Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 28 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 I DU N 1893
Blott den, som känner sin svaghet, är stark.
J/. JZ. jSWEDELIUS.
Just en sådan bild vilja vi framställa för
våra läsarinnor.
Fru Emma Bergh föddes den 6:te februari
1809 pä ön S:t Barthélémy, som dä var en
svensk koloni, och där hennes fader, magister
Johan Erik Forsström, var pastor och pä
samma gäng guvernementsläkare. Hennes
moder, Johanna Beata Ekerman, dog redan
på hösten 1809, och det följande året ingick
fadern nytt äktenskap med Petronella Elisa-
bet Robertson, med hvilken han hade flere
barn, bland dem dottern Hulda, sedermera
gift med professor C. G. Mosander. År
1815 återvände pastor Forsström med sin
familj till Sverige efter att under vägen hafva
gjort ett längre uppehåll i Holland, hans an-
dra hustrus fädernesland. 1817 blef han
kyrkoherde och sedermera prost i Munktorp
(Vesterås stift), där han stannade till sin
död, 1824.
Redan vid 16 års ålder bief Emma Fors-
ström gift med kommissionären i Stockholms
järnvåg Severin Bergh, således i mångens
öga alltför tidigt bunden, men hon förstod,
att andens frigörelse ej mycket beror på
emancipationens framsteg, och hennes lifliga,
varmhjärtade själ lefde sig in uti de nya in-
tressen, som nu omgåfvo henne; och de rika
anlag i konstnärligt och andra hänseenden,
hvilka genom hennes tidiga giftermål ej hun-
nit utvecklas så, som de annars skulle gjort,
meddelade sig nu till den barnskara, som
snart tog hennes tid och krafter i anspråk.
Denna barnskara utgjordes af fyra söner och
två döttrar, af hvilka sistnämnda den ena
dock dog redan vid sju års ålder. Den äldste
sonen, grosshandlaren Severin Bergh, öfvertog
vid faderns död, 1846, dennes atfär, den
andre sonen var den berömde landskapsmå-
laren professor Edvard Bergh. Nya pröf-
ningar väntade emellertid den älskande mo-
dern ; icke nog med att dotter och make från-
ryckts henne, utan hon måste äfven se, huru
hennes fyra söner inom jämförelsevis kort tid
hemkallades, och nu återstod endast den yngsta
dottern, Hulda, hvilken det blef förunnadt
att intill sista ögonblicket under sällsynt
ömsesidigt förtroende och hängifvenhet följa
sin moder. Barnbarn och barnbarnsbarn hade
under tiden växt upp — en sonson är vår
framstående porträttmålare Richard Bergh —
och för alla telningar, som skjutit fram kring
den åldriga, men friska stammen, har alltid
samma oförminskade intresse funnits. Fru
Emma Bergh afsomnade stilla den 17 dennes.
Det finnes s. k. älskvärda personer i tu-
sental uti världen, men om vi pejla djupet,
få vi snart se, att icke alla därför äro värda
att älskas Den sanna älskvärdheten visar
sig helt visst där, hvarest, trots vinterns snö
på hjässan, ung och gammal i den åldrigas
närhet känna något ungt och varmt genom-
strömma sina ådror. Så var det här. Hon
var ung i ålderdomen, därför att hennes själ
hade ett högre umgänge, hon var ödmjuk,
därför att hon hade känt och erkänt en högre
makt än hennes egen, och hon var glad, där-
för att hoppet ännu aldrig svikit!
Hennes minne är kärt för alla, som i mer
eller mindre mån fått göra bekantskap med
den lifliga gamla, som hade sinnet öppet för
allt hvad lifvet bjöd af frågor för dagen så-
väl i politiska som sociala ämnen, literatur,
konst m. m., och dock hjärtat inåtvändt mot
det högre mål, som för henne var och för-
blef lifvets viktigaste tanke.
MåDget stort verk väger mindre i våg-
skålen vid det sista, stora profvet än detta
— den ödmjuka och stilla förnöjsamheten
efter lifvets långa, heta strid.
&
En riddarsaga.
u ligger boken sluten på mitt bord,
hcari jag läst den gamla riddarsagan,
och i mitt öra ljuda ännu ord
med klang af capen, segerrop och klagan.
Jag hör, hur krigstrumpeten smattrar gällt,
jag ser de döde rida fram till strid,en,
och framför mig, med hjålmvisiret fäldt,
står vålnaden af den förgångna tiden.
Men åter dödens tystnad kring mig rår,
och då jag lyfter det förgångnas galler,
en okänd kvinnobild jag skåda får,
på hvilken sagans hela skimmer faller.
Och nu det synes mig, att det var hon
som, fastän aldrig nämnd, i allt sig röjde,
som gaf åt sagan innebörd och ton
och ensam lefvande i minnet dröjde.
Af seklers djupa tystnad från mig skild,
hon öfcer grafcen dock mig räcker handen,
på riddarskölden ser jag hennes bild
och hennes saga ristad in i randen.
Och samma kärlek, som i riddarbragd
med lifvets starka låga en gång brunnit,
förborgad ån i dessa ord är lagd,
och genom tiderna dess röst mig hunnit.
Du gamla riddarsaga på mitt bord,
hvacl nyfödd skönhet nu för mig du gömmer,
du talar till mig lifvets varma ord,
och äfven jag om riddarbragder drömmer!
Tor Hedberg.
Kvinnomöten.
»
et hade icke varit min afsikt att taga
till orda eller ingripa i den sak, som
här skall antydas. Men då jag hört den
sedliga indignation, som nu synes hafva gri-
pit en slor del af vårt folk, misstydas och
missförstås, äfven af kvinnor, har jag trott
det vara på sin plats att i den tidning, som
företrädesvis räknas vara kvinnornas egen,
yttra några ord till försvar för dem, som
uppträdt i detta, hvilket väl kan sägas vara
en lifsfråga för samhället i sin helhet, om
ock kvinnorna mest blifva lidande därpå.
Den första invändning man får höra är
vanligen den, att det är »obegripligt», att
kvinnor känna sig uppfordrade att offentligen
framträda och lägga hand vid något sådant
som osedlighetens motarbetande. Men vore
det icke mera att förundra sig öfver, om de
de icke gjorde det? Om de med lugn kunde
tänka sig sina män, sina bröder, sina söner
dagligen och stundligen utsatta för sinnesre-
tande frestelser, som möta dem öfverallt och
i sådant öfverflöd, att det bästa hem, den
vaksammaste moder ofta nog står maktlös
emot allt detta?
Kan det verkligen förundra någon, att när
vi se och höra — och nästan hvarje tid-
ningsnummer berättar oss något dylikt —
huru män och ynglingar gå under, formligen
uppslukas i de uppjagade lidelsernas flod, el-
ler, om de ryckas därutur, genom hela lifvet
måste bära med sig ett skuldbelastadt sam-
vete, en usel och bruten kroppshydda, ett
vanäradt namn, kan det verkligen förundra
någon, att kvinnorna då ej uthärda att sitta
stilla, med händerna i kors, utan gripas af
ångest, springa upp och uppgifva ett skärande
förtviflans skri? Jag tror icke det. Jag
tror, att den, som närmare besinnar saken,
icke skall en gång till påminna: »Kvinnan
tige i församlingen!» utan snarare säga:
»Tigen icke!» Stigen upp på taken och ro-
pen ut öfver allt folket och skrien allt upp
till hiinmelen: detta är synd, synd, synd!»
Kom ej och säg mig, att det är onödigt,
obehöfligt att kvinnor antaga sig sedlighetens
sak! Eller att de böra med tystnad åse allt
elände, sluta ögonen till och säga: det pas-
sar oss icke att tala eller tänka härpå!
Men det passar ganska väl, att kvinnorna
i sin famn och sitt hjärta gifva plats åt den
uslaste libertin, att de stå stilla och se sina
söner, sina män och bröder andligen besud-
las och neddragas, kroppsligen förfalla och
under hustruns och mödrarnas ögon blifva
till en ruin af de kraftfulla och dugande
medborgare, som fosterlandet så väl behöfver
och har så god rätt att fordra. Det passar
ju mycket väl? Åtminstone har jag aldrig
hört, att det skall åligga oss att finna sådant
opassande.
Måhända blifver detta, att kvinnorna själfva
beslutat uppträda i kampen mot den far-
ligaste fienden till deras och till hela vårt
folks lycka, på åtskilliga håll förhånadt och
förlöjligadt, men det bör dock ej afskräcka
oss, ty utan tvifvel skall det en gång visa
sig, att vi kanske ej varit så föraktliga bunds-
förvanter åt de män, som syfta till samma
mål som vi.
Ty det finnes — låtom oss med glädje
och tacksamhet frambära detta — det finnes
många bland männen, som insett och inse,
att sedligheten måste värnas Oskulden är en
ömtålig blomma; om giftiga vindar andas
därpå, faller hon vissnad till jorden; kommer
en storm, brytes hon lätt; hon måste skyddas.
Och sedligheten är ett folks oskuld, som icke
får utsättas för råa och hänsynslösa anfall;
sedligheten bör hafva stöd och skydd. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
