Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 12 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 I D U N 1893
de anmärkningar, som framställts, måste vi
dock medgifva dess rättmätighet. Unge-
far ett trettiotal ord har nämligen i den
tryckta listan medkommit, som särde-
les genom förekomsten af dubbelbokstäf-
ver bort vara uteslutna ur de gillades
antal. Dessa voro ock i manuskriptet för-
prickade att utgå, men genom brådskan
vid uppsättningen och korrekturläsningen
ha de smugglat sig med, hvilket vi upp-
riktigt beklaga och ursäkta. Detta mindre
antal felaktiga ord spelar emellertid så ab-
solut ingen roll för utgången, att om
många hundra-, ja, tusental af ord bort-
ginge från fröken Bengtssons lista, den
dock skulle stå öfver den närmast i antal
kommande.
Granskningen af de öfriga listorna fort-
går, men kunna vi ej ännu bestämdt af-
göra, när de fyra återstående prisen hinna
utdelas. Det skall dock ske så fort som
det blir görligt.
Red. af Idun.
Glömmen ej, att den 20 maj utgår
tiden för insändande af täflings-
skrifter i »Hushållspenningfrå-
gan»! Se närmare i Idun n:r 15.
Kvinnor och blommor.
S
et var pâ en middag — en utsökt god
middag med viner, hvilkas färg och
bouquet väckte till lifs slumrande begär och
önskningar. Jag hade varit flere månader på
landet, hade vegeterat och fört ett gudomligt
friluftslif med få önskningar och ett sundt
nervsystems hela lugna och lätt tillfredsställda
åtrå. Finner mig så inom en half dag för-
flyttad till staden och efter nätt och jämnt
gjord toalett sittande vid ett middagsbord, som
besatt ett kultiveradt samhälles hela raffine-
rade finess i anordningar, blänkande duktyg,
gnistrande silfver, slipade glas i olika kulörer,
angenäma bordsgrannar. Genom min långa
frånvaro från allt nervkittlande stadslif voro
alla mina sinnen friska och genom min blifna
ovana vid ett förfinadt lifs njutningar ofant-
ligt sensibla för intrycks emottagande. Jag hade
också ej länge suttit och njutit af själfva
atmosferen omkring mig, förrän jag snart var
färdig att göra enskilda iakttagelser.
Det första, som slog mig, var att hela
blomsterdekorationen på bordet, undantagan-
des bröstbuketterna vid hvarje kuvert, endast
bestod af en kolossal, starkt doftande, mörk-
violett löfkoja i en kruka. Värdinnan, en
ganska pikant vacker dam, och till hvars ära
middagen var, ty hon fyllde den dagen tret-
tio år, satt midt framför den. Ofrivilligt
flyttades mina ögon från blomman till henne
och tvärt om, och det slog mig, hvilken märk-
värdig likhet det fanns mellan blomman och
henne. Det föreföll mig till sist, som om
denna löfkoja, denna något mörka, starkt väl-
luktande, fylligt vackra löfkoja vore en symbol
af denna kvinna med sin något korta figur,
höga höfter, raka rygg och snörda midja,
oftast nedvikta mungipor, svarta, starkt fram-
trädande ögonbryn öfver ett par af de var-
maste ögon, som man någonsin kunde få se
— ett par mörkblå ögon, som egentligen ej
voro stora, men kunde vidgas och utströmma
ljus och bli hänförande sköna. Och bådas
fysionomier talade om kraft och passion.
Jag skyndade mig att komplimentera fru
C. till valet af denna bordsprydnad.
»Det är min älsklingsblomma, » svarade
hon, »och jag har fått lida mycket hån i
dag af min man, därför att jag valde just
denna att pryda bordet med. Han tycker,
att någon af de granna buketterna, jag hed-
rats med, hade varit bättre på sin plats.»
Det hade väl ofta föresväfvat mig, att
stor likhet fanns mellan kvinnor och blommor,
att somliga blommor så att säga symbolise-
rade en viss kvinnas karaktär och säregna
fysionomi, men så påtagligt som denna gång
hade jag aldrig funnit det. Alla kvinnor
hafva ju ej, lika litet som alla blommor, en
utpräglad karaktär, och däraf följer, att ej
alla finna sin blomma — eller är kanske vår
intelligens ej uppöfvad nog för att kunna
finna likheterna? Ty vi njuta änuu så naivt
af det rika blomsterspråket, hafva ännu en
dast inne abc-kunskaperna däri. Visserligen
förekomma sedan långt tillbaka sådana uttryck
som »blyg som en viol», »pruukande som ro-
sen», men någon djupare inblick saknas. Och
dock, hvilket språk rikt på nyanser som in-
tet annat tala ej blommorna! De luktlösa
hvita blommorna tala om de dödas stilla ro ;
de doftande hvita om kyska kvinnors oskrifna
hjärtblad; de ljusast röda om den första
ungdomen, som tror allt, som älskar allt;
de starkt röda om dem, hvilkas känslor mog-
nat i sol och regn; de mörkt röda och gre-
delina med dragning i svart om de passio-
nerades häftiga naturer, dessa, som älska och
hata likt starka naturbarn, dessa, hvilkas
känslor alltid tangera ytterligheterna, som i
allmänhet äro begåfningar, men sakna den
nödiga barlasten af energi och lugn.
Och hvilka lustförnimmelser, suggestioner
och stämningar förmår ej detta färgmättade
språk ingifva! Under årets lopp står ju en-
dast ett litet antal af årstidernas alla olika
blommor på mitt bord, och ändå—hvad berätta
de ej ur sina kalkar!
Snön ligger hvit därute, himlen är grå,
hela naturen synes mig så färglös och intet-
sägande — men från blomsterglaset spri-
der sig en lukt af sommar, och mitt öga
fäster sig vid sydländskt varma färger, och
hypnotiserad af doft och färg flyttas min
tanke till soliga nejder, där färgerna aldrig dö.
Eller en vinterskymning, då jag sitter i
mitt enkla rum och ser gaslyktans darrande
ljus falla på glaset med sin tearos med dess
något fräna lukt; hur skimrar ej festers glans
för mitt öga — vackra kvinnor med gula
rosor vid hvita barmar och i svarta lockar,
musik och dans och skratt och hvita tänder,
solfjädrar och bugande kavaljerer, artigheteroch
glänsande blickar, champagne och is, siden,
tyll och svarta frackar ...
Eller våra enkla vårblommor vid dikes-
renen de första vårdagarne med sin luft,
som rusar och mattar — ah, den första mask-
rosen med sin gyllene krona, denna frilufts-
och solblomma, som gömmer sin lysande
prakt, när solen ej når den, hvad framtids-
drömmar hviskar ej den: om njutningsrika
dolce-far-nienten på soliga höjder, dit intet
stadsbuller når, hvarifrån inga fabriksskorste-
nar synas.
De flesta människor ha sin älsklingsblomma,
men det är mig omöjligt att säga, hvilken
som är min; jag är rädd, att jag älskar hvar
och en på sitt sätt. Jag roar mig ofta med
att »upptäcka» skönheter bland blommor,
som ingen tänkt på att fästa sig vid. De
synas mig dubbelt förtjusande, för att de ej
hunnit bli »modeblommor», ej hunnit blifva
banala. Man har älskat rosen under årtu-
senden — nå, den är ju också värd detta
— men, liksom jag helst skulle vilja göra
resor till obesökta och obeskrifna länder, som
skulle hafva nyhetens hela charme öfver sig,
likaså älskar jag mest de mera obemärkta
eller okända blommorna.
Se blott på björnbärsbuskens lilla förtju-
sande blomma, hvit med skiftning i grönt
eller lila med mörka pistiller och ståndare.
Och lägg märke till denna buskes blad med
deras fina, eleganta teckning! Så finns det en
blomma, som växer i mängd ute på västku-
sten, och som synes mig typisk för vår nakna,,
karga och dock så tilldragande skärgård. Jag
menar »nakna jungfrun», hvilkens lilla grå-
hvita, späda skepnad man ser öfverallt i berg-
skrefvorna. När jag under somrar, som jag
måst stanna i staden, någon gång gjort en
tur ut i skärgården och fått se denna lilla
anspråkslösa, älskliga blomma, som dock står
ut med uordhafsvindar och salta vågor, har
jag stämts helt vek på en gång af både fröjd
och smärta — af smärta därför att jag ej fått
dröja därute, af fröjd därför att jag känt
mig genomilas af all den namnlösa glädje,
som återseendet af haf och klippor och låg-
sluttande strand alltid uppväcker hos mig.
Men — men — titeln på mitt lilla kåseri
lyder ju: »kvinnor och blommor», och jag är
nu ute på exkursioner efter mina älsklings-
barn! Till ämnet! — så att jag inte
också förirrar mig in i skogen en sådan här
fager vårdag som i dag. Det kunde vara
fara värdt, att jag aldrig hittade ut eller blefve
kvar vid tjärnet,. där slånbuskens fina gre-
nar afteckna sig mot klar luft och blankt
vatten, och där den sidengrå askens stam ser
så inbjudande ut att ställa sig intill och luta
ryggen emot och så försjunka i drömmar fram-
för detta vårsceneri, som hviskar om en kärlek,
starkast i sin första gryende aning.
Kvinnor och blommor . . .
Ja, de äro förenade genom frändskapens —
själsfrändskapens — olösliga band.
Gulhvit hy, blondt hår, stel och kantig
figur, men med mjuk mun och hvita tänder
— det är påskliljan. Mjuka rörelser, hvit
hud med blå ådror, mörkblå stjärnögon, svart
hår — det är violen, vek och eftergifvande
och älskande. Grå ögon med vidgande pu-
piller, skiftande hy, den ena timmen ful, den
andra vacker, allt efter själsstämningarna, med
namn om sig att vara flyktig — det är
chrysantemum i alla dess varieteter . ..
Och så vidare i oändlighet.
Astrid.
&
Hvad man äter i Spanien.
För Idun af C. H. F.. R—y,
(Forts. o. slut.)
J
|en jag hade så när glömt bort »garban-
^ zon»! Ve den spanska husmor, som det
gjorde — hon fick säkert svälja sitt kött med
gråten i halsen! Garbanzon är ett slags stor,
gul ärta, som med särdeles framgång odlas i
Kastiliens och Leons fruktbaraste delar. Dessa
ärtor sägas vara mycket närande och äro
verkligen också smakliga och goda — d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
