Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
I DU N 139
Blyga barnasinnet
prålar ej med egen dygd och pockar ejpä
ära ;
ej det skriker ut som rätt hvad själf det
tror och tänker,
sina bästa tankars skärf i ödmjukhet det
skänker,
kännande dess ringhet.
Rena barnasinnet
skådar klart och öppet ut och fäller aldrig
blicken;
ingen kufvad lusta i dess varma pulsar
sjuder,
trofast ömt dess famntag är och god den
kyss det bjuder
uti älskogsdagar.
Goda barnasinne!
Mycket tiden äger; saknar endast dig och
lyckan. —
Först när du din boning uti hvarje hjärta
tager,
då kör solen upp i strålvarm morgondager
öjver sälla släkten.
Hugo Gyllander.
Nollan.
|p leonora hette hon egentligen ; men då
hon var liten och inte kunde säga ut
namnet, kallade hon sig »Nollan» —
och sedan fick hon heta det.
Det var inte utan, att hon också ansågs
för familjens »nolla». Systrarna voro vackra,
men hon »hade inte något utseende alls»;
båda systrarna ansågos ha goda hufvuden,
men hon var »som folket är mest». Den
äldsta systern blef litet bortskämd för att hon
var den första — den yngsta blef litet bort-
kelad, därför att hon var den sista; men
»Nollan», som hvarken var den första eller
den sista, utan bara den mellersta, blef där-
för inte bortskämd alls.
Systrarna voro mycket ute och roade sig,
men »Nollan» var mest hemma hos föräld-
rarne. Någon skulle ju vara hemma, och
inte var hon heller så mycket road af eller
uppburen i sällskapslifvet som de andra;
men hon lärde sig i stället att sätta mera
värde på det stilla, gagnande hemlifvet. Och
Nollan kunde också ha sina nöjen och in-
tressen, dem systrarna icke förstodo sig på
eller funno nog stora och inte hade tid med
— lifvet hade många skönheter och glädje-
ämnen också för Nollan.
Hon var i alla fall så omistlig i hemmet.
Isynnerhet blef detta fallet sedan systrarna
blifvit gifta och föräldrarne började bli äldre.
Men hon sörjde inte öfver, att hon blifvit
kvar; hon hade ju en god verksamhet, där
hon var, och hade för öfrigt alltid vant sig
vid att tänka mest på andra och minst på
sig själf.
Så gick det flere år framåt. Ingen tänkte
på, att det kunde vara eller ens bli annor-
lunda inom hemmet, och Nollan själf tänkte
kanske allra minst därpå, ty hon hade så
mycket att göra och tillse, och då går tiden
alltid fort. Hennes sinne blef också gladt
af det tillfredsställande medvetandet, att hon
var till gagn och glädje för sina närmaste.
Sådana andar verka äfven ofta förädlande på
hela sin omgifning.
Men då inträffade slutligen något mycket
märkvärdigt: också Nollan blef förlofvad!
En bra karl, ännu i sin bästa ålder, men med
tillräcklig mognad för att mera fästa sig vid
inre än yttre företräden, gjorde familjens be-
kantskap, och hos honom uppstod då snart
en liflig önskan att till sitt eget hem få
öfverflytta denna hemmets goda tomte, som
han tyckte att man så orätt kallade »Nollan».
Det blef som en naturrevolution inom
hemmet. Hvad skulle far och mor nu taga
sig till ? Först nu började de att rätt inse,
hvad dottern varit för hemmet och för dem.
Men de gladde sig ock på samma gång öfver
att se henne få ett eget. Nog hade hon för-
tjänat det! Det visste de bäst. De sade
den nye och siste mågen helt uppriktigt, att
han nu tog deras bästa dotter, och han sva-
rade skrattande, att det var just det han
visste! — Men de andra döttrarna, som hade
kommit på framstående platser och ännu voro
»mycket med» i världen, voro verkligen litet
förvånade öfver hvad som skett — »en nolla»
har ju så litet att betyda, så mycket tyckte
de att de lärt sig räkna ut! Men de hade
glömt, att det fanns andra faktorer i talet.
Till att börja med, lånade »morfar och
mormor» hem den äldsta dotterns lilla flicka,
för att de inte skulle känna sig så ensam-
ma; och små dotterdöttrar bruka alltid vara
roade af att få vara på egen hand hos mor-
föräldrarne och känna sig då helt viktiga.
En afton sutto morfar och mormor vid
lampan jämte den lilla flickan. För att hon
skulle få vara borta en längre tid, hade de
lofvat att också tänka på, att hon inte skulle
glömma bort det lilla, hon redan lärt sig;
men de där lektionerna, som morfar och mor-
mor skulle ge, gingo dock mest på lek. —
I ett annat hörn sutto Nollan och hennes
fästman; ty det hade ännu inte varit bröl-
lop, fast det med all fart rustades därtill.
Nu skulle emellertid »lilla stumpan» sys-
selsättas med en räknelektion. Mormor, hon
var nu alltid så allvarlig och ordentlig med
de där lektionerna — men så kom morfar
vanligtvis med något påhitt och lockade
»stumpan» till lek, och det tyckte hon allra
bäst om.
Men nu skulle hon bara skrifva upp det
här talet först på griffeltaflan, sade mormor.
»Hvad ska’ jag skrifva?» frågade »stum-
pan» något håglöst.
»Skrif »etthundratjugu» i siffror,» sade mor-
mor högtidligt.
»Stumpan» skref.
»Får jag se, om du skrifvit rätt!» sade
mormor och kastade en blick öfver sin stick-
strumpa. »Ånej, kära barn, inte får nollan
stå först!»
»Nej — det har hon då aldrig fått göra!»
inföll morfar skälmskt, fast på samma gång
med en suck.
»Såå, kära »morfar», hindra oss nu inte,»
förmanade mormor.
»Det gör väl detsamma, hvar nollan står,
för hon är ju i alla fall detsamma som in-
genting,» invände den lilla litet envist.
»Ser du,» tog nu morfar till orda, »det
gör ändock inte alldeles detsamma!»
»Hur ska’ det vara då?» afbröt den lilla
något trumpen, ty hon ville snart komma
ifrån arbetet.
»Skrif så här!» visade nu mormor och
förde den lilla handen med griffeln; »först
ettan — tänk dig, att ettan är morfar, som
kommer först,» fortfor hon för att litet mera
muntra och intressera eleven. »Skrif så
tvåan» — — —
»Ja, ettan det är »far», för han ska’ ju
alltid vara numro ett,» inföll den oförbätter-
lige morfar med komiskt allvar. »Så kom-
mer tvåan — det är »mor». Hon är nu i
själfva verket dubbelt så mycket värd som
ettan, men får ändå stå efter, för syns skull.
Sedan kommer nollan. Om en nolla ställer
sig främst, då får hon inte något värde alls,
ser du, min lilla stumpa, fast mången, som
inte förstår mer än du, kunde tro motsatsen.
Men när hon ställer sig själf sist, då får hon,
så underligt det än kan synas vara, den allra
största vikten och betydelsen. Det är en
lärdom för lifvet, kära barn! Ser du, om
man också i själfva verket inte är eller tyc-
ker sigvara annat än en nolla här i värl-
den, så kan man bli något vida mer, bara
man vet att fylla sin rätta plats.När nol-
lan står på den platsen, då ger hon ökad
betydelse åt hela omgifningen och kan tio-
dubbla icke blott sitt eget, utan hela talets
värde. —■ — Ja, lilla vän, du förstår mig
inte nu, du ser bara helt storögd på morfar,
— men en gång skall du komma att förstå
det!» slöt morfar och såg mycket allvarlig
ut, medan blicken sväfvade bort mot hörnet,
där dottern satt.
»Morfar har nu alltid sådana infall!» sade
mormor, halft förlägen.
»Så heter det vanligen, då man kommer
fram med sanningen!» skrattade morfar.» Och
nu kan ju lektionen få vara slut för i kväll,»
tilläde han — »morfar har nu lärt dig att
räkna ut, hvad det är, som ger lifvet dess
största värde — fast det för många kan tyc-
kas som ett hårdt tal.»
»Amen!» sade fästmannen gladt borta ifrån
sitt hörn.
»—ster»,
»Det är hälsosamt.»
Kroppens vård.
Det är hälsosamt att så mycket som möjligt vistas
i frisk luft. Intet är så oumbärligt för män-
niskan som god, frisk luft.
Det är hälsosamt att dagligen göra en längre pro-
menad. Gåendet befordrar samtliga organs verk-
samhet, i synnerhet underlifsmusklernas. Den
som lefver i bergstrakt, borde alltid uppsöka
höjderna. Luften är där alltid damfriare och
renare än i dalen.
Det är hälsosamt att dagligen taga ett bad eller,
om man ej kan det, tvätta sig från hjässa till
fot. Hudens verksamhet främjas därigenom i
högsta grad.
Det är hälsosamt att ej nyttja för varmt vatten vid
bad, emedan detta förslappar huden. Kallt vat-
ten är bäst, och man vänjer sig snart därvid.
Det är hälsosamt att göra badet kort, i synnerhet
om man väljer kallt vatten. Fem minuter
borde vara det högsta. Bad, som vara längre
försvaga kroppen.
Det är hälsosamt att bada i rinnande vatten. Flod-
vatten, som är utsatt för luft och ljus, är i alla
afseenden att föredraga framför stillastående och
brunns- och vattenledningsvatten. Flodbadens
läkekraft är allbekant.
Det är hälsosamt att regelmässigt och ej för långt
emellan tvätta hufvudet. Hufvudets hud kräf-
ver samma ans som den öfriga kroppens. Tu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
