Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 2 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 171
På Capri.
tror bestämdt jag drömmer
bara,
och att det ej är verklighet —
kan jag väl nu på "Gapri vara? ——
hur kom jag hit? — ja, säg mig det!
J fonden ser jag nu ’Vesuven
och fMedelhafvet, blåkortsblått —
på gatan dra hvarann i lufven
två pojkar, som en soldi fått.
3 bref jag hör från mina vänner,
att hemma ännu faller snö —
den enda snö, som "Gapri känner,
är den som mandelträden strö.
jtLär sommarn leker paradiset —
allt blommar, doftar, sjunger här.
jja, vore världen på det viset —
ej någon annan jag begär.
"Granger och citroner finner
du öfverallt, hvarthän du ser,
och som en sol falernern brinner,
om i ditt glas du tittar ner.
■Och när som månens skära skiner
på CMedelhafvets dunkla blå,
till sången klinga mandoliner,
som bruna sjömansfingrar slå.
GMen Tcrcsinas läppar röda,
dem får du icke röra vid —
se, hennes gosses ögon glöda,
och knifven färdig är till strid.
GMcn vill du se, hur höfter runda
i tarantellan vagga sig,
behöfver du ej alls att blunda —
då jeresina 1er mot dig.
‘Och detta leende, det sitter
för alltid i ditt hjärta kvar
som böljesång och solskensglitter
i några lugna "Gapri-dar.
Den 10 maj.
Daniel Fallström.
Telefonförhållanden.
Några sidor ur våra arbetande systrars lif
<xï| dun, som alltid vill främja hvad som gag-
nar svenska kvinnor, vill äfven i sin män
söka hjälpa de små snälla »telefonfrök-
narna», som sä samvetsgrannt sköta sina
plikter mot allmänheten.
Redan länge har Iduns redaktion tänkt
härpå och anser nu att tiden därför är sär-
deles lämplig, emedan i dagarne en liten bro-
schyr utdelats till riksdagsmännen, och denna
broschyr på det närmaste berör de nuvarande
telefonförhållandenas »vara eller icke vara».
Och som det äfven torde intressera Iduns
läsarinnor att närmare lära känna, huru hela
den »här» af unga damer, som kallas »tele-
fonister», har det, så skola vi lämna nå-
gra korta upplysningar om telefonisterna. De
för abonnenterna osynliga små tjänsteandarna,
måste alltid med spänd uppmärksamhet passa
på, när dessa vilja samtala med hvarandra,
och ve dem om ej expeditionen är ferm, då
låta abonnenterna »sin vredes åska ljunga».
Det finns knappt något, som så ingått i
våra dagliga behof, som just telefonen, men
därför missbruka vi den äfven så mycket
och trötta då i onödan de stackars tele-
fonisterna.
Det hände t. o. m. i en aflägsen lands-
bygd, att fruarna så flitigt begagnade sig af
den nyanlagda telefonledningen för att tala
om sina små kafferep och dagens bestyr,
att deras respektive männer alldrig kunde få
samtala om sina affärer, för hvilket ändamål
telefonledningen egentligen kommit till stånd.
Och så går det till äfven här i hufvud-
staden; det händer ofta att moster Sara t.
ex. ringer på till tant Lotta och säger: »Söta
lilla rara du, säg mig hur många ägg det
skall vara till tårtan, du lärde mig, det har
jag glömt?» — Och tant Lotta svarar ge-
nast pr telefon, huru många som gå åt.
En annan gång är det unga fröken B.,
som vill tala vid unga fröken C. och fråga,
om han var på balen i går, och om hon dan-
sade med honom.
Så en annan gång kanske några små skol-
flickor ringa på för att få veta sina läxor,
som de ej tagit reda på i skolan.
Och dessa alldeles onödiga telefonsamtal
öka på ett högst väsentligt sätt telefonister-
nas redan så dryga arbetsbörda. Som regel
borde härvidlag gälla, att blott bruka tele-
fonen vid affärssamtal eller med dem lik-
ställda samtal, men om detta lönar det sig
nog ej att tala, ty vi äro alla så vana vid
att missbruka telefonen.
Med den enorma utsträckning, som tele-
fonväsendet nu har här i landet, det sträc-
ker sig ju från Ystad nära på till Haparan-
da, så är det sannerligen ej något ringa an-
tal telefonister, som äro anställda vid de re-
spektive telefonverken, ty deras antal uppgår
troligen till några tusenden.
Här i Stockholm äro nog telefonlokalerna
bra, ja t. o. m. ytterst eleganta, och mycket
har blifvit gjordt för telefonisternas välbefin-
nande, men i landsorten tycks det vara si
och så, att döma efter följande skildring af
rikstelefonens lokal nere i Helsingborg:
»I ett jämförelsevis litet, lågt, dystert
och mörkt rum med ett inåt gården vettan-
de fönster sitta tre unga damer samman-
klämda vid ett 1,3 meter långt vexelbord.
Hvar och en dam har sålunda till sitt för-
fogande ett utrymme af ej fullt 2 fot. Och
i denna tvungna ställning måste de sitta sex
långa timmar hvarje dag utan afbrott eller
uppehåll, hvarje ögonblick med spänd upp-
märksamhet lyssnande till anrop och för-
frågningar, gifvande akt på klaffarnes ned-
fallande och antecknande tidslängden af riks-
telefonsamtalen. Och för hvarje dag eller
månad som går ökas den redan förut out-
härdliga arbetsbördan. Medeltalet samtal un-
der oktober månad var öfver 8,000 om da-
gen, hvarjämte rikstelefonsamtal, för hvilka
noga tidsbestämmelser måste tagas och bok-
föras, inträffa hvar femte minut och nästan
helt och hållet upptaga den ena expeditri-
sens tid.»
När man så till denna skildring lägger det
att rikstelefonisterna i lägsta lönegraden hafva
cirka 30 kr. pr månad och i högsta 45, där
arbetet är betydligt mera ansträngande, så
är det åtminstone förklarligt, om de klaga
från »östan och västan, norr och sunnan»
och att det goda förhållandet mellan »riks-
telefon» som arbetsgifvare och »rikstelefo-
nisterna» som arbetstagare på ett betänkligt
sätt blifvit stördt. Och om telefonisterna
klaga, kunna vi ej instämma med den glade
skalden Elias Sehlstedt och säga: »Du kla-
gar, men du klagar dumt», ty vi anse deras
klagan ganska berättigad.
Staten brukar annars på det mest humana
sätt behandla sina kvinnliga »tjänstemän»,
såväl vid posten som vid järnvägarne och
telegrafen, men de stackars telefonisterna få
ej åtnjuta samma välvilja.
Det är likväl ej nog att »rikstelefonisterna»
få lida, utan denna statens uppfattning af
telefonistyrkets värde har äfven haft en ytterst
menlig inverkan på de öfriga telefonisternas
ställning vid Allmänna telefonbolagethärstädes.
Där hade telefonisterna förut 26 öre pr tim-
me, som sedan nedsattes till 25, men när
rikstelefon ej betalade sina mer än 30 kr.
pr månad, sänktes ytterligare till 20 öre pr
timme hvilket gör omkring 38 à 40 kr. pr
månad. Dock var telefonbolaget nog hu-
mant att låta sina gamla telefonister behålla
den högre aflöningen och blott gifva den
lägre åt de nyantagna. Denna aflöning är
likväl ej så litet högre, än hvad rikstelefon
betalar sina biträden.
Telefonisterna vid Allmänna telefonbolaget
ha det i allmänhet vida bättre. Dels nöd-
gas de ej lära sig namnen på abonnenterna,
hvilket lär vara ganska ansträngande, utan
de ha nu endast nummer, dels ha de sina
»vakter», delade i tvänne hälfter: 3Vä tim-
me på för- och lika länge på eftermiddagen,
under det de andra ha sex timmars tjänst-
göring »en suite».
Men äfven de »klaga», öfver att de aldrig
erhålla någon fridag, utan året om, helgdag
och hvardag, måste arbeta likadant. Nej, det
är sannt, om de tvänne år tjänstgjort som
»ordinarie», erhålla de 14 dagars ledighet
på sommaren, med bibehållande af sin lön,
men annars kunna de visserligen få ledigt
någon enda gång, men mot afdrag af betal-
ningen.
Också äro klagomålen vida mindre där,
och i allmänhet äro »Allmänna telefonbola-
gets» telefonister belåtna, om än ett och an-
nat litet missljud ibland förnimmes, sådant
t. ex. som att de s. k. »20-öres-flickorna» ej få
någon sjukhjälp, ifall de bli sjuka, hvilket
de andra få, men detta är ju af mindre vikt,
ehuru de nog behöfva detta lilla »extra till-
skott», när sjukdom inträffar. När man bara
har högst 40 kr. pr månad och skall sörja
för sig 8jälf, behöfs det så väl, ty en den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
