Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 19 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 I D U N ièôà
Uppfostran är icke det, som öfverhopar en kvinna med talanger, utan det
som bidrager till att bilda en fast och regelbunden karaktär.
Hannah More.
unga damer gjort sin entré och sin sortie,
utan det var en ny personlighet, som trädde
in i vår sceniska konst.
Dä fru Häkanson i oktober 1886 debute-
rade pä dramatiska teatern i Noras roll i
»Ett dockhem», hade hon aldrig förut stått
på scenen, ej ens på en sällskapsteaters scen.
Debuten motsågs utan någon egentlig spän-
ning eller nyfikenhet från puklikens sida.
Fru Hwasser hade förut spelat Nora på dra-
matiska teatern, kanske väntade man sig en
kopia af fru Hwasser. Man visste naturligt-
vis lika litet, att debutanten aldrig sett fru
Hwasser i denna roll, som man öfver hufvud
taget visste något om denna debutants möj-
ligheter. Så mycket mera öfverraskad blef
man öfver det karaktärsfulla och energiska,
som låg i hennes uppträdande.
Det fanns intet vacklande i anläggningen
och genomförandet af Nora-typen, sådan hon
uppfattat den, intet af nybörjarens osäkerhet,
där funnos tvärtom själfständighet, lust och
mod att våga och vilja att bygga på egen
naturell. Där funnos med ett ord de rätta
utgångspunkterna för en modern konstskapelse.
Det var det energiska greppet, den följd-
riktigt genomförda teckningen, som gaf debu-
tantens första arbete ett så ovanligt intresse.
Fru Håkansons Nora skilde sig från fru
Hwassers och äfven från fru Hennings’ just
därigenom att hon, i stället för att framhålla
förvandlingen af barnet Nora till den själf-
medvetna kvinnan, som går ut i lifvet för
att söka sig själf, lade an på att framhålla
och förklara utvecklingen hos Nora. Från
första början betonade fru Håkanson, att Nora
var en karaktär, fastän förkelad och bort
plottrad, en kvinna med vilja och möjlighe-
ter för något helt annat än det lif, hon dit-
intills fört. Åskådaren blef ej så särdeles
förvånad öfver omslaget i tredje akten, då
Nora utbyter maskeraddräkten mot arbets-
kläderna — man har kunnat vänta något
dylikt af henne. Och man förvånades ej
heller öfver hennes oförmåga att se förhål-
landet från mer än en synpunkt — bortkle-
mad och själfkär, som hon blifvit, måste hon
bli ensidig, envis, oförmögen att taga skäl.
Denna Nora växte ej så i ögonen fallande
som fru Hwassers och fru Hennings’ typ, men
hon blef kanske mera lätt att förstå.
En egenskap hos debutanten, som man
med nöje konstaterade, var frånvaron af allt
hvad traditionella tonfall och rörelser heter.
Det var en fullt modern, personlig framställ-
ningskonst, som med henne trädde fram på
teaterns tiljor.
Hennes första debutroll följdes under vin-
ters lopp af ytterligare två: Antoinette i
»Klädeshandlaren och hans måg» och fröken
Svendsen i Kiellands »Tre par». Ingendera
prestationen gick upp mot Nora, men det var
likväl uppenbart, att här fanns en allt annat
än vanlig begåfning att taga vara på. Att
teaterns dåvarande chef, direktör Willman,
uppskattade den, visade han genom att till-
dela fru Håkanson titelrollen i Dumas’ skå-
despel »Francillon», som såväl fru Hartman
som fru Fahlman voro angelägna att få sig
anförtrodd. Fru Håkanson reste ögonblick-
ligen till Paris för att se madame Bartet ut-
föra akten på Theatre français. Hon kom
igen och började repetera . . . Men det blef en
varm och tidig vår, publiken föredrog Djur-
gården framför teatersalongerna i staden, och
»Francillon» blef uppskjuten till hösten. Då
hade fru Håkanson tagit engagement i Hel-
singfors, och när »Francillon» kom upp på
dramatiska teatern, var det fröken Zetterberg,
som innehade titelrollen. Fru Håkanson ut-
förde den först ett par år senare i Göteborg.
Sedan har fru Håkanson en gång under
hr Fredriksons direktörskap varit erbjuden
anställning vid dramatiska teatern. Men hon
föredrog då den ställning, hon vunnit som
primadonna vid August Lindbergs trupp, där
hon hade rikt tillfälle att försöka sig inom
olika områden, att söka vinna det största
möjliga resultat af sin begåfning och sitt
arbete.
På svenska teatern i Helsingfors debute-
rade fru Håkanson som Rebecka i »Ros-
mersholm» mot August Lindberg i Rosmers
roll och fick betyg på ett »ursprungligt och
gediget» uppträdande. Hon gaf sedan Flo-
rizel i Edvard Brandes’ »Ett besök» och »tog
publiken med storm», men lyckades däremot
ej afvinna Kristina i Strindbergs »Mäster
Olof» något synnerligt intresse. Så sade hon
den finska publiken farväl i Artur Fitgers
»Hexan» och löste denna maktpåliggande
uppgift — enligt hvad Finsk tidskrift yttrade
— »med genialisk skicklighet och framför
allt med en hänförelse och en kraft, som man
ej skulle trott henne äga, efter de många
roller i dämpad färgton hon hittills gifvit.»
Från Helsingtors teater öfvergick hon på
hösten 1888 till Lindbergska sällskapet. Det
var en snabb karrier, hon gjort. Ännu knap-
past annat än nybörjare inom konsten hade
hon fått den ena primadonna-rollen efter den
andra. Det skall energi till för att bära
upp en sådan rad af maktpåliggande upp-
gifter — men de stora uppgifterna tyckas
aldrig ha tyngt fru Håkanson, hon synes vara
en sådan natur, som utvecklas just under
medvetandet om att här finnas svårigheter att
öfvervinna. Det är säkert ingen tillfällighet,
att hon allt ifrån sin första roll visat en så
afgjord böjelse för att betona styrkan, karak-
tären hos de personer, hon hade att fram-
ställa. Att det var mera kraft än känlsa i
hennes prestationer, var ett omdöme, som hon
ofta nog fick höra, att hon spelade korrekt
och förståndigt, med god uppfattning och
mycken intelligens, men kallt, reserveradt utan
denna intensitet i känslan, som ger diktens
skapelser lif, sjudande, eldande lif.
Hennes repertoar förblef både rik och om-
vexlande. Inom det stora dramat spelade
hon drottningen i »Hamlet», Hermione i »En
vintersaga», Dolores i »Allt för fosterlandet»,
Beatrice i »Mycket väsen för ingenting», de
Ibsenska typerna Hjördis i »Kämparne på
Helgeland», fru Alfving i »Gengångare», Svan-
hild i »Kärlekens komedi» och Hedda Gabler
— ett galleri, som hon nu i vår ökat med
Hilde Yangel i »Byggmästar Solness». Svava
i Björnsons »En handske», Anna i Drach-
manns »Strandbybor» och Anna Hjelm i
Gunnar Heibergs »Kung Midas » tillhöra äfven
liksom den förut nämnda Florizel hennes
skandinaviska roller.
I den moderna kontinentala komedien har
hon uppträdt som Lenore i »Ära» och Sofie
i »Chamilbac», Claire i »Herr Derblays
giftermål», Madelaine i Alphonse Daudets
»Ett hinder» — aldrig uppförd i Stockholm
— och framför allt som E nma Scarli i »Stu-
len lycka» och som »Froufrou». De två
sistnämnda rollerna falla inom de senaste
åren.
Dessa sista år ha medfört ett märkligt upp-
sving af fru Håkansons talang. Det man
förr saknade hos henne, värmen, glöden,
förmågan att intensivt hängifva sig åt sin upp-
gift, att släppa lös känslan och att rycka
åskådarne med sig — detta hade hon nu
vunnit, på samma gång som hennes spelsätt
hade kvar den nobless, den finhet, den klar-
het och den osökta naturlighet, som alltid
utmärkt detsamma.
Det reserverade i hennes framställningssätt
var borta, hennes palett hade fått nya, friska,
starka, fullödiga färger, det var ej längre
mellantonerna som dominerade. Nu blef hon
ej blott den intelligenta, utan också den själ-
fulla konstnärinnan, de stora känslornas och
de starka lidelsernas tolkare, Froufrous, Emma
Scarlis, Hedda Gablers representant.
Hennes temperament hänvisade henne allt
från hennes första steg på scenen till de
moderna uppgifterna. Hennes mål är det
samma som vår samtids främsta skådespela-
res: att bidraga till att konstnärligt förklara
den nu lefvande människan, sådan den mo-
derna kulturen bildat henne. Jag är säker
om, att den klassiska diktningens stora, hel-
stöpta kvinnogestalter ej kunna intressera henne
på samma sätt som en modern uppgift. Det
splittrade, nervösa, de skarpa motsättningarna
hos många af nutidsdramats typiska person-
ligheter ha framför allt varit föremålet för
hennes studier. Det är just genom sin tolk-
ning af dylika uppgifter hon har samma be-
tydelse för den svenska sceniska konsten som
fru Hennings för den danska och signora
Duse för den allmänt europeiska skådespelar-
konsten.
Under de senaste åren — under hvilka
fru Håkanson ock gjort en ny studieresa
till Paris, Tyskland och Italien — har hon
gjort afgjord och stor lycka äfven i Kri-
stiania och i Bergen. Denna vinter har
hon varit anställd i Helsingfors. Förutom en
del af sina gamla roller kreerade hon då så-
väl Hilde Vangel som hufvudrollen i Suder-
manns »Hemmet» och titelrollen i »Sylvi»,
ett familjedrama af den finska författarinnan
Minna Canth, som begagnat ett kort förut
begånget upprörande brott i en finsk småstad
som grund för sitt arbete. Fru Håkanson
skall enligt finska pressens uttalanden ha gjort
en mästerlig karaktärsteckning af Sylv;, den
barnsligt uppsluppna unga frun, som genom
att lära känna och älska en annan man än
den, hon skänkt sin hand åt, blir förvandlad
till en hänsynslöst passionerad kvinna, som
slutligen drifves till att förgifta sin make.
Som Hilde Yangel hade framställarinnan —
enligt Finsk tidskrift — »främst lagt an på
att göra sin roll rätt åskådlig för ett för-
ståndsmessigt betraktande, och hennes Hilde
blef en käck och företagsam flicka från fjäl-
len med något excentriska tilltag och yrkan-
den, hvilka hon lätt och lekande framställde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
