Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 12 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 151
om de genom omsorgsfull kokning blifvit all-
deles mjuka. Illa kokta eller af underlägsen
sort äro de härda som småsten och böra kunna
förderfva den bästa matsmältning. De spela
samma roll i alla klasser af det spanska folket
som potatisen hos oss, och det är, då gar-
banzoskörden slår fel, är ett verkligt olycksår.
Dessa ärtor betinga ett ganska högt pris, och
husmoderns stolthet är att hafva stora och
goda garbanzos på sitt bord. Mycket spar-
samma fruar — och i både öfre och lägre
medelklassen äro familjens inkomster ofta så
knappa och barnskaran så stor, att stor spar-
samhet blir en tvingande nödvändighet —
räkna de garbanzos — så påstår åtminstone
malicen — de hvarje afton själfva utlämna för
att öfver natten ställas i vatten, hvarförutan
man ej anser det möjligt att få dem ordent-
ligt kokta. Följande morgon stoppas de i
en liten påse af tunt tyg, hvilken nedsänkes
i »pucheron», då soppan kokar som bäst.
Vid half-ett-tiden tages alltsammans af el-
den, soppan silas ifrån och får en tillsats
af risgryn, maccaroni eller vermicelli. Den
är välsmakande och närande, isynnerhet om
en liten bit fläsk eller — i förmögnare hus
— rökt skinka blifvit lagd i pucheron. Till
soppan ätes en stor mängd af det ofvan
nämnda brödet, och på densamma drickas två
»finger vin», som uttrycket är, utspädt med
mycket vatten. Att dricka mer än så till
middagen och lika mycket till kvällen tror
jag icke faller något fruntimmer in, och högst
få män dricka mera än så vid måltiderna
i hvardagslag.
De som ej hafva råd att dagligen anskaffa
sin lilla köttbit, äro i sanning fattiga och
söka vanligen ersätta den med desto flere
garbanzos. Ofta ser man i tarfliga spisloka-
ler gästerna förtära stora portioner däraf, och
den middag arbetskarlens hustru bär till
mannen, består af dessa ärtor, ett brödstycke
och en slunk vin. Tiggare och arbetslöst
folk äta bröd med lök eller frukt till. Korf
är äfven en älsklingsrätt bland folket, men
det är synd om de utländingar, som måste
äta af den spanska korfven. Konsten att
göra sådan står ännu i sin linda, och en svensk
matmoder skulle häpna öfver att se, huru
vacker slakt där fördärfvas af idel okunnig-
het. Man har ingen aning om hvad det vill
säga att hacka köttet fint, utan stora kött-,
fläsk- och lökbitar tvingas in i korfskinnen
och bultas ihop, sedan de först blifvit färgade
mörkgula med saffran och starkt kryddade
med peppar. Korfven rökes och ätes meren-
dels rå.
Sedan den lättvindiga middagsmåltiden blif-
vit undanstökad, slår sig den spanska mat-
modern till ro, tills aftonmåltiden skall till-
redas. Den serveras vid åtta- eller nio-tiden,
sedan familjen efter dagens hetta och mödor
hunnit i aftonsvalkan promenera sig både
hungrig och trött, och kan kallas för da-
gens hufvudmål. Icke som skulle det nu
vankas mycket mat — spanjoren tror ej på
det hälsosamma i att om aftonen stoppa ma-
gen full — men nu har husmodern tillfälle
att bjuda på litet omvexling och visa sin
skicklighet i matlagning, om hon har nå-
gon. I allmänhet är dock supén på sitt
vis lika enkel som middagen. I hvardagslag
vankas en rätt af stekt eller stufvad fisk,
en kötträtt eller grönsaksrätt, eller, om råd
och lägenhet tillåta, båda delarne. Sön- och
helgdagar firas med efterrätter af enklaste
slag — inkokt frukt, stekta äpplen, omelet-
ter eller mycket söt risgrynsgröt utan mjölk.
Bland spanska nationalrätter märkes »arroz
à la Valenciana», som består af köttstycken
stufvade med risgryn och bitar af en slags
inhemsk röd peppar, som, då den ej är för
stark, gifver en rätt god smak åt maten,
men annars hotar att alldeles förbränna en
ovan tunga och strupe. Köttet i Spanien är
i allmänhet godt, utom den tid på året, då
boskapen går ute och på alla ängar äter vissa
för den ohälsosamma örter, hvilka göra köt-
tet segt som sulläder. Som köksspislarne
merendels alldeles sakna ugnar, ser man al-
drig stekar af något slag på ett spanskt bord.
Biffstekar, kotletter och stufningar skulle vara
mycket goda, om ej den förskräckliga seden
funnes att till öfvermått krydda med lök af
ett slag, som bokstafligen förpestar den, som
ätit däraf. Kalfkött får man af prima kva-
litet — långt öfverträffande våra bästa göd-
kalfvar, ty de slaktas aldrig yngre än två
månader. Vid påsktiden föras otaliga späda
lam in till städerna. De utgöra en fin och
eftersökt rätt, och i flere veckors tid kalasar
man tappert på dessa påskalam, hvarvid den
helt naturliga följden dock blifver den, att
man sedan året om aldrig ser något fårkött.
God tillförsel af ägg och fjäderfä finnes i all-
mänhet, och de förmögnare stoppa gärna en
half höna eller en kyckling i sin »puchero»
tillsammans med köttet eller steka en sådan
till kvällen.
En annan nationalrätt består af den från
Skottland och Norge kommande torkade stock-
fisken, hvilken beredes på alla möjliga rim-
liga och orimliga vis. Stufvad med tomater
och risgryn utgör den en egendomlig, men ej
illasmakande rätt. En svensk kan ej annat
än tycka det är skada, att spanjorerna ej
i stället för stockfisk taga den sköna svenska
kabiljon från Sverige — hvilken delikatess
skulle den ej i Spanien utgöra! I hamn-
städer finnes i allmänhet öfverflöd på god
fisk och särdeles på de små fina sardinerna,
som flitigt fiskas längs hela norra kusten.
En slags jättehvitling, hvar skifvor skäras på
tvären och stekas eller stufvas, äter man äf-
ven mycket, men den s. k. «besugon» är
dock Spaniens nationalfisk och sändes i mas-
sor inåt landet. Den liknar till det yttre
en stor flat aborre och har ett särdeles väl-
smakande och hvitt kött. Stekt, kokt eller
stufvad utgör den förnämsta rätten på själfva
julafton och vid andra högtider samt betalas
ofta mycket dyrt. Fattigt folk i sjöstäderna
äta gärna de vämjeliga bläckfiskarne, hvilka
se ut som en hvit geléartad massa, men stuf-
vade med risgryn och kryddade med saffran
anses vara en verklig läckerhet. En ännu
större sådan, hvilken mycket eftersökes af de
förmögnare, är ett slags små hvita ålar, hvil-
ka fiskas i vissa floder och ses i stora högar
på fiskmånglerskornas bord. På utländingen
göra de ett högst obehagligt intryck, då de
ej äro större än daggmaskar, men hafva små
hufvuden och ögon snarlika ormens. De
kokas i vatten och lära vara mycket delikata,
men själf hade jag aldrig mod att smaka på
dem.
I fråga om bakelser och sötsaker tyckas
spanjorerna icke stå efter andra nationer,
tvärtom förvånas man öfver den mångfald
och det öfverflöd sockerbagardiskarne erbjuda
köparen. Vid jultiden anstränger sig en kon-
ditor isynnerhet för att locka köpare, och
hvarje olika landskap i Spanien sätter i om-
lopp något för detsamma egendomligt slag
af knäck, mandelmassa eller tårta. Staden
Toledo öfversvämmar dessutom hela landet
med stora runda askar innehållande fin mar-
zipan, merendels i form af en hopslingrad
orm, med ett hiskligt hufvud, försedt med
både tunga, gadd och ögon.
För öfrigt tyckes den spanska kokkonsten,
i få ord sagdt, egentligen bestå af skicklighet
i att handtera stekpannan, ty denna begagnas
ständigt, icke blott blott till stekning, utan
äfven till kokning och stufning. En spansk
spis lämpar sig ej heller för kokkärl sådana
som våra. Den ser ut som ett stort fyrkan-
tigt altare af hvita glacerade kakel med två
eller tre små rektangulära fördjupningar med
järngaller till bottnar. Dessa fyllas nu med
de träkol kolhandlaren hvarje vecka aflämnar
i en eller flere säckar, och med tillhjälp af
en pust börja de snart glöda. Sedan gäller
det blott att väl och stadigt kila in lerkru-
korna i den röda massan eller att på den-
samma balansera stekpannan, så att ingen
olycka händer, samt att ständigt förmedels
pust och nya kol hindra elden att slockna.
Diskuterar man någon gång med sina span-
ska vänner och uttalar sin förvåning och
beundran öfver den sparsamhet och måttlig-
het man ser öfver allt, rycka de ofta blott
småleende på axlarne och gifva luft åt det
vanliga utropet: »Que quiere Usted!» (Hvad
vill ni ! Que voulez-vous !) En och annan
tillfogar med den själfkänsla, som ofta hos
dem förekommer ganska berättigadt: «Vi äro
ett fattigt folk, och det kan ej falla oss in
att öda ut mer än som oundgängligen behöf-
ves på mat och dryck. Våra fordringar äro
icke stora, därför att våra medel oftast äro
små, och vi måste låta oss nöja med litet
nog.» Skulle icke vi svenskar i detta af-
seende hafva något att lära af spanjo
rerna ?
Up notisboken.
Elin Ameen - författarinnan till Iduns nu på-
började roman »Frihet», — har i sin samling »Lifs-
mål» skisser och noveller, hvilken utkom för nå-
got år sedan, äfven en skiss »Befriad». Denna
skiss står för den 22 och 23 april införd i Paris1
Le Figaro, under titeln »Délivré», öfversatt af
Robert de Cerisy. Samma skiss har äfven öfver-
satts till engelskan och gjorls till en liten drama
tisk »studie» i tre tablåer, där innehållet helt noga
följer handlingen i original-skissen. Pjäsen har
uppförts på The Independent Theatre i London,
och den kända Ibsen-tolkarinnan, miss Eizabeth
Robins, har däri ånyo firat lysande triumfer. Lon-
dontidningarna instämma alla uti, att pjäsen till
sin verkan är ytterst gripande och storslagen, helst
genom det sätt hvarpå miss Robins utför den
unga hustruns och moderns roll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
