Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 19 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
I DU N 155
för sin byggmästare.» Det mystiska, det
oemotståndligt, magnetiskt lockande hos rof-
fågeln Hilde skall däremot ej rätt ha gjort
sig gällande i fru Håkansons tolkning. Hon
hade tagit uppgiften realistiskt och samlade
sin kraft på att göra den klar och begriplig
— något som väl tillhör det snart sagdt omöj-
liga, så konstruerad eller så drömd, som
Solness’ prinsessa är.
För stockholmspubliken har hon nu — på
genomresa till Bergen, där hon skall gästa
under nästa månad — visat ett mästerligt
prof på vunnet konstnärsskap. Hennes Anna
Hjelm i »Kung Midas» var gedigen och främst
af allt personlig scenisk konst. Uppfattningen
af rollen skilde sig i mångt och mycket från
fru Hennings’ tolkning af samma uppgift —
den var lika energisk som karaktärsteckniugen
var blodfull och konsekvent, och de våld-
samma slutscenerna gåfvos på ett så impo-
nerande sätt, att de lyfte framställningen till
den stora konstens nivå, högt öfver den hvar-
dagskonst, vi äro vana att se på Stockholms
scener.
Frågar man fru Håkanson, för hvilken af
sina roller hon själf intresserat sig mest,
nämner hon först denna roll i »Kung Midas»
— som också tillhör de svåraste uppgifter,
som kunna föreläggas en skådespelerska — och
sedan Martha i Sudermanns »Hemmet». Flo-
rizel tillhör ock de roller, hon gärna åter för-
djupar sig uti. Bland de klassiska kvinno-
typerna är det i första rummet Hermione,
hon hälst tänker tillbaka på.
Men nog har hon vuxit — vuxit betydligt,
sedan Hermione och äfven Florizel betecknade
höjdpunkten af hennes konst. Och hon skall
säkert ännu gå långt. Det är ju endast sju
år, sedan hon började att vara till som konst-
närinna, men det har varit sju gifvande år,
rika på framgångar och på utveckling, men
också på arbete, oaflåtligt och outtröttligt ar-
bete.
* *
*
Fru Håkansons porträtt i dagens nummer
visar henne i Emma Scarlis roll i Giacosas
»Stulen lycka».
Georg Nordensvan.
°Sa9 0r’Per din hand, o min älskade moder,
vi vandra tillsamman till Herkules stöder,
till jordiska ländernas yttersta gräns,
dår fläkt ifrån evighetsvärldarne känns.
Du är såsom jag uppå lifoet besviken:
kom, latom oss gå genom vålden och riken,
så långt, att vi längre ej höra det larm.,
som kväfver all frid uti mänskornas barm.
Dår borta vid ländernas slut är det stilla,
där hörs ingen suckan, dår rår ingen villa,
där smyger sig in i vårt sargade bröst
det heliga alltets gudomliga tröst.
Där andas vi ut våra tunga bekymmer,
och grubblande längtan vart öga ej skymmer,
dår höra vi himmelska körernas ljud
och blotta vår panna för klarhetens Gud.
Min moder, hvi fattar du ej mina händer?
Vill icke du gå genom riken och länder?
Jag känner på pannan din svalkande kyss.
Du talar. Med båfvande hjärta jag lyss.
»Nej, så icke svärma, ej trotsa ditt öde!
När timmen är slagen, du finns bland de
döde,
och lösning af lifsgålan då skall du få
— men nu skall du modig i lifskampen stå.
Det vapen år starkast, som envist du smider,
när svårt under smärtornas gissel du lider.
Hvad konst år att svinga med glädje det
svård,
som hamrats, dig utan, på medgångens härd!?
Ej undan dig göm, men på valplatsen stanna,
för lifssorgen blotta i seger din panna!
Vinn skönhet, vinn kraft på den mark, där
du står,
och spira skall ännu en ljusnande oår!» —
O, nu jag förstår dig, min älskade moder:
hvarhelst vi det vilja, stå Herkules stöder,
och lifsg/ädjens spira drar ländernas gräns,
dår fläkt ifrån evighetsvärldarne känns.
Fredrik Nycander.
Äkta män och hushållspengar.
En gammal flickas funderingar i
en huslig fråga.
8
ör några icke så få tiotal år sedan fanns
i Stockholm en tjänstemannafamilj, som
hade namn om sig att vara ganska förmögen.
Hemmet var gästfritt, och där gick rikligt
och rundt till. Det oaktadt lämnade mannen,
hvilken älskade att öka sitt kapital, mycket
knappa hushållspenningar åt sin hustru, ja,
så knappa, att de ej stodo i något slags öf-
verensstämmelse till utgifterna, därvid stän-
digt prisande sin dugliga maka för hennes
talang att få dem att räcka så förträffligt.
Denna fann i sin tur mannens beröm högst
angenämt, synnerligast då hon därmed jäm-
förde det missnöje, han i början af deras
äktenskap visat henne tidt och ofta, då
hon begärde penningar af honom, och hon
lät sig däraf förleda att längre och längre
vika af in på en väg, som hon i hemlighet
beträdt. Det, var, som man lätt kan förstå,
ej genom ärligt spel, hon nådde sitt mål att
spara sig själf obehaget af mannens lexor om
att hushålla och i stället förskaffa sig hans
beröm och välbehag. På skuldsättningens
väg lyckades hon under loppet af flere år
narra honom. Med den mest slipade försla-
genhet höll hon borta från honom alla for-
dringsägare; med nervös ifver skyndade hon
att själf taga emot dem, då de kommo till
hemmet för att inkassera sina fordringar; ja,
det gick till sist så långt, att hon ej vågade
låta någon annan öppna tamburdörren, då
det ringde. Det var som Nora i Dockhem-
met. Huru det så lång tid kunde gå, är en
gåta; faktiskt är det emellertid, att det gick.
En vacker dag inträffade likväl den ound-
vikliga krachen. I ett slag fick mannen hela
situationen klar för sig; han var nog rätt-
rådig att sälja sin egendom, betala skulderna,
uppgående till många tusental, resa efter den
felande kvinnan, som rymt från hans hus,
förlåta henne och åter hemföra hénne.
Icke utan en viss rysning och med ett
barnsligt anathema öfver en så samvetslös
hustru hörde jag för många, många år sedan
denna historia. Som lärarinna i åtskilliga
hem har jag med åren, af hvad jag sett
och hört, lärt mig att bedöma henne mil-
dare.
Trots tidens kraf på likställighet makarne
emellan, är det ännu den dag som i dag är
så stäldt hos oss, att mannen är hustruns
förmyndare: en kvarlefva från tider, då kvin-
nans underlägsna bildning och uppfostran
utgjorde hinder, för att hon skulle kunna in-
taga en jämlikes plats vid makens sida eller
på egen hand förstå att handla klokt och
förståndigt; ja, måhända kan detta förmyn-
derskaps anor ledas ända upp till hedenhös,
då hustrun var — trälinna. Dess sociala
rätt att vara eller icke vara må emellertid
på annat håll afhandlas; att det i den hvar-
dagliga samlefnaden ej sällan gifver anledning
till misshällighet är ett faktum, som jag sett
många prof på och skulle vilja säga några
ord om. »
Som bekant blifva vid giftermålet, om ej
äktenskapsförord finnes, flickans penningar
hennes makes egendom, öfver hvilken han
förfogar efter godtfinnande, och hon måste
sedan bedja honom om hvart öre af dessa
hennes egna medel. Då hon nu ej äger rätt
att råda öfver det hon själf infört i boet,
huru mycket mindre kan hon då äga någon
rätt till det han äger, ärfver eller förvärfvar.
Ehuru det heter, att allt är gemensamt, måste
hon, för att häraf få något med, ofta föröd-
mjuka sig öfver höfvan, alltid taga mot pen-
ningarna som gåfva. Sålunda intagande sna-
rare barnets ställning än den, som borde till-
komma henne, kan hon likvisst i en del
äktenskap låta sig nöja därmed, d. v. s. i
dem, där den äkta mannen rätt förstår, hvad
hon för egen eller hushållets räkning behöf-
ver, och villigt och vänligt lämnar detta.
Hon slipper omtanken om och besväret med
kapitalets förvaltning eller det mödosamma
förvärfvet, och trots det att hon ej får känna
sig som ägarinna, blir det ändock på visst
sätt partie egale.
Men detta jämförelsevis goda förhållande
råder ej öfverallt. För att nu ej tala om
alla de förmögenheter, som godtrogna flickor
få bortkastade för sig af slösande män, hvar-
om skulle kunna sägas upprörande saker,
men hvilket skulle leda från ämnet, finnes
det, enligt den erfarenhet jag gjort, en stor
procent äkta män, hvilka göra det odrägligt
surt och svårt för sina hustrur att få ut
några penningar, ja, till och med det nöd-
vändigaste af allt — hushållspenningarna.
Det är nog mycket riktigt och bra, att frun
skall hushålla — en obestridlig sanning för
visst 1 — men å andra sidan bör det väl
vara hennes rätt att utan obehag i förskott
och på en gång få de penningar, som man
har anspråk på att hon så skickligt och
sparsamt skall handhafva. Men jag har sett
husliga stormar för en femma till husets her-
res egen fintvätt, hört henne få uppbära stick-
ord för en tjugufemöring till vispar eller såpa,
sett henne med tårade ögon och oförrättadt
ärende lämna sin mans arbetsrum för att om
en stund åter smyga in dit med rädda steg
och våga försöket att tigga om någon summa
till mat; jag har hört förståndiga, bushålls-
aktiga kvinnor få hålla till godo med i för-
myndarton hållna förmaningar att vara rädda
om penningarna, hårda, sårande ord som:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0159.html
