Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 2 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1893
170
Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst;
Sök ej hos dina svaga likar tröst! Din sorg är din, och du bör bära henne.
Viktor Rydberg.
mångens lif riskerades genom bristen på dug-
liga sjuksköterskor.
Då beslöt Florence att egna hela sitt lif
åt sjukvården.
Hon reste ut till den berömda sjukvårds-
anstalten vid Kaiserwerth, nära Düsseldorf,
där pastor Fliedner grundat ett institut för
utbildning af diakonissor. Här genomgick
hon en grundlig lärokurs, hvarefter hon be-
sökte de förnämsta liknande anstalterna i
Tyskland, Frankrike och Italien.
Efter sin återkomst till England var hon
under ett års tid föreståndarinna för ett sjuk-
hus i London, där hon utmärkte sig för sitt
nit och sin själfuppoffrande människokärlek,
och där hon utgaf en stor del af sin förmö-
genhet för att hjälpa de nödlidande.
Under denna tid utkröt Krimkriget, hvilket
gaf Florence tillfälle till att utföra den stora
bragd, hvarigenom hon för alltid inskrifvit
sitt namn i världshistorien.
Ofantliga summor hade visserligen ansla-
gits åt sjukvården i fält, men genom felak-
tiga anordningar härskade dock stor nöd och
förvirring på sjukhusen därute och i synner-
het var där brist på skickliga sjuksköterskor.
Engelska krigsministeriet lät då utgå ett
upprop till Englands kvinnor att egna sig
åt frivillig sjukvård på krigsskådeplatsen.
Florence satte sig i. spetsen för en skara af
42 damer, hvaribland flere af hög samhälls-
ställning, och afreste med dem till Krim.
Den uppgift, som där väntade dem, skulle
ha kunnat göra den tappraste man modfäld.
Allting var i ett tillstånd af den mest
hopplösa förvirring. Otillräckligt antal af
biträden för sjukvården, otillräckliga förråd
af nödvändiga persedlar och af passande nä-
rings- och läkemedel samt brist på praktisk
styrelse och ledning öfverallt.
Det är svårt att kunna beskrifva den
verksamhet, Florence här utöfvade. Pastor
Osborne, som såg henne midt under hennes
arbete säger: »Hennes uppgift var sådan, att
det erfordrades för att fylla den en Cardigans
mod, en Palmerstons takt och diplomatiska
skicklighet, en Howards uthållighet och den
glada, hoppfulla människokärleken hos en
mrs Fry.»
Att hafva uppsikten öfver en stor skara
af sjuksköterskor, hvilka alla blickade upp till
henne såsom till den styrande själen i det
hela — att hafva, efter någon tid, omsorgen
för ett så stort antal sjukbäddar, att de upp-
togo en yta af 4 engelska mil — att vara
den, som måste uppbära hela ansvaret och
likväl utöfva en sådan inverkan, att hvar-
enda man på sjukhuset var medveten om det
magnetiska inflytandet af hennes kärleksfulla
omvårdnad — detta var en uppgift, som
tycktes vara alldeles omöjlig för en kvinna.
Och hurudan var då hon, denna kvinna,
som hade makt att öfvervinna alla dessa
svårigheter?
En spenslig, finlemmad ung lady, af några
och trettio års ålder, stilla och allvarlig
— som rörde sig utan brådska, med ett
orubbligt lugn — fast och bestämd, men med
ett ovanligt intagande sätt, med ett under-
bart sundt nervsystem med ett ömt, älskande,
kvinnligt bjärta och — hvad som förklarar
hela hemligheten — som ägde allt som är
bäst och i högsta mening mänskligt, det som
innefattas i det ofta missbrukade uttrycket
»att vara en kristen».
Och denna ädla kvinna, hon utförde det
värf hon åtagit sig — och utförde det så,
att det väckte förundran och beundran ej
blott inom de engelska, franska och turkiska
härarne och nationerna, men så att hennes
namn blifvit äradt och älskadt öfver hela
världen.
Utur det kaos af oordning och förvirring,
hvari hon fann sjukvården i de turkiska sjuk-
husen, utvecklade hon en ordnad, välsignelse-
rik verksamhet. Inom tio dagar efter hen-
nes ankomst fingo alla de sjuka alla dagar
godt biff-te och passande sjukdiet i stället
för den vanliga soldat kosten, hvilken natur-
ligtvis var högst opassande för sjuka.
Och nu flödade dagligen en ström af väl-
signelserik verksamhet från den afdelning af
det stora sjukhuset, som kallades »Systrarnas
afdelning».
Florence och hennes vänner voro lika kär-
leksfulla mot alla, ty här var det ej fråga
om olika trosbekännelser, utan om utöfvan-
det af den högsta religion af alla, den sanna
kristna kärleken. De gingo omkring, göran-
de godt mot alla, med Guds kärlekssolljus i
sina hjärtan, spridande ljus och välsignelse
öfverallt bland de lidande, och i synnerhet
tycktes Florence själf, med sin blotta när-
varo i sjuksalarne, utöfva det magiska infly-
tande, som den sanna, kristna kärleken så
ofta visat sig äga öfver därför emottagliga
sinnen, så att att man allmänt förundrade
sig öfver den makt hon ägde öfver soldaten.
En simpel soldat berättade härom:
»Hon talade här och där till några, och
hon smålog och nickade till många på sin
väg genom salarna; men hon kunde ju ej
tala med alla, ty vi lågo där i hundratal,
men vi kysste hennes skuggbild, när den syn-
tes på väggen vid vår bädd och lade oss
sedan ned igen på vår kudde och voro
nöjda.»
En annan soldat sade:
»Förrän hon kom hit, hördes här svordo-
mar och förbannelser öfverallt, men sedan
hon är här, har här blifvit så heligt, som
om man vore i en kyrka.»
Den stora världstidningen Times korrespon-
dent från krigsskådeplatsen skref:
»Öfverallt, där sjukdomen uppträder i sin
mest farliga form och döden tyckes vara
mest hotande, där kan man vara säker om
att se denna ojämförliga kvinna närvarande
— hennes välsignade närvaro tyckes gifva
tröst och mod ännu under själfva dödskam-
pen. Hon är — i detta ord ligger ej någon
öfverdrift — en tjänande engel i dessa sjuk-
salar, och då hennes fina gestalt glider stilla
fram genom korridoren, tyckes hvarje stac-
kars soldats ansikte antaga ett mildt och
tacksamt uttryck hvar gång han ser henne.»
Florence hade icke den ringaste fruktan
för smitta eller för döden, och hon kunde
ofta tillbringa hela timmar vid bädden hos
soldater, döende af kolera eller feber.
Öfverallt, där det var farligast, öfvertog
hon själf vården, och i synnerhet hos de
döende stannade hon gärna kvar med out-
tröttlig kärlek och tjänstvillighet, till dess
döden befriade dem.
Och ehuru hon själf angreps af en farlig
feber och troligen här grundlade den svåra
sjuklighet, hvaraf hon sedan, efter sin åter-
komst till England, länge led, återtog hon,
så snart hon det kunde, sitt arbete och kunde
ej förmås att lämna hären förrän efter två
års tjänst, då de sista engelska soldaterna
lämnade Krim.
Efter sin återkomst till England tillbrin-
gade hon hela sitt lif med arbete för sjuk-
vården och andra människovänliga verk.
Den engelska nationen hade, som ett bevis
på sin högaktning, insamlat en summa af
öfver en million kronor, som öfverlämnades
åt henne. Denna summa använde hon såsom
en fond för sjukvårdens förbättrande genom
uppfostran af dugliga sjuksköterskor m. m.
Denna fond skall föreviga namnet af henne,
som dock dessutom alltid skall nämnas såsom
en af det 19 århundradets ädlaste, kristna
kvinnor.
Nyligen hölls i Stockholm en föreläsning
om Florence Nightingale och sjukvården un-
der Krimkriget af Gustaf von Bergen, som
afslutades med en af föreläsaren författad
längre minnessång, hvarur vi anföra följande
verser :
Det var så hemskt i dystra sjukhussalar,
Förr’n Florence kom med kärlek, hjälp och tröst.
Men kraftens ord hon till de arma talar,
Hon hoppets gnista tändt i tusen bröst.
De sjuka kände midt i sitt elände,
Att ännu icke allt förloradt var,
Att ännu män’skohjärtan kärlek kände,
Att sviker allt finns dock Guds kärlek kvar.
Hon talade med dem som modigt stridit,
Men fått till lön blott sår och sjukdomsnöd,
Om Kristus, huru han oskyldigt lidit
Och gått förrådd, förnekad till sin död ;
Hur han till slut, af alla öfvergifven,
Gaf röfvaren i döden nåd och frid,
Och att han nu vår Frälsare är blifven,
Som ger oss salighet i evig tid.
Så talade hon utan lärda funder,
Mildt som en mor det sjuka barnet lär;
Och kärleken, som alltid har gjort under,
Sin makt bevisade då äfven här.
Det blef så fridfullt tyst som i en kyrka,
Då Florence bad i dyster sjukhussal,
De lidande då fingo himmelsk styrka
Att bära kroppens liksom själens kval.
Och fast hon icke talade med alla,
De voro nöjda med att skåda få
En stråle blott från hennes lampa falla
På bädden, när hon syntes sakta gå
Från rum till rum — o, de så ljufligt kände,
Att hon dem med sin kärlek nära var.
När kroppens sår och själens hetast brände,
De sökte tröst hos Gud, som lärt hon har.
De voro nöjda med att fa betrakta,
När hennes skuggbild öfver väggen gled,
Då sågs soldaten ömt på henne akta
Och kyssa skuggan, förrän bort den skred.
Så nöjd som om han sett en engel vakta
Vid bädden, gamle krigarn gladde sig,
Och bleka läppar hördes hviska sakta
I döden än: »Må Gud välsigna dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
