Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 26 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 16:
ma in i en verkligt fin fransk familj, ty frans-
mannen upplåter ej gärna sitt hem för ntlän-
dingar; han är alltid artig, men aldrig gäst-
vänlig. För att tillfredsställa artighetens for-
dringar bjuder han en resande på en eller
annan déjeuner och dîner, men det är ej så
svensken lär känna fransmännens hemlif, deras
seder och bruk, lika litet som en fransman
efter en eller par månaders vistelse å Grand
Hôtel har lärt känna svenskarnes.
Fransmannen är varmt fästad vid sitt hem ;
ej så att han någonsin skulle kunna beträdas
med denna formliga dyrkan för liflösa ting,
som gör hemmets medlemmar till slafvar för
en öfverdrifven lyx, som ej motsvarar hu-
sets tillgångar, ett missförhållande, som redan
vid vårt första inträde i ett hem möter oss i
form af mångdubbla gångmattor, öfverdrag och
nedfällda rullgardiner. I Frankrike anses mat-
torna vara gjorda att gå på, soffor och stolar
att sitta på och bord att ställa saker på.
Det finnes inga hvardags- och helgdagsrum ;
salongen är det rum, där man samlas i hvar-
dagslag, och när mattor och möbeltyg blifva
blekta och slitna, förnyas de. Med ett ord,
i Frakrike äro möblerna till för människornas
skull, och ej människorna för möblernas. Hvad
som fäster fransmännen vid hemmet är ej de
mer eller mindre gamla eller nya möbler, som
där finnas, det är barndomsminnena, de ge-
mensamma intressena, familjebanden; och denna
deras känsla för det egna hemmets helgd är
så stor, att hemmet, släkt och vänner, ja,
t. o. m. husets tjänarinnor respekteras äfven
af de fransmän, för hvilka andras hem och i
allmänhet allt annat i världen ej längre är
heligt. Äfven när en fransman bedrar sin
husfru, förblir han artig och förekommande
mot henne; hvad helst han är utom hus, i
sitt hem är och förblir han dock en gentle-
man, mot sina barn en god far. Ja, till och
med i de hem, där äktenskapets band i det
närmaste helt och hållet lossats, binder dock
familjebandet; man kan upphöra att vara man
och hustru, men man upphör ej att vara far
och mor.
Hur man i Frankrike fruktar allt slags då-
ligt inflytande på barnen visas t. ex. däraf
att en tjänarinna, hvars rykte ej är tadelfritt,
har den största svårighet att få plats i ett
hederligt hus, och att man aldrig i en familj
antager en ogift amma. I hem, där mödrarna
ej själfva vilja eller kunna uppföda sina barn,
anskaffas från landet en gift bondhustru, som
för sin amtjänst är så rikligen aflönad, att
hon, när tiden för hennes frivilliga landsflykt
är slut, medför ett visst välstånd till det fat-
tiga hemmet. De familjer, som af ett eller
annat skäl ej vilja taga en amma i huset, sända
sina späda barn till landet att uppammas och
skötas af någon redbar bondhustru. Barnen
kvarstanna vanligen hos denna fostermoder, till
dess det är tid att tänka på deras undervis-
ning, då de sättas i skola, företrädesvis i nå-
gon klosterpension, ty dessa äro fortfarande
de mest ansedda i Frankrike. Guvernanter
och privata lärarinnor äro ej väl anskrifna i
Frankrike, och det antages allmänt att bland
dem finnas många skeppsbrutne på lifvets
ocean. Falsk måste alltid deras ställning bli
i ett land, där de nödgas bryta mot den all-
rådande konvenanslag, som hindrar hvarje ogift
s. k. bättre kvinna, hon må vara vacker eller
ful, ung eller gammal, att någonsin visa sig
ensam på gatan; där ungdomen vaktas så
strängt, att en flicka aldrig ens i hemmet för
ett ögonblick lämnas ensam med en manlig
kusin eller vän, ja, icke ens med sin brud-
gum, förrän presten välsignat deras förbund
och de enligt kyrkan äro oupplösligt förenade
med äktenskapets band.
De franska konvenanslagarne äro så stränga,
att en flicka på gatan måste gå vid sidan af
eller framför sin vaktare och i en salong in-
träda före modern eller dennas ställföreträ-
derska, så att denna ej ens för ett ögonblick
må förlora henne ur sikte; på baler dansar
hon endast fransäser eller möjligen undantags-
vis med mammas särskilda tillåtelse en polska,
men valsen hör till den förbjudna frukten, som
hon först får smaka, då hon är gift. Hennes
teaterbesök inskränka sig till operan och Thé-
âtre Français, hennes läsning till la biblio-
thèque rouge et la bibliothèque chrétienne.
Det kan tyckas egendomligt, att romanen
och komedien, för att inte tala om operetten
och varietén, kunna vara omoraliska, slippriga,
ja cyniska i ett land, där ungdomen upp-
fostras så strängt. Förklaringen ligger däri,
att de franska författarne svårligen kunna i
en enligt franskt recept uppfostrad flicka finna
stoff till en intressant romanhjältinna, och där-
för nödgas de börja, där de engelska roma-
nerna och de tyska komedierna vanligen sluta,
vid giftermålet.
Vill dä en fransk författare vara moralisk,
börjar han med att slå ihjäl den äkte mannen,
det enda sätt, hvarpå han kan förskaffa sig
en hjältinna, som äger rättighet att handla
fritt, att lära känna och älska den man, som
skall bli hennes.
rieté och maskeradbesök med eller utan »för-
kläden»; lägger man därtill en eller annan
Pariser- eller Tysklandsresa, också utan »för-
kläden», så kan våra svenska flickors upp-
fostran anses grundligt afslutad. Huru mänga
värdiga hjältinnor finnas ej där, huru många
intressanta, men oskrifna romaner!
. Huru mycken osökt dygd finnes det ej hos
den unga flicka, som, dresserad i frihet, kun-
nat bibehålla så sant moraliska begrepp, att
hon aktar läkaren som ett godt och lysande
parti och, om så behöfs, själf gör sig till
sjuksköterska för att vinna honom eller någon
annan, men som föraktar och ej ens kan nämna
vid namn den sjuksköterska, som studerat nog
för att i vissa fall kunna göra samma tjänst
som läkaren, d. v. s. rädda lif.
Och under det den franska flickan trots
sin i öfrigt stränga uppfostran helt oblygt
kan tala om, att hon har hopp att få en sy-
ster eller bror, en nevö eller nièce, ja, t. o. m.
att hon en dag, sedan hon blifvit gift, möjli-
gen ock blir mor, så är den svenska flickan
nog sedesam och blyg att ignorera lifvets stora
mysterium, och hon, som kan se allt, höra
allt, läsa allt, vore det ock själfve Zola, hon
kan ej utan blygsel se en kvinna, som skall
bli mor ; hon rodnar vid blotta tanken på, hur
opassande Skaparen inrättat allt i naturen.
Detta är den sanna moralen, och därför kunna
vi fortsätta att tala om »fransk ytlighet» och
»franskt lättsinne».
Är författaren däremot mindre moralisk,
börjar han visserligen också med giftermålet,
men hon låter den äkte mannen lefva, ja,
han låter honom till och med lefva undan
ganska tappert. Den unga kvinna, som upp-
fostrats så strängt, men som nu, sedan hon
blifvit bunden, är så fullständigt fri, låter han
under tiden kasta sig i nöjenas vimmel och
söka trösta sig genom att missbruka den fri-
het, man gifvit henne, och så är romanen
färdig.
Visserligen vore det mera förenligt med
sanningen att säga, det hustrun i dylika fall
oftast söker sin tröst i religionen och nöjer
sig med att endast blifva en god mor, men
för herrar författare blir ju härigenom den
sista villan värre än den första, ty då är ju
åter den franska kvinnan omöjlig som roman-
hjältinna. Därför nödgas också de franska
romanförfattarne välja mellan att framställa
mannen, som bedrar hustrun, eller att skildra
hustrun, som bedrar mannen, när de icke vilja
söka sina romanhjältinnor bland änkor eller
bland de olyckliga, hvilkas hela lif är ett enda
bedrägeri mot sig själfva.
Och däraf att den redbara kvinuans lif i
Frankrike erbjuder ämne hvarken till roman
eller komedi, utan dessa måste sökas utom
dygdens kyska boning, sluter man sig till, att
osedligheten i Frankrike är större än i Sverige,
ty här skulle naturligtvis ej kunna uppsökas
stoff till sedeslösa skildringar sådana som brott
inom och utom äktenskapet, och finnas de, så
kan det visserligen vara intressant att tala
därom, men det är skandalöst att skrifva
därom.
«aäjC!
Kvinnornas världsutställning.
Brefkortfrån Iduns Chieago-korrespondent-
hicago-utställningen är nu officielt öppnad, ehuru
•V© det nog tager minst en månads tid, innan den
kan anses färdig. Grå och ruskig, som vanligt
hos oss, randades den l:sta maj, den af tusen ef-
terlängtade dagen. Den »Hvita staden», såsom ut-
ställningsplatsen i sin helhet här benämnes, skulle
just behöft Frankrikes blå himmel, klara solsken och
varma majvindar för att framstå i sin rätta skönhet.
Men tack vare de amerikanska tidningsreferaterna,
hvilka synas hafva monopol på amerikansk inbill-
ningsförmåga och entusiasm, är hela tillställningen
tillräckligt »färglagd» och världen slagen med häp-
nad. President Cleveland anlände i behörig tid och
tryckte på den redan så mycket omskrifna elektri-
ska knappen, som ägde förmågan att sätta hela det
slumrande maskineriet i gång, i närvaro af ’/a mil-
lion åskådare. Denna människomassa kom nästan
uteslutande från Chicago ensamt, emedan få främlin-
gar ännu anländt hit.
Ovedersägligen var dock öppnandet af utställnin-
gen något verkligt storartadt. Tal höllos, hundra-
tals flaggor hissades på hundratals nationers och sta-
ters byggnader under salut från amerikanska kano-
ner. Och de trötta, mörka människomassorna, som
likt svarta floder framvältrade på den »Hvita stadens»
leriga gator och öppna platser, löpande fara att
hvilket ögonblick som helst blifva nedtrampade i
dyn af beridna poliser och kavalleri, kände sig lik-
väl vid åsynen af så mycken härlighet belönade för
alla utståndna vedervärdigheter. Efter intagen lunch
i Administrations-byggnaden och en hastig öfverblick
af de olika ländernas utställning i manufakturpalatset
företog presidenten en tur i vagn kring utställnings-
platsen, hvarefter han redan vid femtiden lämnade
De svenska författarne behöfva ju ej heller
välja sådana ämnen; de hafva ej att skildra
nationalfel sådana som ytlighet och lättsinne;
de kunna till sina hjältinnor välja den starka
kvinna, kvinnan »i sino prydno», uppfostrad
genom samundervisning, gatupromenader, skrid-
skoåkning och ridpartier utan »förkläde» men
med eskort, kälkpartier med ty åtföljande små
utvärdshussupéer utan »förkläden», baler med
två à tre »förkläden» för ett femtiotal flickor,
femterads-teaterbesök utan »förkläden» och va-
den Hvita staden för återvända till Washington.
Han lofvade dock att senare på sommaren åter-
komma i sällskap med Mrs Cleveland och »Baly
Buth», såsom presidentens späda dotter kallas af hela
amerikanska nationen.
Omkring Svenska villan, hvilken i sin mörkt
hallna färgton skarpt aftecknar sig mot de närlig-
gande krithvita palatserna, hade nära ett tiotusental
svenskar samlats för att öfvervara öppnandet af den-
samma. Svensk-norske ministern Grip och kom-
missarien hr Arthur Leffler höllo tal från en för
tillfället rest altan vid ingången. Svenska och ame-
rikanska flaggorna hissades under de traditionella
hurraropen. Svensk sång utfördes af härvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
