Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 IDUN 1893
Där vardt ett fradgande skum och böljors kif; Men hög och segrande lugn steg sol på fästet,
En störtsjö svallade vred mot vinternästet; Ty dödens makt var bruten och där var lif.
f. JOFELIUS.
¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥»¥¥¥¥¥¥
Aurora Storckenfeldt föddes den 26 decem-
ber 1816. Hennes föräldrar voro kaptenen
vid Västgöta regemente Johan Adam Storc-
kenfeldt och Magdalena Kristina Uggla. Efter
att hafva förvärfvat en grundlig och vidtom-
fattande bildning, sådan endast få unga flickor
den tiden kunde berömma sig af, beslöt hon
egna sig åt den i vårt land vid denna tid-
punkt så grymt försummade flickskoleunder-
visningen. De, som minnas denna tid och
kunna jämföra den med vår egen, äro bäst i
stånd att uppskatta fulla värdet af ett lif, så-
dant som fröken Storckenfeldts. Endast få
flickskolor funnos och dessa efter nutidens for-
dringar mycket underhaltiga. Fröken Storc-
kenfeldt öppnade nu en ny elementarskola för
flickor i Jönköping år 1847 och rönte redan
frän början afgjord framgång, om också svå-
righeterna voro både många och stora. Sär-
skildt språkundervisningen lades stor vikt vid,
och det torde utan fara för öfverdrift kunna
påstås, att skolan häri verkade banbrytande.
Den har sedan alltjämt sökt motsvara tidens
beständigt växande fordringar genom anstäl-
lande af goda lärarekrafter. Med undantag af
ett antal utländska lärarinnor samt lärare från
högre allmänna läroverket i Jönköping, hafva
de flesta af fröken Storckenfeldts medarbetare
utgjorts af i skolan utbildade lärarinnor, hvar-
igenom enhet i anda och undervisningsmetod
väsendtligen bibehållits.
Skolan åtnjöt under tjugu år obestridt an-
seende för att vara Jönköpings förnämsta, och
ehuru sedermera två nya elementarskolor för
flickor tillkommit, äger den dock fortfarande
aktning och förtroende i oförminskad grad.
Ehuru en för vår tid mindre vanlig disciplin
upprätthålles, är dock tonen i skolan långt
ifrän tung och tryckande, ty föreståndarinnan
är en af dessa sällsynta, lyckligt begåfvade
naturer, som med allvar i arbetet äfven kunna
förena friskt mod och glädtighet; och hennes
anda har tryckt sin prägel på skolan.
Helpensionärer hafva emottagits sedan år
1855, och för alla dem, som inkommit som
sådana frän när och fjärran, har fröken Storc-
kenfeldt varit som en mor — en god mor,
som ej tagit sina modersplikter lätt. Det bä-
sta beviset härpå är det varma och innerliga
förhållande, hvari de utgångna eleverna allt-
jämt stått till sin forna skolföreståndarinna,
ett förhållande, som vackert illusteras af de
årligen återkommande fester, som gifvas för
de elever, som utexaminerats föregående år.
De emotses alltid med stor längtan, och helt
visst äro dessa bjudningar högtidsstunder, där
de vanligen till ett sextiotal uppgående unga
damerna upplifva minnen från det glada kam-
ratlifvet i skolan. »De ungas arbetsförening»,
hvilken sedan mer än tjugu år arbetat för
missionen, bidrager ock till att fastare sam-
manknyta bandet mellan skola och lärjungar.
Ett stort antal lärarinnor, som utgått frän
fröken Storckenfeldts läroanstalt, hafva nu sin
verksamhet i alla delar af vårt land, från dess
nordligaste till dess sydligaste provinser, och
flertalet af dem har gjort skolan all heder.
Flere af dem hafva upprättat egna läroverk,
som arbeta med framgång.
En skildring, om än aldrig så kortfattad, af
fröken Storckenfeldts skolverksamhet skulle
vara bristfällig, om ej hennes storartade väl-
görenhet nämndes. Man tänke sig att af de
bortåt tretusen lärjungar, som under skolans
snart halfsekelgamla tillvaro utgått från den-
samma, har väl hälften antingen gått helt
utan afgift eller ock erlagt en betydligt för-
minskad sådan. Naturligtvis har den välgö-
ranhet, som fröken Storckenfeldt direkt och
indirekt utöfvat, och hvarom här ofvan angifna
siffror endast gifva en svag föreställning, hur
enastående de än i sitt slag äro, icke kunnat
annat än åsamka skolans ekonomi betänkliga
svårigheter. Dessa hafva stundom varit så
stora, att det fordrats föreståndarinnans ovan-
liga energi för att kunna reda sig ur dem.
Energi är det mest utmärkande draget i frö-
ken Storckenfeldts karaktär; hon bar en vilja
af järn, mot hvilken motgångarnes bränningar
fåfängt bryta sig. Oaktadt sjuttiosju år tynga
på hennes gråa hjässa, står hön ännu upprätt,
arbetande med samma ifver som förr på de ungas
väl och fylld af samma entusiasm för sist lifs
stora mål, som ledt henne framåt under en
snart femtioårig skolverksamhet. En kärlek,
som står emot så mycken motgång, så många
års ttäget och försakande arbete, den är af
äkta metall och rostar ej, då krafterna engång
svika och den gamla gjort sin sista rond ge-
nom de kära skolsalarne. Den har sin rot i
en stark pliktkänsla och en lefvande förtröstan
på försynens makt, och den skall också bära
henne öfver det stora djupet, då äfven den
bästa känner, att allt hvad man gjort och
sträfvat efter varit bristfälligt och svagt.
Fröken Storckenfeldt har utom sin skolverk-
samhet spelat en mycket betydande roll inom
de kretsar, som lifvas af ett varmare religiöst
intresse. På 1850—60-talet, då missionsför-
eningar och frikyrkoförsamlingar ännu icke
funnos, var hennes hem en medelpunkt för
den andliga rörelsen; utan att indragas i det
moderna sektväsendet, har hon städse hyst ett
lefvande intresse för religiösa frågor och ver-
kat mycket för den inre och yttre missionen.
C—.
Tre dikter.
i.
|*|vakta bladen slita sig från lindens
svarta grenar,
de falla och de trampas ned emellan våta
stenar.
Kall vinden drarfrån norr och öfver hafvet
simma molnen bleka. —
Men barnen skratta gällt och leka.
Sakta drager mörkret ut sin breda, täta
slöja.
Till glömskans ro jag får mitt heta huf-
vud böja.
Men sofvande ännu jag hör, i ljud som
varmt och vänligt smeka,
hur barnen skratta gällt och leka.
II.
De gamle de tala om tidens nöd
och sia dystert förderf och död
åt märglösa släktet utan tro,
åt äflande släktet utan ro. —
De tycka sig höra höstregnet gråta
tårar tunga och tårar våta
öfver lifvets grönska, som vissnat ner.
Och de klaga, att aldrig den spirar mer.
Men mufitert och gällt i regngrå dag
klinga barnens skratt, liksom lärkors slag,
med bud om att dimmorna engång fly,
med löfte om sommartider som gry. —
Ej hösten och kölden förmå att kväfva
unga, friska känslor som sträfva
emot lifvets ljus, emot lifvets vår. —
Blott det sjuka dör bort. Detfriska består.
III.
Friska barnasinnet
bräckes ej i storm och vissnar ej i öken-
hetta.
Käckt det spirar upp, när allt omkring det
dör och härjas,
oeh dess gröna blad afsolens strålar mun-
tert färgas,
susande i vinden.
Lätta barnasinnet
minnes länge stundens fröjd och glömmer
fort dess sorger,
grubblar ej på gåtor, rufvar ej på fram-
tidsöden,
njuter hvarje dag som går och somnar
lugnt i döden,
obekymradt, lyckligt.
Sakta tänds en stjärna, och den skälfver
liksom frusen,
där tyst och skygg den blickar nedpå ga-
torna och husen.
Nu bådar natten frost och död åt allt det
späda och det veka. —
Men barnen skratta gällt och leka.
Veka barnasinnet
torkar sorgens tår och svalkar kvalets
feber,
uti armods koja mildt och gladt sitt bröd
det bryter;
dömer inga domar; och dess kärlek aldrig
tryter,
flödar ständigt högre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
