Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 28 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
IDUN
är gifvet att detta stöd ooh skydd böra fin-
nas i folkmedvetandet, i upplyst förstånd och
förädladt hjärta hos individen, i redbar van-
del och upphöjda sedebegrepp hos nationen.
Men dä erfarenheten visar, att det onda be-
ständigt måste bekämpas, förhindras att an-
gripa det goda, sä följer häraf, att de, som
alska det goda — här sedligheten, måste
icke blott beskydda och understödja det, utan
ock angripa och bekämpa det onda — här
osedligbeten.
Och när männen uppträda till sedlighetens
värn och försvar, till osedlighetens angripande
och utrotande, skulle då kvinnorna sitta stilla
och säga: »Det rör oss inte!»
Bort det!
Det är meningen med kvinnornas senaste
arbete i sedlighetens intresse, med våra mö-
ten i anledning af den bekanta motionen i
sedlighetsfrågan, som brukspatron Tamm in-
gifvit, att vi vilja gifva tillkänna, hurusom
vi alltför väl inse behofvet af kraftiga åtgär-
der till osedlighetens hämmande, och att vi
vilja göra allt på oss ankommer, göra vårt
bästa för att understödja de ädla bemödan-
den, som göras i detta syfte. Detta är hvad
vi mena med våra opinionsyttringar.
Den närmaste invändningen är: huru kunna
kvinnor vilja befatta sig med den kännedom
om osedligheten, som ofta måste följa med ar-
betet för sedligheten? Ack, här blir ej fråga om
hvad man vill, utan om hvad man bör, hvad
man måste. Om det ock skall ske med
tårar, så måste det likväl ske. Jag har hört,
att de finnas, som ej räkna för rof att till-
vita oss orena bevekelsegrunder, som mena
att vi finna ett vederstyggligt nöje i att rota
i den uselhet, som eljes för oss vore fördold.
Det är min tröst, att de, som så tala, icke
sjalfva tro på hvad de säga. eljes vore deras
påstående en nedrighet, den man ej kan till-
tro någon annan än den, som är nog olyck-
lig att aldrig bland släkt och vänner hafva
räknat en hederlig och dygdig kvinna. An-
tagligen säges sådant mera för att misskre-
ditera själfva arbetet i sedlighetens intresse
an dem, som företaga detta arbete. Men det
är i alla fall, om det ock sker endast af tank-
löshet, ett oförlåtligt lättsinne af den, som
yttrar sig så. Han förolämpar på så sätt i
yttersta grad moder, syster, maka, hvarje
kvinna, som står honom nära, äfven om hon
ej med sitt minsta finger bidrager att aflyfta
osedlighetens börda från samhället. Ty hvem
kan tro annat, än att han från deras karak-
tär hämtar stöd för sina omdömen.
Och den som så talar, så dömer, fega vet
han om den ångest, den smärta och fasa, som
gripa så månget hjärta vid blott en blick
på randen af den afgrund, bredvid hvilken
vi ovetande vandra. Föga vet han om de
hårda själsstrider, som måste utkämpas, innan
en hederlig kvinna förmår besegra sin motvilja
mot att ens vidröra den styggelse, för hvilken
man ganska bekvämt kan sluta sina ögon, så
lange det gäller andra, andras barn, andras
soner och döttrar, och vi själfva få sitta i
fred, trygga och stolta i medvetandet om vår
och våra närmastes oskuld. Men för mån-
gen, som så suttit, säker och själfviskt lugn,
har olyckans stormvåg brutit in med makt
och en räddande hand förgäfves blifvit sökt
och anropad.
Slutligen vill jag i denna sak blott erinra
om att afven det onda kan behandlas på ett
nobelt satt, äfven en ömtålig sak framställas
_ att lntet öra såras däraf, intet hjärtas frid
stores Den enda personliga erfarenhet, den
som sknfver dessa rader häruti kan åberopa,
är Upsalamötet, och att där icke yttrades ett
enda ord, som ej den skäraste oskuld med
lugn kunnat ahöra, det skola alla där när-
varande kvinnor kunna intyga. För inne-
hållet af de i motionen berörda lagparagra-
graferna och däri föreslagna ändringar redo-
gjordes blott i så måtto, att förbättringarnas
syfte blef för de åhörande någorlunda klart.
Förhandlingarna utgjordes för öfrigt af tvänne
föredrag, hvilka en Upsalatidning beteckar
sålunda: »Det ena en tilltalande och sakrik
utveckling af ämnet »kvinnans värnplikt i hem-
met», det andra en den älskligaste framställ-
ning af hvad som bör förstås med hjärtats
renhet. Föredragen, båda hållna i en ädel
och synnerligen tilltalande stil, buro alltige-
nom en varm och innerlig prägel och tycktes
på det djupaste gripa de uppmärksamma
åhörarne. »
Ännu en anmärkning måste bemötas, den
nämligen (ofta framställd, äfven den): huru
kunna kvinnorna veia, att så mycken uselhet
finnes till, att varitéföreställningarna äro så
demoraliserande, att oanständiga skrifter och
bilder utbjudas och läsas ? Och vore det icke
mera fint, mera kvinnligt att ignorera allt
detta, att lämna åt männen att afhjälpa och
förhindra allt dylikt ondt?
Ja, detta sista är just hvad vi gjort. Vi
hederliga, sedliga kvinnor, vi hafva blundat
och fördragit i — ja, låt oss säga i aderton-
hundra år, för att icke taga till för myc-
ket, och hvar äro vi nu ? Huru långt hafva
männen kommit på sedlighetens väg, och hvart
hafva de fört oss? Därhän att det bästa vi
kunna göra är att ignorera osedligheten —
tills dess ohyggliga spetelska bryter fram,
måhända inom vår egen dörr!
, . 0ch dä beror detta icke på, att det ej fun-
nits män, som kämpat för sedligheten, utan
därpå att kvinnorna ej fullt förstått värdet
af deras arbete och icke nog bjudit till att
understödja det. Och det är detta, som nu
skall blifva annorlunda.
Hvad nu angår det ofta framkastade : huru
kunna kvinnorna veta allt detta om osedlig-
hetens utbredande? skulle jag vilja besvara
den frågan med en annan: huru skola de
kunna undgå att få veta det? Nästan hvarje
I tidningsblad meddelar nya tillägg till osed-
lighetens meritlista. Äktenskapsbrott, barna-
mord och andra rysligheter höra ju till ny-
heterna för dagen; åtalade skrifter, hvilkas
titlar tydligt angifva deras beskaffenhet, om-
nämnas tidt och ofta; skolgossar relegeras för
lastbarheter, för hvilka vuxne män skulle
blygas; de fallna kvinnornas antal tillväxer
i förfärande mängd, och för tillfredsställandet
af usla lidelser och ett orent njutningsbegär
tillgripas de mest vanhedrande medel, stöld,
förfalskningar, rån och till och med mord.
Man skulle ju vara både döf och blind för
att icke bemärka allt detta, och man behöf-
ver sannerligen ej vara initierad i lastens och
osedlighetens värsta yttringar för att förstå,
att här är stor fara å färde och snar hjälp
af nöden.
Den viktigaste invändning vi hafva att be-
möta är denna: hvart viljen I komma med
detta. Odlaren sår på en förhoppning — så
göra ock vi; han väntar växten af Herren,
som gifver regnet och låter solen lysa — så
göra ock vi. Allt människoverk är ofullkom-
lig» och all skörd af det utsådda kornet är
oviss, men vilja vi något skörda, måste vi
dock så. Närmare uppgifvet hoppas vi af
våra möten och vårt arbete icke någon ome-
delbar följd, ehuruväl det torde hända, att
några däraf drifvas till direkt arbete i sed-
13t
lighetens tjänst, men vi hoppas, att genom
dessa bearbetningar sedlighetskänslan i all-
mänhet skall höjas och befästas, så att vi
blifva allt flere, som ropa om hjälp och skydd,
icke blott för oss, men också och framför
allt för våra söner, för kommande släkten
för vårt folk, för vårt land. Ty det lär
väl ej kunna nekas, att sedligheten uppehål-
ler ett folk, och att det som dömer till un-
dergång, det är moralens förslappande och
osedlighetens öfverhandtagande. Sedlighet gif-
ver kraft och mod; osedlighet skapar fega
uslingar och fosterlandsförrädare — därom
gifver oss historien vittnesbörd nog.
Ve oss därför, om vi gå fåfänga på tor-
get och glömma, att äfven vår försummelse,
vår likgiltighet och vår pliktförgätenhet skola
en gång inskrifvas på historiens blad, skrif-
vas med blod och tårar, där vårt folks un-
dergång blifver upptecknad.
Mathilda Langtet.
»Det är hälsosamt.»
Arbetet.
Det är hälsosamt att hålla rätta jämnvikten mellan
andligt och kroppsligt arbete. På ett flere tim
mars tankearbete borde städse följa en kraftig
kroppsmotion. Därigenom sluppe man alla de
krampor och den klagan, som man så daglig-
dags möter hos »insittare».
Det ar halsosamt att undvika nattarbete, försåvidt
ens lefnadsställning icke nödvändigt tvingar där-
till. Att byta natten i dag och dagen i natt
kan aldrig vara bra.
Det är hälsosamt att vid arbete inomhus alltid få
ljuset från vänstra sidan.
Det ar halsosamt att i skymningen undvika hvarje
arbete, som frestar på ögonen.
Det ar hälsosamt att undvika läsning långt in på
natten. Det är lika skadligt för ögon som
nerver.
Det är hälsosamt att förse såväl arbetsrum som
verkstäder med ständigt frisk och god luft.
Hvad som gäller för boningsrummen, gäller i
ännu högre grad för det rum, i hvilket man
utfor andligt eller kroppsligt arbete. En flitig
luftväxling blir här rent af en lifsfråga.
Det är hälsosamt att om aftnarne undvika uppeg-
gande lektyr och sysselsättningar. De störa
lätt nattron.
Det är hälsosamt att vid allt arbete bibehålla en sä
rak ställning som möjligt. Genom böjdt sittande
eller stående lider bröstet.
Det är hälsosamt att vid arbete vid ljus förse lam-
pan med en blå skärm. Den blåa färgen är
angenämast för ögat.
Det är hälsosamt och rådligt att, i fall af närsynt-
het, bära efter ögats synkraft lämpade glasögon.
Den stora ansträngningen för närsynta att se
något, som i själfva verket ligger för långt från
deras ögon, kan endast vara skadligt för syn-
nerven.
Det är hälsosamt att till sittplats välja trä- eller
rottingmöbler, ej stoppade. De senare, ehuru-
väl bekvämare än de förra, hindra icke oväsendt-
ligt kroppens utdunstning.
Det är hälsosamt att efter tungt muskelarbete unna
kroppen en tillräcklig hvila. För kroppsarbe-
taren blir själsarbete, för den lärde kroppsar-
bete ej sällan en vederkvickelse. Öfverhufvud
måste man säga, att möjligast största omväx-
ling ej blott höjer lifvets behag, utan ock in-
verkar fördelaktigt på lifskraften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
