Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. 21 april 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 I DU N 1893
Iduns Chicagotäfling.
Ytterligare fyra pris komma att ut-
delas.
Sedan första pristagarinnan, fröken Stina
Bengtsson, nu gifvit tillkänna för redaktio-
nen, att hon ej är sinnad företaga någon
Chicagoresa, har hon, enligt kvitto, som vi
nedan meddela, nu hos Notarius publicus lyft
de henne tillkommande 800 kronor af pris-
summan. Ännu fyra pris å 100 kronor
hvartdera komma således att utdelas till de
listor, som i förtjänst komma närmast, så
snart hrr prisdomare hinna afsluta det ytter-
ligare granskningsarbete, som härigenom göres
nödigt.
* *
*
Sedan jag af den ataf Redaktionen för
tidningen Idun tillsatta prisnämnd tiller-
känts första priset i täflingen om ordet
»Fosterland», har jag denna dag hos No-
tarius Publicus J. Millar lyftat hos ho-
nom af redaktionen deponerade 800 (åtta-
hundrade) kronor, och förklarar jag, som
ej ämnar företaga någon resa till världs-
utställningen i Chicago, förthy att jag till
fullo utbekommit det af Redaktionell ut-
fästade första pris.
Stockholm den 14 april 1893.
Stina Bengtsson.
Fröken S. Bengtssons egenhändiga namn-
teckning intyga
H. Améen, Ola Jönsson,
Kapten. F. d. riksdagsman.
Brytning.
Skiss af Anna Knutson-
(Ports. o. slut fr. föreg. mr.)
S
ch sedan han förklarat mig sin obekant-
___skap, fortsatte ban sålunda:
»Jag vill precis inte bryta vår förbindelse.
Många så kallade förståndspartier kunna ju
bli rätt lyckliga ; det kommer helt och hål-
let an på, hur man tar det. Jag försäkrar,
att jag bryr mig inte om allmänna omdömet
och handlar ej under något slags tryck» — han
satte på sig ringen — »men jag vet ju, att
eftersom jag i vefvan råkat få en fattig bröd-
kaka, så måste jag bli dubbelt så förkättrad!
Det ser verkligen inte »juste» ut, man måste
medge det.»
»Juste, där kröp juristen fram,» tänkte
jag och log i mitt sinne.
»Hvad i all världen behöfver du bry dig
om skvallret i Kråkvinkel; du kommer ju
snart härifrån och får börja ett nytt lif. Där-
borta säger man möjligtvis någongång: ’Han
skall ha varit förlofvad med en fröken Pet-
tersson — ett sådant där ungdomstycke, som
det inte är några rötter vid; det slutade också,
som det vanligtvis plär. Hon var visst myc-
ket gammal — kanske äldre än han — och
därtill folkskollärarinna, säkert pedantisk och
uttråkad — ingen kan undra på honom.’ Åh,
jag tycker riktigt jag hör dem ...»
Han rodnade och satt och tuggade på ett
ord, som säkerligen icke hörde till saken.
Jag kände, att pepparn brände på tungspet-
sen, men erinrade mig plötsligt mina vackra
föresatser. Ack, hvarför kunde jag ej vara
storsint och mild, hvarför kunde jag inte
betrakta honom såsom min medmänniska och
kusin, sätta mig in i hans förhållanden
och hjälpa honom till rätta. Jo, jag ville
försöka.
Och så begynte jag:
»Klas, jag menar dig väl, förlåt, om jag
varit bitter. Man skuddar ej af sig allt det
förflutna som en solkig sko. De nya vägarne
äro visserligen bättre, men till att börja med
känner man sig kanske litet urspårad. Nu
lämna vi dock allt det där och gå till bot-
ten af din tvekan. Icke sant, hvad som fö-
refaller dig pinsammast i denna brytning är
tanken på min far och hans omdöme om sa-
ken. Du står ju i en viss tacksamhetsskuld
till honom både hvad... ja, det där tala vi
ej om, det vet du bäst själf. Men kom ihåg,
att i egenskap af din förmyndare var det ju
endast hans närmaste plikt att hjälpa dig,
och det har aldrig ingått i hans beräkning
att fostra en måg. Någon beräkning finns
egentligen ej hos min far. Han hör dessutom
till de där lyckliga människorna, som se allt
i rosenrödt, och när jag vill göra allt för att
uppehålla ...» skenet, höll jag på att säga,
men fann det föga lämpligt, hvarför jag satt
och letade efter ett annat uttryck. Men det
uteblef, och jag måste börja på ny räkning.
»Jag skall underrätta pappa. Sen kan du
skrifva till honom och betona, att du bar
gått min allvarliga önskan till mötes. När
han ser, att vi äro så eniga om saken, blir
han snart tillfredsställd. Ja, vet du, jag tror
bestämdt, att han inte tycker så illa om att
tänka sig in i de förändrade förhållandena.
Jag har aldrig sagt det förr — men alltsen
mamma dog, har en skugga fallit öfver mina
skära framtidsdrömmar, och den vemodiga
tanken har stört allt: ’Pappa, pappa, hur skall
det gå med honom, när jag kommer bort,
han som är så gammal och nervös och
ensam.’ Klas, det är nog det bästa som
sker. »
»Ja, inte vill jag binda en människa,» bör-
jade han sakta, försiktigt. »Eftersom du hy-
ser betänkligheter och inte tror, att äkten-
skapet skall skänka dig någon lycka, utan
ser din plikt på annat håll, måste jag ju
återge dig din frihet, och jag klandrar dig
inte. Människan skall först och främst
handla rätt emot sig själf — sen må värl-
den döma, hur den vill.»
Och efter detta lilla tal gaf han mig rin-
gen och stod sedan på hufvudet bland kap-
rifoliebuskarne för att leta efter den gyllne
klenod, som han tillika med sitt hjärta skänkt
mig för fem år sen.
När han åter satte sig till ro, suckade han
tungt och sade: »Det är godt att kunna vara
lugn i alla skiften!»
»Ja, det är verkligen mycket hälsosamt,»
medgaf jag, ofrivilligt road af hans sätt, och
han vidtog förläget: »I nästa vecka skall jag
försöka få mig tjänstledighet. Yi ha varit
så öfverhopade däruppe på kansliet, jag har
arbetat alldeles ohejdadt nu en tid, jag kän-
ner mig rent utsliten.»
»Jaså jag trodde inte, att det var så lätt
att komma ifrån just nu. — Men du står ju
väl hos landshöfdingen?»
Ett belåtet leende glimtade öfver hans an-
sikte. »Jag virar honom ...» sade han och
visade med en liten fiugerrörelse prof på, hur
han betedde sig med den store mannen; »den
hedersgubben, han är som en gammal onkel
till mig, jag skall nog få min vilja fram.
Jag är verkligen klen,» här suckade han
igen, »du har väl märkt, att jag varit dyster
och retlig till lynnet?»
»Ja, det har jag visst märkt!»
»Vet du, jag har bestämdt något ondt i
lefvern; far min hade den åkomman; jag be-
höfver så väl sköta mig, dricka brunn och
lefva dietiskt. Jag måste ha hvila först och
främst, absolut hvila.»
»Det syns just ingen sjukdom på dig,» sade
jag med en blick på hans blomstrande gestalt,
»men innan du ger dig af, kan du gärna gå
upp till farsgubben. Jag skall nog klarera
saken, du behöfver inte göra mer än dra
några betydelsefulla suckar.»
»Ja, du tror inte på mig,» sade han och
måste — mot sin vilja — dra på munnen.
»Jo bevars, så mycket som behöfs nu för
tiden,» sade jag lätt om hjärtat. »Emeller-
tid ha vi nu slutat vår lilla roman i behag-
ligt lugn, slutit fred för hela lifvet i stäl-
let för att börja en långsamt dödande kamp.
Var nu sann och medge, att du är nöjd!»
Han befriades från svaret genom ett litet
intermesso i form af en solbränd flickunge,
som kom rakt fram till oss och sträckte ut
en korg fylld med härligt doftande konvaljer.
»Fröken, de äro alldeles nyplockade,» sade
hon, blygt öfvertalande.
»Det syns nog,» svarade jag och drog upp
portmonnäen, gaf henne några småslantar och
valde ut en bukett. »En sådan vällukt! Nå,
hur står det till med mor?»
»Mor är bättre; hon har väntat på fröken
i dag,» sade den lilla, »hon bad, att jag
skulle fråga, om ni inte ville komma snart?»
»Jag kommer i morgon och har soppa med
mig,» sade jag. »Nå Greta, du hjälper väl
syster, när du är hemma, och du tänker väl
på, att mamma skall ha ro och lugn om-
kring sig; du är ju stora, förståndiga flickan.»
»Ja fröken,» svarade hon, och rodnade
vackert, då jag strök hennes ostyriga linhår
ur pannan.
»Och så glömmer du inte att hjälpa lilla
Kalle med lexorna. Kom ihåg, att ni ha
snart examen. Den 15 juni slutar skolan.
Adjö med dig, min stumpa, hälsa mamma!»
Greta neg och log och gick.
Jag lossade några af de vackraste stäng-
larne och satte sedan buketten vid bröstet.
I kväll skulle jag bära blommor!
Så lade jag de friska, klockrika stäng-
larne i min f. d. fästmans hand.
»Där, Klas, får du en hälsning från sko-
gen.»
Åh, jag kan inte förstå, hur människorna
kunna vilja lägga sig ned och dö på en
krossad förhoppning, vilja lämna allt, endast
därför att en illusion släppt dem. Lifvet
är ju så rikt. Tänk om jag nu, glömsk af
allt utom mig själf, beslöt bädda mig i kon-
valje och kaprifol för att »dö i skiönhed».
Dö — endast därför att den rätte inte hade
kommit eller kanske aldrig skulle komma . . .
Och när jag just i detsamma fick se pappa
komma gående utefter sandgången med afton-
solen lysande på sitt gråa hår, kände jag ett
styng i hjärtat vid blotta tanken på, att jag
skulle kunna förorsaka honom en så gränslös
smärta. Nej, gudskelof, en brusten bubbla
var inte min hela värld.
Men pappa nickade åt oss i förbifarten och
log, liksom ville han säga: »Jag ska’ inte
störa er, jag vet nog, att ett älskande par
har mycket att språka om, som inte kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0128.html
