag riktigt tyckte synd om honom;
och när han gick, måste jag ånyo uppmana:
»Skyll på mig, skrif och säg, att jag har
älskat en annan. Du säger ingen osanning!»
Nej, det var sanning! Men mitt ideal hade
dock väft sig så samman med hans bild, att
jag måste känna slitningens smärta. Oaktadt
alla nyktra resonnemanger visste jag dock,
att mången bitter kamp förestod mig, innan
hjärtat blef fritt, visste, att många stunder
af ödslig tomhet skulle falla på min lott,
stunder då jag skulle rysa i mitt innersta
väsen.
Rysa öfver kölden och ensamheten i denna
mödosamma värld.
Och likväl — så underligt daDad är män-
niskosjälen — likväl fattades jag just nu af
en glödande lust till lifvet och hade öppen
blick för skönheten omkring mig.
Det var dock härligt att bo så här utan-
för tullen, man slapp de gråa gatornas damm
och hörde stadsbullret endast på afstånd som
en mullrande våg. En sådan kväll! Ett
varmt skimmer låg öfver de nylöfvade björ-
karne, fåglarne sjöngo i solnedgången och
kaprifolierna andades vällukt. En liten nyc-
kelpiga kom krypande på min hand och lyfte
sakta sina guldskalsvingar, då jag rörde ett
finger. Marken myllrade af lif; där låg en
stor skalbagge på rygg: upp igen! Det
gamla ordstäfvet säger ju: »Den, som hjäl-
per upp den, som inte kan hjälpa sig själf,
honom bli sju synder förlåtna.»
Ah, fanns det inte så mycket att hjälpa
upp i världen, så mycket att betrakta och
begrunda och behjärta! Lägga sig ned och
dö på en krossad förhoppning, bädda sig i
konvaljer ock kaprifol, då sommaren och hö-
sten stå för handen med löften om svällande
frukter och gyllene skördar — nej, nej !
Lifvet är rikt. Och Gud vare tackad, att
jag såg det!
&
»Det är hälsosamt.»
Vanorna.
Det är hälsosamt att stiga tidigt upp om morgonen.
»Morgonstund har guld i mund.»
Det är hälsosamt att om aftnarne gå tidigt till sängs:
sömnen före midnatt är den bästa och dju-
paste.
Det är hälsosamt att sofva med sluten mun, om det
nu ock sä bara vore för att omöjliggöra,
att insekter krypa iu i den öppna munnen.
Men nu kommer framförallt härtill, att det damm,
som på detta vis intränger i lungorna, då det
ej kan hindras af slemhinnan i näsan, måste
vara synnerligen skadligt för våra andedräkts-
organ.
Det är hälsosamt att vid sömnen ligga halft på rygg,
halft på den högra sidan. Att ligga på vänstra
sidan är alltid mer eller mindre hinderligt för
hjärtverksamheten.
Det är hälsosamt att andas in genom näsan, ty slem-
hinnan i näsan förhindrar — som redan är på-
visadt — att damm och dylika af luften kring-
förda föroreningar intränga i lungorna. Dess-
utom blir den kalla luften härvid så pass upp-
värmd i de buktiga näsgångarne, att den ej
verkar retande och kylande på de ömtåliga små
lungcellerna.
Det är hälsosamt att andas djupt och därvid lägga
händerna på ryggen eller bakom nacken. Däri-
genom befordras blodomloppet märkbart.
Det är hälsosamt att under hvilan ligga så plant
som möjligt. Hjärtat har då lättare arbete att
drifva blodet till alla kroppens delar. Att huf-
vudet emellertid måste befinna sig i något
högre läge, på det att blodströmningen till
hjärnan ej må bli för stark, förstås af sig själft.
Det är hälsosamt att icke välja för mjuka sängklä-
der. Tagelmadrasser, sjögräs och dylikt är vida
att föredraga framför dun.
Det är hälsosamt att ej ha för varmt täcke ; natt-
liga svettningar utebli annars ej. Endast för
varma fotter bör man alltid noga draga försorg.
Möblernas tyranni.
Af
Ellen Bergström.
fter en lång, mörk och kall vinter sän-
m der solen åter sina värmande, lysande,
<J hälsogifvande, sorgfördrifvande, hopp-
ingifvande, lifvande och glädjebringande strå-
lar till ultima Thule.
Och vi, huru mottaga vi himladrottningens
ynnestbevis? Skynda vi mot henne med ju-
bel som lappen, då hon visar sig för honom
efter den långa vinternatten ? Släppa vi tack-
samt in hennes strålar att lysa öfver våra
späda barn, förlänande dem hälsa, att värma
och torka våra rum, där en viss rå kyla
gärna vill härska, sedan kaminer och kakel-
ugnar ej mera eldas, att glädja och muntra
vårt sinne, att ingifva våra sjuka hopp och
förtröstan ?
Tyvärr nej!
Med oro se vi de ljusa dagrarna falla på
våra broderade stolar och dyrbara mattor och
skynda att släppa ned rullgardinerna. Dörr-
förhängen, taflor, soffor och gardiner m. m.
få ej blekas; dem måste man noga akta. Och
därför att solen är en fiende till vårt bohag
— det lyxuösa n. b. — mottaga vi henne
som vore hon, i stället för hvad hon verk-
ligen är, vår vän och välgörarinna, en vår
argaste fiende och förskansa oss mot henne
bakom markiser, jalusier, persienner och hvad
allt de nu heta, dessa solutstängare. Sedan
gå vi i rum, skumma som grafhvalf, och
frysa smått och känna vantrefnad, och våra
små få inga rosor på kinderna. Medgifvom,
att det är befängdt!
Tyranner af annat slag tåla vi ju ej.
Hvarför då tolerera detta tyranni från döda
ting? Så trefligt det än må vara, att vårt
möblemang är prydligt och vackert — mer
än hälsan får det dock ej blifva oss värdt
och kärt. Att beröfva våra barn solen är
att röfva dem på ett kapital. I sanning kan
man fråga sig, om ej det barn, som får dväl-
jas i bakteriefyllda rum med skymd dager om
än aldrig så påkostade, är fattigare än den
lilla barfota pojken vid torpet, som dagen
om löper i det fria, och hvilkens kinder inga
möbler hindra från att brynas, och som af
frisk luft har fullt upp.
»Utanför din moders stuga
Blomstra ängar, grönska lundar;
Hvarje äng har silfverbäcfear,
Hvarje lund i sjöar speglas,
Öfver alla skiner solen,
Gjuter gifmildt gyllne dagern.
Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm, du som man säger?»
Bakteriefyllda rum, sade jag. Ja, om dessa
milliarder smådjur eller svampväxter, kallade
bakterier m. m., som alstra en stor del af
de sjukdomar, af hvilka vi hemsökas, har
hvart barn, snart sagdt, nu för tiden hört
f talas i skolan. Mången äldre torde tycka,
att det är ett nytt påhitt, samt invända, att
man i hans eller hennes ungdom ej visste
något om denna nya visdom, men mådde lika
bra för det; mången torde ock anse den yt-
terliga omsorg, sim behöfves i fejden mot
dessa osynliga fiender, rent af som pjåsk.
Hvad det första beträffar, ha bakterierna
länge varit anade. Linné anser orsaken till
infektionssjukdomarna vara att söka i små
djur, som ej kunna ses med blotta ögat, men
som framtiden skall taga itu med, och hol-
ländaren Antony van Leeuwenhoek hade re-
dan på 1600-talet medels mycket förstorande
linser, som han framställt, sett en massa yt-
terligt små djur i vatten, födoämnen m. m.
Vidare är det verkligen genom, om man så
vill kalla det, »pjåsk», d. v. s. genom en i
de minsta detaljer ingående omsorg, en väl
beräknad och noga uttänkt fälttågsplan, vi
skola bemöta dessa osynliga fiender.
Men alla våra bemödanden öfverträffas dock
af solens verkningar.
Vår tids vetenskap har upplyst, att solen
är bakteriedödande mer än något annat, och
redan grekerna visste att i bilder berätta om
solens förmåga i detta afseende. Apollo,
solguden, dräpte i sin tidiga barndom ormen
Python, som förföljde hans moder Latona.
Myten kan ju tolkas så, att solen med sina
varma strålar fördrifver dimmorna och dun-
sterna på jorden, hvilka alstra förruttnelse
och sjukdom. Åfven hölls Äskulap, läke-
konstens god, för att vara Apollos son.
Därför, ha vi kostat på oss ett ömtåligt
bohag, få vi dragas med olägenheterna. Vi
få gå ett steg längre och kosta på öfverdrag.
Att förstöra sin hälsa kostar ingenting, att
bevara eller söka återvinna den, blifver ju
ofta dyrt. Som vi äro lyckliga nog att lefva
i en tid, då man upptäckt de faror, som
hota oss, är det i sanning en klandervärd
liknöjdhet att icke begagna oss af vetenska-
pens anvisningar, helst när de äro så ytter-
ligt enkla, så lätt pröfvade som den att släppa
in solen. Låtom oss ej med otack bemöta
vår och hela jordens stora välgörarinna!
Låtom henne stråla in till oss och, som for-
dom gud Apollo, fördrifva töcknen! Frisk
luft därtill, och vi skola ej osannolikt blifva
mindre nervösa, mindre blodfattiga och kunna
lättare andas. Och solen är ett af villkoren
för verkligt frisk luft, därför framför allt
sol, sol, sol!
Sk
Till ungdomen i hemmen
rikta vi en uppmaning att noga beakta och
genomläsa tillkännagifvandet i detta nummers
annonsbilaga om en stor intressant
pristäfling-, som anordnas af ”Kamra-
ten”, illustrerad tidning för Sve-
riges ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
