Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 9 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 I D U N 1893
Enhvar sin bana har, det säges så: Högt öfver alla står ett mål ändå,
Enhvar sin tro, enhvar sitt mål att hinna. För hvilket alla hjärtan måste brinna.
B. E. Malmström.
ocb betjänt i livré — det gick inte af för
mindre. I stället gick det så mycket fortare
med förmögenheten, och två år efter faderns
år 1850 inträffade död var det slut.
Nu voro goda råd dyra, och billig blef inte
heller lifserfarenheten för den lilla familjen
på Hjortsberga. Den ännu unga modern, som
på sin tid var vidt bekant och mycket firad
för sin stora, musikaliska begåfning och sin
härliga sångröst, antog plats som guvernant
och gjorde snart ett nytt parti. Hvem som
under tiden tog hand om Nanna, vete vår
Herre och släkten. Säkert är, att äfven hon
kom ut som guvernant, och att hon år 1864
vid 21 års ålder gifte sig med pinofabrikören
Aug. Hoffman, som vann hennes kärlek midt
uppe bland tafflarne på sitt pianomagasin.
Det var en harmonisk början, och äktenska-
pet blef äfven idel harmoni, om det också
under de senare åren af mannens lif stördes
af vemodiga ackorder, orsakade af hans sjuk-
lighet i förening med ekonomiska svårigheter.
Aug. Hoffman hade fört ett romantiskt och
växlande lif i sitt hemland: Tyskland. Under
sina gesällvandringar anlände han 1848 till
Dresden just i samma ögonblick, som orolig-
heterna utbröto, inblandades däri, stred vid
Richard Wagners sida på barrikaderna på
Dresdens gator, fick en granatskärfva i benet,
kom på ett sjukhus och förvisades ur Sachsen.
Därifrån begaf han sig till Pommern, reste
öfver till Sverige, där han i tre år arbetade
på den välkända Zetterbergska pianofabriken
i Karlskrona, begaf sig upp till Stockholm
och var i fem års tid verkmästare hos instru-
mentmakaren Fryckholm samt gifte sig med
dennes dotter, som dock dog efter ett års
äktenskap.
I det Sparreska fideikommisset, Regerings-
gatan n:r 50 — samma hus, där den Hoff-
manska fabriken ännu finns — var då den
gamla Söderbergska pianofabriken inrymd
och hade varit där från far till son i väl
sextio à sjuttio år. Då gubben Söderberg
kände åldern nalkas, uppsökte han den all-
deles okände Hoffman under förklaring, att
han och ingen annan skulle öfvertaga den
gamla välkända fabriken, och på detta sätt
etablerades den Hoffmanska fabriken 1859.
Aug. Hoffman var en mycket skicklig man
inom sitt yrke, och på några få år gjorde
han sig ett kändt namn med sina på den ti-
den mycket omtyckta tafflar. Men han blef
snart sjuklig och orkade icke sköta sin affär,
fabrikationen gick ner och instrumenten för-
sämrades, och — framför allt — pianinot
trängde fram och hade på otroligt kort tid
slagit tafflarne fullständigt ur brädet. Kring
medlet af 1870-talet var det slut med de
gamla tafflarne, och 1877 måste Hoffman
bjuda ackord. Ännu i sju års tid förde
fabriken under hans ledning en tynande till-
varo, och då han 1884 dog var det med det
med det bestämda rådet till sin hustru : »Sluta
upp med fabriken och drif endast handel med
pianon!»
»Min mans ord genljödo inom mig, men
jag kunde inte sluta,» förklarade hon lidelse-
fullt. »Det grämde mig till döds, att det
välkända Hoffmanska namnet var fullständigt
nere, att man skrattade och ryckte på ax-
larna åt våra instrument, och jag uppställde
som mitt lifs mål att höja det till dess forna
anseende och, om möjligt, ännu högre. Hvad
jag arbetade för att sätta mig in i ett yrke,
som nu skulle blifva mitt, hur många gånger
jag bedt till Gud, att jag måtte lyckas! Och
då mina arbetare, mina präktiga, skickliga
arbetare stundom knotade öfver, att jag var
så kinkig, svarade jag endast: »Tacka ni Gud,
för att jag är noga, ty därpå beror både min
och er existens!» En stor hjälp hade jag
också däri, att jag var musikalisk och själf
förstod om ett instrument var lyckadt eller ej.
»Ingen vet dock, hur det hade hade gått,
om inte William Steinway, den store, ameri-
kanske pianofabrikören 1889 kommit till
Sverige. Det är i själfva verket honom jag
har att tacka för, att jag lyckats. Jag var
hans härvarande agent, och han och hans fa-
milj fattade vänskap för mig—jag står ännu i
dag i ständig brefväxling med dem. Han påvi-
sade felen med mina instrument, gaf mig full rät-
tighet attimiterahans världsberömdapianinon —
de ojämförligt förnämsta som finnas — och gaf
order till sin filial i Hamburg, som i paren-
tes sagdt sysselsätter 142 arbetare, att stå mig
bi och lämna alla upplysningar, som jag kunde
behöfva. Under de sista åren har jag också
för hvarje år företagit utländska resor både till
Hamburg och till andra stora fabriker för att
följa med fabrikationen och få del af alla nya
uppfinningar och förbättringar.»
»Och ni anser er nu ha lyckats?» frågade
jag-
»Ja, det anser jag. Med de pianinon, som
nu äro under arbete, och som komma ut till
hösten, tror jag att vi ha kommit så långt
som vi kunna. Det låter kanske illa att säga
det själf, men jag vill sätta dem i bredd
med hvilka instrument som helst — det skall
endast vara Steinways, som öfverträffa dem.
»Ett vackert erkännande rönte vi, då ko-
nungen för ett par år sedan besökte fabriken
och vid afskedet yttrade: »Ni får gärna med-
dela, icke endast att jag besökt er fabrik,
utan äfven mitt omdöme om era instrument.
Man vet ju, att jag är musikalisk, och jag är
uppriktigt sagdt förvånad öfver, att ett svenskt
fabrikat nått en sådan fulländning!» Förra
året blef jag äfven utnämnd till k. hofleve-
rantör — den enda hofleverantör som finns i
Sverige inom mitt yrke,» sade hon skrattande.
»Men arbete och kostnad har det kräft att
uppnå denna fulländning,» tilläde hon. »Jag
fick af Steinway full frihet imitera hans in-
strument, men det var lättare sagdt än gjordt.
Af de första åtta dyrbara instrumenten, vi
gjorde enligt hans anvisning, misslyckades inte
mindre än sex. Och alla dessa experiment,
som kostat pengar! Min man hade mycket
rätt : i ekonomiskt hänseende hade jag nu haft
det vida bättre, om jag slutat med fabriken
och endast bedrifvit handel med pianinon.»
»Det lönar sig då så bra?»
»Det har lönat aig utmärkt! Tänk er, att
för de billiga tyska instrumenten, som inför-
des hit i massor, innan den stora tullförhöj-
ningeu tillkom, och som i inköp kostade om-
kring 400 mark, tog man här 700 à 750
kronor. Då tullen inte var högre än först
40 och sedan 60 kronor, så inses lätt, att
man gjorde sig en vacker förtjänst. Men på
samma gång är det ju klart, att detta skedde
på den inhemska fabrikationens bekostnad.
Pianoindustrien har också här hemma legat
så nere, att jag tror inte fler än fem arbetare
utlärts iDom yrket på de sista tjugu åren.
Hade inte den Dya tullsatsen tillkommit, som
med ett slag höjdes från 60 och till 150
kronor, och hvarigenom införseln af de billiga
utländska instrumenten omöjliggjordes, så hade
inom några är hela den inhemska pianofabri-
kationen dödat3 — det är åtminstone visst i
detta fall. Föreställ er, att konkurrensen
på den tyska pianomarknaden är så stor, att
det finns fabriker, som sälja sina billigare in-
strument med en vinst af endast 25 mark för
styck, och prisen på instrumenten äro däref-
ter. Yi kunna inte här hemma åstadkomma
instrument för samma pris, men jag tror
också, att de svenska numera äro betydligt
öfverlägsna. Mina billigare pianinon kosta så-
lunda i tillverkning mellan 650 och 700 kro-
nor. Det är dyrt och beror delvis på, att
jag’ betalar mina arbetare högt. Deras in-
komster variera nämligen mellan 1200—1400
kronor om året, hvilket är ganska bra, äfven
om vårt yrke kräfver en högre grad af skick-
lighet än flertalet andra.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
