Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 26 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 I DU N 1893
En trogen vän är ett starkt beskärm; den honom hafver, han hafver en mäktig skatt.
Shirnrh.
tf*»*y»**»*****************************************************************************~******
matiska skicklighet slår slint, öfvervinna svå-
righeterna genom det kvinnliga behaget. Ett
vackert leende från ett par rosiga, 3vällande
läppar, ett bevekande ögonkast från en hän-
förande kvinna har mången gång uträttat
mer, än den slugaste diplomat förmått. Ja,
det fanns en tid, då det var kvinnan och icke
diplomaterna, som skötte politiken. Och det
finns en och annan som påstår, att kvinnor-
na ännu i dag ha sitt finger med i politi-
kens farliga, ständigt växlande spel.
Huru som helst: en diplomats hustru måste
därtill ha nerver af stål, ty det fordras min-
sann inga vanliga krafter att lika strålande,
vid samma briljanta humör gå igenom en hel
veckas fester, dag och natt, utan att hälsan
lider. Hvad de måtte vara lyckliga, dessa
kvinnor, har ni helt säkert ofta tänkt, som
ila från fest till fest, som ständigt, i lysande
toaletter, få bada sig i nådens solsken. Man
tror så. Men det är ett misstag.
»Är ni inte glad?» frågade jag fru Bildt,
när hon stod klädd att fara på middagen,
konungen gaf för kejsaren i Kvirinalen.
»Glad!... Gud, hvad jag hellre skulle
vilja stanna hemma!»
Det kom så osökt, så uppriktigt. Det låg
en hel bekännelse däri. Nöjet var icke längre
en fest, det var ett tungt, mödosamt arbete.
Och ändå såg jag i tankarne den svenska
ambassadörens hustru, vacker som en blond
Diana, stiga med ett strålande leende på
läpparna uppför Rvirinalens marmortrappor.
Det är detta jag skulle vilja kalla upp-
offring.
Hemma hos sin man och sin lilla dotter
i den konstnärligt smyckade, med utsöktaste
smak inredda våningen är fru Bildt sig själf
— glad, rättfram, lifligt intresserad för konst
och litteratur och med hjärtat varmt klap-
pande för gamla Sverige. Det är ofta hen-
nes språk färgas af hemlängtan — alltid då
talet faller på Särö, som sett henne födas,
och Marstrand, där hon sommaren 1889 för-
sta gången mötte sin blifvande man — Mar-
strand, hvars kala, otrefliga, uppbrända klip-
por och blommande ljunghedar stiga fram
för hennes fantasi som hennes drömmars fjär-
ran ö midt i all denna söderns härlighet.
Både fru Bildt och hennes man äro arti-
Btiskt anlagda naturer.
Hon egnade sig som ogift med stor fram-
gång åt sångkonsten, och jag minns, att Ar-
vid Ödmann i Marstrand var alldeles beta-
gen i hennes röst och spådde henne glän-
sande triumfer på scenen. Hon sjunger än-
nu, sjunger lika vackert, men scenen är den
charmanta salongen i palazzo Bolognetti och
publiken för ögonblicket endast hennes man
och jag.
Han är entusiastisk och framstående foto-
graf — den förste fotografen bland diploma-
ter och den förste diplomaten bland fotogra-
fer, säger han själf. Och det betviflar in-
gen. Men han är dessutom lärd och en lärd
af rang. Han har afslöjat Capistrani krö-
nikas författare och är f. n. sysselsatt med
att samla material till ett arbete om den he-
liga Birgitta -— ett arbete som nog i sinom
tid kommer att väcka åtskilligt uppseende,
grundadt som det är på en sällspord känne-
dom om det gamla Roms och våra medel-
tida förhållanden.
# *
*
Innan jag nu sätter punkt, vill jag ur en
af Roms mest spridda tidningar »Il Populo
Romano» öfversätta följande lilla bit, hvilken
jag tror särskildt skall intressera damerna.
Den är tagen ur ett referat öfver en hofbal
den 29 februari 1892 och lyder:
»Jag har också tecknat mig till min-
nes en vals, som dansades just i det ögon-
blick, då salen var nästan utrymd, under det
de tre bufieterna voro upptagna. De dan-
sande voro la signora Bildt och hennes man,
svenske ministern. De återförde i mitt min-
ne den vals, som man icke dansar mer, men
af hvilken man ingenting annat begär, än
just hvad den ger : förnimmelsen af ett ögon-
blick, då man endast ser och känner en bäf-
vande hänförelse — svenskarnes vackra vals,
när en enda själ eldar tvänne varelser och
ett enda hjärta våldsamt klappar i takt med
musiken, medan fotterna, liksom bevingade,
föra de lyckliga till drömmarnes land ...»
Så skrifver en italiensk journalist helt en-
tusiastiskt, efter att ha sett vår distinguerade
minister och hans unga hustru valsa tillsam-
mans. Jag har icke sett dem valsa, men
jag har i alla fall i deras gästfria svenska
hem mottagit samma intryck: ett hjärta och
en själ. Och kommer ni till Rom och har
stigit två trappor upp i palazzo Bolognetti,
där de svenska och norska fanorna hålla vakt,
kan ni utan tvekan ringa: för landsmän ha
dessa tvänne älskvärda människor äfven ett
enda ord: välkommen!
Daniel Fallström.
OCnfoine**
||)on gransfar sin bilb uti slipabt glas.
"6 Den sfylätta balbräftens silfesgas
par lenaste sfiftning i nårljus säf
©d) sitfraöc tråbar i luftig näf.
pon är ungbomssfön.
pon är huit som snön.
på blonbfrusig fyjässa brinner
£n stjärna smaragbegrön.
©d) solfjäbern, suanbunsfransab od) fjpit,
Bär målning, som core ben anbab bit.
Ben blefröba sfon är sirligt lätt,
®cb bubfärgab banbsfe sluter så tätt.
®d) profilen sen —
pur äbel od) ren,
©d) ögat f)ur flarblått, finben
pur runb od) persifolen!
* I gamla sagor förtäljes, huru »Undiner» eller
hafsjungfrur kunna genom kärleken till en ädel man
blifva besjälade och förvandlade till människor.
Bien bliefen är sorgsen, od) munnens min
Br mibt unber löjet gäcfanbe fin.
pon fänner sin trollmaft, net att l)on fan
3 bojor fjättra ben starfaste man.
Bien onbsfefull... Bej,
Bet är Ijon pisst ej.
pon ser på lifpet, som core
BUt, allt ett grannt fonterfej.
figurerna roa för stunben, od)
Bär finns fansfe pjärta baf gulbsmibb rod.
Bien ingen, slätt ingen mäftar lifuäl
Btt päcfa Unbines slumranbe själ.
3 Ipirfrelns ring
pon föres omfring
©d) finner meb bitter trånab
Blott bubblor — od) ingenting.
®, fan unber sfal, så finslipabt glatt,
Däl trånaben bana en pärlesfatt;
©, fan unber uärlbslig pmrfoellef
<£tt pjärtblab spira i fägring oef?
Bet rena plär bo,
Bet frisfa gro,
Bet äbla pärligt banas
3 färlef, ånger od) tro.
pnar finns l)an, ben ribbare from od) gob,
Som sfingrar förtrollningens tödenstob
©d) uisar Hnbittc ett rifare mål
Bn betta att para säsongens ibol?
Som päder en själ...
poar finns t)an päl,
Bu tib, bu fåfänga lustars träl?
Franska seder oeh svenska.
Af Inès Wigert- (Ib.)
»
uru ofta hör man inte talas om fransk
ytlighet, franskt lättsinne! Den före-
ställning svenskarne i allmänhet göra sig an-
gående franska seder oeh bruk är dock sällan
grundad på sakkännedom. Oftast stöder man
sitt omdöme endast på de franska romaner,
komedier, operetter och varietésällskap, som
man lärt känna i Sverge. Eger man då til-
lika den erfarenhet, som några månaders vi-
stelse i Paris ger, så anser man sig själf fullt
hemmastadd i franska förhållanden, och man
besinnar ej, att hvad man därunder studerat
i allmänhet endast varit gator, butiker, ho-
telier, inackorderingsställen, teatrar, varietéer
och danslokaler, bvilka 3enare ställen alla be-
folkas mera af utländingar än af fransmän.
Högst få utländingar lyckas någonsin kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0166.html
