Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 9 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
1893
«Allt svns förstenadt af sin egen vilja,
då lifvets högsta fullhet nådde det.
Jiär tiden mist sitt mått, jag Tian ej
skilja
sekunden mera ifrån evighet. ^
djch genom dunkel, som af aning skälfver,
och ljus, som skimrar matt med minnets
glans,
min väg går inåt, där en skogssjö hvälfver
en speglad himmel mellan trädens krans.
fDär sitter lyckan, hennes klädnad Ireder
sig hvit som skum, där hafvet fordom bröt,
vid hennes sida tyst min bädd jag reder
och hvilar hufvudet i hennes sköt.
Som spörjande sin blick mot min hon
sänker,
med handen lätt min panna hon berör;
på himlen ren den första stjärnan blänker,
och mellan västerns stammar dagen dör.
Tor Hedberg.
Urartning.
s»—|Jnständigheten kom och sederna för-
VäK svunno, » hette det under en föregående
tidrymd, och om man än icke är sinnad att
instämma i påståendet, att nu har anständig-
heten försvunnit och osederna kommit, så kan
man dock med skäl göra åtskilliga omskrif-
ningar af ofvanstående »vingade ord».
Nöjena kommo och glädjen försvann såväl
ur folklifvet som ur det mera förfinade säll-
skapslifvet.
Den sunda, friska lifsglädje, som gifver
sig uttryck i improviserad dans, utan att be-
höfva eggas af en större eller mindre or-
kester, af piano eller dragspel, den lifs-
glädje, som manade yngre och äldre till lekar
inom och utom hus, till anspråkslösa utfärder
o. s. v., —- den ligger i själatåget.
Endast på Gotland lefver en del af de
gamla lekarne ett naturligt lif; annorstädes i
vårt land har man sökt att genom konstlade
medel uppväcka dem, men förbiser därvid det
faktum, att vi kommit ända därhän, att vi
anse det nödigt utgifva böcker, som skola
undervisa harnen i konsten att leka.
Orsakerna till att barnen glömt att leka
och helst spela med kulor, springa efter ett
rullande tunnband eller en snurra och dylika
futtigheter, äro flere samt kräfva sitt eget
kapitel ; men det är de tomma, andefattiga
nöjena i alla dess afarter och hvilka, så att
säga, hyras per timme af entreprenörer, som
vålla, att den rätta glädjen blir allt mer och
mer sällsynt. Dylika nöjen äro ett surrogat
för lifsglädjen, och, i likhet med alla ersätt-
ningsmedel, kosta de mera än de smaka och
ha alla den egenskapen att icke göra någon
själ glad.
Dessutom dela de dyrt betalda nöjena an-
dra surrogaters öde: att blifva allt mer och
mer försämrade och förfalskade i samma mån
som smaken genom dem blifvit skämd och
fördärfvad, sä att, då hela nöjesskalan blifvit
genomlupen, förmår människan icke att känna
någon glädje af naturen eller att rätt njuta
af verklig och äkta konst.
I DU N
Vi äro komna — icke ett godt, utan ett
ondt stycke på väg nedåt på nöjenas skala;
man kan därför icke förundra sig stort öfver,
att tråkigheten vill bemäktiga sig herraväldet
öfver nöjesdyrkarnes sinnen, trots vederböran-
des alla krampaktiga ansträngningar att söka
roa genom det låga, simpla, fula och för-
därfliga.
Tråkigheten breder ut sig till den grad,
icke minst bland ungdomen, att man ibland
frestas säga: tråkigheten kom och både gläd-
jen och sorgen togo afsked. Ty visst och
säkert är det, att de själar, som ej förmå
känna en stor, upplyftande glädje, känna icke
heller en sådan sorg, om hvilken man kan
säga, att den är efter Guds sinne, emedan
den leder till andlig utveckling och mognad
samt skapar fasta hållpunkter för hjärta och
själ.
Ofta se vi ju, huru en förlust, olycka eller
motgång blott väfver en ännu tätare, ännu
mera grå dimma af tråkighet, stegrad ända
till lifsleda, öfver våra medmänniskors yttre
och inre värld, och ibland kan det se ut,
som om hela vårt samhällslif skulle inhöljas
i dimmor och dunster, genomkorsade af gyck-
lande irrbloss.
Dimmor och dunster skapa sjuklighet; denna
sanning gäller »både i andens och handens
värld», och bland det onda, som tråkighets-
bacillerna verkat, äro den epidemiska äresju-
kan och utmärkelsefebern icke det minst far-
liga. Dessa sjukliga företeelser äro så vidt
skilda från en ädel sträfvan att förvalta sitt
gifna pund till sin egen och nästans glädje
och gagn, som värmande solsken öfver glitt-
rande våg är s^ild från mist och tjocka.
Den, som dragés med en hemlig utmärkelse-
lusta förklarar hvarje slags dagligt arbete och
alla hvardagliga sysslor för »grymt tråkiga»;
men om t. ex. en sådan andligt sjuk flicka,
som skrifver god handstil, men ryser för att
göra några stycken afskrifter för sin far och
bror, får se ett bref, skrifvet af någon annan
dylik sjukling, som »satt en ära uti att skrifva
olika alla andra», så finner hon detta »rysligt
stiligt». Och detta nya offer för utmärkelse-
lustan, som finner det »mördande tråkigt» att
göra gagn genom att renskrifva några ark,
sitter timme efter timme arbetande på att
tillkrångla sin handstil, så att det behöfves
en klav till att tyda dessa tillbakalutande
streck och cirklar.
Andra dylika sjuklingar, som jämra sig öf-
ver nödvändigheten att dagligen förrätta trå-
kiga (det är gagneliga) arbeten, tveka icke
att offra tid, krafter och en god del af syn-
förmågan med att pricka ihop så och så många
tusen ord, tagna ur någon allmänt känd bok,
på ett brefkort eller frimärke.
Ingen människa har gagn eller glädje af
ett sådant arbete, hvars enda mål är: ett re-
kord, hvilket på begriplig svenska vill säga:
vinnandet af namnkunnighet i en rent onyttig
och skadlig sport.
Vår tid har hedern af att hafva upplifvat
idrotter, som varit så godt som förgätna bland
den del af våra städers befolkning, som icke
idkar egentligt kroppsarbete. Men tråkighe-
tens offer stämplade snart dessa idrotter som
»dödande tråkiga», och genast voro vrångbil-
der af dessa gagneliga saker färdiga.
Unga, förståndiga kvinnor och ynglingar
lydde inre och yttre maningar att begagna
sina fötter nu, då dansen mera påminner om
en skrämd vilddjursflock, rusande genom en
brinnande skog, än om Terpsichores graciösa
konst och — kanske just i följd däraf —
det icke hör till det ovanliga, att ungherrarne
finna balerna tråkiga samt föredraga middags-
bjudningar och supéer, utan »arbetsskyldig-
het».
Smärre flockar af vår ungdom begåfvo sig
ut på fotvandringar, dels för att få en väl-
beböflig kroppsrörelse, dels för att se sig om-
kring i bygderna, och, för att främja den
gryende, goda seden, blefvo dylika fotresor
omnämnda i dagspressen.
Vips grep utmärkelselustan sina offer, och
unga, icke förståndiga människor, skapade
vrångbilden: gångsport, hvars lösen var: det
längsta vägstycke på minst rimliga tidsför-
lopp.
De af äresjukans baciller angripne rusade
i väg med flämtande andedräkt, vildt bultande
bjärtan och svettdrypande ansikten, utan att
uppfatta en skymt af den omgifvande natu-
ren, utan att känna en gnista fröjd öfver
solsken, skogsfriskhet, blomdoft och fågelsång
och utan en tanke på det folklif, som rörde
sig i hus och gårdar, i skog och på fält, där
de rände fram. Blott en enda tanke, klädd
i tvänne ord, upptog de utmattades hjärnor:
Rekord, tidningar!
Allt annat var förgätet. Och så hade vi
af de glada, gagneliga fotvandringarna en
karrikatur, som utgjorde ett värdigt motstycke
till den vilda, osköna och hälsofördärfvande
moderna dansen.
Det har varit ett gammalt önskningsmål
att kunna bekvämt och utan transportkostnad
göra längre resor. Denna önskan gaf sig ut-
tryck i åtskilliga flygmaskiner och »själfgå-
ende» vagnar, tills ändtligen problemet löstes.
På en gång lätt och snabbt ilar velociped-
ryttaren fram; konsten att styra detta hjul-
don är ju icke större, än att barn kunna lära
densamma, och det allsmäktiga modet till-
städjer äfven kvinnor att färdas på detta
sätt.
Men knappt hunno vänner af förnuftiga
kroppsrörelser att fröjda sig öfver detta nya
samfärdsmedel, förrän det osköna och dumma
skapade däraf en sport, som till lösen hade:
»rekord».
Aldrig glömmer jag det vidriga intryck,
som den första anblicken af en »rekordist»
gjorde på mig. Det var i Gudbrandsdalen i
Norge.
Vi voro några svenskar, som slutit oss till-
samman för en längre fotvandring, och vi
hade just kommit ned från fjällvidderna för
att hvila ett par dagar på en gästgifvaregård,
då en underlig figur stormar in i rummet.
Flämtande, svettdrypande och röd som en kräfta,
med stirrande, tom blick och med ett fånigt
ansiktsuttryck, begär han, medels tecken och
ett par oartikulerade ljud, någon förfriskning,
och lik en glupsk dåre eller ett uthungradt
djur slök han gudsgåfvorna och, utan ett
tecken, som röjde, att han märkte, att män-
niskor funnos i rummet, satte han af ut, som
om det gällt att rädda sitt unga lif i stället
för att gagnlöst sätta det på spel.
En dylik syn är väl ägnad att göra ett
plågsamt intryck på såväl kvinnor som män,
hvilka icke fått syn, tanke, förstånd och smak-
riktning förvända och snedvridna af äresjuka
och tom utmärkelselusta.
Det var äfven utom Sveriges gränser, som
jag första gången såg en vrångbild af vår
svenska gymnastik. Jag bekänner ärligt, att
jag icke anser oss svenskar äga rätt till att
himla oss öfver andra folks tjur- och tupp-
fäktningar, så länge som vi visa oss äga så-
dan förkärlek för barn- och djurplågerierna i
cirkus samt för akrobater, atleter, lindansare
o. d., så att dessa »konstnärer» icke allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
