Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 16 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 I DU N 1893
a********************************************************************************************
Det är mannens ära att vara kvinnans hufvud, men det. är kvinnans ära att vara mannens hjärta.
S. Fibiger.
på den tiden, uppväckte dotterns entusiasm,
och så långt hon kan minnas tillbaka, stod
hennes håg ut i den vida världen.
Ödet, dock i en ganska hård gestalt, på-
skyndade hennes önskningars uppfyllelse. Det
gamla hemmet i Wexjö blef sköfladt, och
syskonen måste ut att reda sig på egen hand.
Dock, hvilken ung människa är icke redo att
med Napoleon utropa: Vavenir est à moi!
Så sändes Signe Liedberg till Schweiz för
att utbildas för lärarinnekallet. Efter studie-
åren därute, dem hon begagnade med säll-
synt energi, bar hennes väg till Frankrike
och dess hufvudstad Paris samt sedermera
till England. Efter någon tids vistelse i
London och Rugby fick hon plats vid en
skola i Yorkshire, hvilken hon dock snart
lämnade för en lärarinnebefattning vid en
större läroanstalt för flickor i Hellensburgh,
i närheten af Glasgow.
Få främlingar ha måhända haft ett mera
gynnsamt tillfälle än vår unga landsmaninna
att beundra Skotlands natur i all sin stor-
slagna skönhet samt att så sätta sig in i dess
folks lif, vanor och bruk. I den lärde pro-
fessor Johnstones familj kom hon i beröring
med det yppersta Edinburgh ägde inom det
lärdas och literäras värld.
Dock, Skotlands klimat är svårt för en
ovan att uthärda. En svår feber bröt den
unga lärarinnans sedan länge något svaga
hälsa, och hon måste återvända till södern,
denna gång till Génève, där hon, så snart
krafterna tilläto, återtog sina studier för för-
träffliga lärare och deltog i les cour’s de
l’Université. Men ånyo svek genom det for-
cerade arbetet hennes hälsa, och hon blef
denna gång ordinerad att återvända till fäder-
neslandet för att riktigt samla sina krafter
och kom så för ett år hem till Sverige, där
hon hos kära vänner tillbragte en tid af väl-
behöflig hvila.
Hennes föräldrar vistades emellertid nu
sedan flere år i Chicago, och en oemotstånd-
lig längtan grep dottern att återse dem. Snart
styrde hon därför kosan till Amerika, hvil-
ket för framtiden skulle blifva hennes nya
fädernesland, vid hvilket hon kort efter än
fastare bands genom giftermål med den svensk-
amerikanske journalisten F. W. Ankarfelt.
Fru Ankarfelt har sedan år från år vetat
att förvärfva sig en allt mera ansedd plats
i både den svensk-amerikanska och engelsk-
amerikanska pressen, inom hvilken hon är en
högt värderad medarbetare såsom novell-för-
fattarinna och lycklig poet. När Linnéstoden
för ett par år sedan aftäcktes i Lincoln park
i Chicago, väckte en engelsk dikt från hen-
nes hand ett synnerligt erkännande. Hennes
poetiska begåfning har också särskildt rönt
hyllning af den amerikanska kritiken, och
»Chicago Tribune» utbrister i det smickrande
omdömet, att »de högstämda tankarne och
det formfulländade språket äro nästan värdiga
en Longfellow och ha väckt rättvist upp-
seende i literära kretsar.»
Men icke minst är den roll, som vår lands-
maninna spelar genom sin intagande och älsk-
värda personlighet, kring hvilken i den fjär-
ran världsstaden gärna samlar sig, hvad som
där lefver och rëres af svenskt ursprung och
svenska intressen. Sitt fädernesland är hon
icke blott trogen i minne och kärlek, utan
ock i verksamhet och handling, så ofta hon
det förmår — en heder på den post, där
hon ställts, för sitt svenska kvinnonamn.
Sommar.
iMMan flyktat ändtligen, den stränge
■^p® regent, som våren höll i band;
på sälgen lyser guldgult hänge,
och grönska kläder solljus strand,.
Det doftar sommar ifrån skogen
af örter och af kådig bark;
röd smultronkart, som snart är mogen,
framskimrar uppåt daggvåt mark.
En bäck, som sorlar mellan fjällen,
sig kastar ifrån djup till djup;
klart solen strålar öfver tjällen,
de hvita, nedom höjdens stup.
Små sparfvar tätt vid taket kvittra,
med fröjd beständigt samma ton;
en söderns son hörs spela zittra,
en gumma säljer anemon.
Snabbt måsen kretsar öfver fjärden,
hvars våg ses skumma, lekfullt yr;
en vimplad farkost lätta färden
fram mellan skär och holmar styr.
I villans slingrande alléer
ses flickor vandra hand i hand
med ljusa, dräkter, lika féer
från sagans undersköna land,.
Hvad stim af glada sommargäster
med ungdom, som i téten går!
Hvad äfventyr och muntra, fester
»på landet» snart du möta fårs —
Gud Eros, fast du det ej anar,
er följer åt vid edert lopp
och bygger mellan fur och granar
så oförmärkt små tempel opp.
Charlotte Lindholm.
*L
Om fotvandringar.
För Idun af A. K—m.
()u då flickskolorna stängt sina trånga por-
tar och ungdomsskaran utsläppes för att
njuta välbehöflig hvila och uppfriskelse i na-
turens stora, vida och härliga område, skulle
vi vilja framhålla nyttan och betydelsen af de
blott allt för litet idkade fotvandringarna. Det
friska, hälsobringande turistlifvet, i all sin en-
kelhet så oemotståndligt lockande för den, som
en gång pröfvat, hur härligt det är, och hvil-
ken vederkvickelse det skänker. Tillåten oss
gifva eder några vinkar och råd om hvad
som erfordras till utrustningen — ungefärliga
kostnader — en och annan plan för turer
m. m. för att kunna företaga sådana van-
dringar.
Vi vilja genast säga, att vi af många skäl
välja att sätta Norge i första rummet såsom
det för fotvandriugar mest lämpliga land. Att
Sverige sättes i andra rummet beror därpå,
att här ännu icke är på långt när så mycket
gjordt för turistlifvet som i broderlandet. Ej
heller hafva vi så goda vägar —- därtill kom-
mer som stort plus: vi äga icke Norges stor-
slagna natur, som erbjuder sevärdheter så godt
som öfverallt. Vare härmed huru som helst,
det hindrar ju icke, att den som så föredra-
ger kan välja att vandra här hemma, t. ex. i
Dalarne, där det ju är rätt bra ordnadt för
de resandes fortskaffande och bekvämlighet.
Utrustningen. Hvad som ovillkorligen må-
ste medföras-är: en lagom stor ränsel, helst
af svart skinn (dylika kan man själf tillverka
af god lädercloth, fodrade med stadigt tyg),
en lätt pläd eller schal, en ylle ytterkofta, en
stark ylleklädning (kjolen ej för lång!), som
kan tåla vid både sol och väta, en bredskyg-
gig hatt, en stadig »en tout cas», som tillika
kan tjäna som käpp. Två omgångar Jäger-
underdräkter, tre à fyra par ylle eller half-
ylle strumpor, ett par starka, helst något be-
gagnade snörläderkängor och ett par turist-
skor. Största vikt ligger på att skodonen
passa väl — bli fotterna i olag, är det slut
med allt nöje! Fyra à fem näsdukar, två par
tvättskinnshandskar, annotationsbok, aseptin
(koncentrerad), koDjak — tron ej detta är ett
dåligt råd, ty blir man våt och frusen, räddar
man sig därmed från förkylning. Het mjölk
med konjak uti anbefalles för sådan händelse
som bästa medicin. Vidare kex, choklad; en
liten burk zinksalfva (för fotterna) eller talg,
några senapspapper, ett par linneremsor, litet
toalettsaker och syattiralj. Glömmen ej stopp-
garn, ty man sliter duktigt på strumporna!
En bärrem, som äfven har lifrem, ty när kof-
tan och schalen icke äro i bruk, hoprullas de
hårdt och spännas kring lifvet så, att ränseln
lätt hvilar mot rullen, under det man vandrar.
Hela packningens vikt bör ej gärna öfverstiga
5 à 5Vä kilo. Vanligen är man ju flere i
sällskap på en sådan färd, och då plägar man
fördela förråden så, att t. ex. en tager aseptin,
choklad och kex, en annan konjak och senaps-
papper o. s. v., ty huru litet man än tycker
sig taga med, vill det dock lätt öfverstiga den
omnämnda maximivikten, och det bör undvikas.
För ekonomiens skull lämpar sig bäst att fyra
slå sig tillsamman. Två fä nämligen åka på
ett åkdon efter en häst och betala blott för
halfannan skjuts. Är t. ex. ett skjutshåll för
långt att gå, gör man så, att två af kamra-
terna gå en eller ett par timmar före de två,
som skola åka, stanna så halfvägs och invänta
de åkande, som nu stiga ur och lämna plats
för dem, som gått. På tre timmar kan man
gå en nymil (10 kilometer), och härefter gör
man sina beräkningar. Två kunna bo i ett
rum o. s. v. Är man fler än fyra personer,
är det ibland svårt att få logis, isynnerhet om
man anländer sent på aftonen till stationerna.
Nyaste upplagan af d:r Yngvar Nielsens Reise-
handbog är den tillförlitligaste hjälpredan och
alldeles oumbärlig.
Innan man börjar sina vandringar, bör man
ha gjort upp och väl utstakat sin resplan och
sett till, hur långt man vill färdas för hvarje
dag, och sett efter i »Nielsen», om de stationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
