Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 23 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
ID U N • mm
O sommarhem! Gif ros pa kind, Med skogens doft, med solvarm vind,
Åt mattad håg gif nya krafter Med dina dolda läkdomssafter.
Frith. Grafström.
Midsommarvaka.
Cjn kring midsommarstången
* dansen hvirflar och yr.
Än är ej spelman gången,
hör. hur fiolen gnyr!
Re ’n’ det mot morgon skrider,
öfver ängar och lider
dagrarne mjuka stå:
Margit, kom låt oss gå!
Knarren sladdrar och surrar
inne i gärdets korn.
Nere i dalen man hurrar,
lyssna, där klang ett horn!
Läderlapparne jäkta,
kring våra öron fläkta.
Porlande flyter ån
fram mellan vassens strån,
Känn, hvilka dofter strömma
ut ifrån snår och kratt!
Kalkar och skidor tömma
ångande välluktskatt.
Syner i natten ljumma,
drömmar halfdagerskumma
fånga, Margit, mitt sinn,
smyga sig djupt därin.
Allt detta sus och myller,
lifvande skog och mark,
hela mitt våsen fyller,
Margit, med trånad stark.
Knappt mina läppar andas ...
Innan morgonen randas,
skall jag ha biktat mig . . .
Margit, jag älskar dig!
Se, dina tårar rinna,
Margit, ack hvilken gråt!
Älskande, fagra kvinna,
tänk, att jag gläds däråt:
ordlös du så mig gifver
löftet, att min du blifver,
min uti natt och glöd,
min genom lif och död...
Lyssna, nejderna tiga,
dansen ej längre går!
Visor och skratt ej stiga:
gryningens tystnad rår.
Skyar i arla timma
skära i öster simma.
Skarpt mot fält violett
står en grans silhuett.
Solen väntas. När mäktigt
lyfts hennes röda ’klot,
jublande och andäktigt
blicka vi det emot.
Fåglar med sånger fylla
luften att solen hylla.
Se, hur hon stiger där!. . .
Kärlekens dag är när.
Fredrik Nycctnder.
Valet af yrke.
En studie för Idun af M. G.
S
et var en vacker flicka om aderton är.
Ramen ett större rum, sof-, studer- och
mottagningsrum i förening; enkelt, men elegant
möbleradt och fyldt af allt det där, som till-
kännagifver närvaron af en bildad kvinnas
smakfullt ordnande hand. Ett bokskåp med,
som det tycktes, flitigt begagnade böcker intog
ett framstående rum. I fönstren blommor och
fåglar, ett skrifbord här, ett sybord där, bric-
à-brac och broderier, tailor och draperier, allt
bidrog att göra.detta flickrum till en den an-
genämaste tillflyktsort. Den lyckliga ägarin-
nan till all denna härlighet satt vid sybordet
och betraktade tankfullt och med en viss öm
stolthet ett litet föremål, som hon höll i handen.
»Aha,» tänker min unga läsarinna, »ett
porträtt...» Misstag, det var en liten, hvit
mössa af diminutiva former. »Hm . . . Hm . ..»
Misstag återigen. Mössan var af hvit sammet
med svart rand och gul kokard samt endast
en tum bred öfver kullen. Det var med ett
ord en studentmössa en miniature, och origi-
nalet i naturlig storlek låg på bordet bredvid.
Dörren öppnades hastigt och en ung ele-
gant dam flög in. Hon hejdade sig likväl ge-
nast, nalkades den sittande med gravitetiska
steg, gjorde en djup hofnigning och yttrade:
»Jag har den äran att frambära min vörd-
nadsfulla lyckönskan till ers höglärdhet.»
Därpå fattade hon väninnan om lifvet och
snurrade rundt om, släppte henne och föll ned
i en stol.
»Käraste Ingrid, så roligt det vari» utro-
pade hon, sedan hon hämtat sig en smula.
»Jag läste din seger i går afton och kunde
icke vänta till middagsbåten, utan steg upp så
tidigt, så du kan aldrig tro det, bara för att
förr få kunna gratulera dig. Student! Joo,
det låter något. Och där ligger trofén från
striden. Hör nu, ni ska’ väl ned till Mar-
strand i sommar igen? Tänk då att få ha en
sådan förtjusande mössa på utfärder och när
som helst. Jag har fått en hatt, som är så
vacker, att de begärde få låna den kvar några
dagar i magasinet för att sätta den i fönstret.
Tänk du! Men i alla fall gåfve jag gärna tio
sådana hattar för en enda sådan där mössa,
ja, rättigheten att bära den, förstås. Hvad
den skall klä’ dig!- Får jag se... så där
litet på sned . . . förtjusande, isynnerhet om
du alltid rodnar sä vackert som nu. Men hvad
är det här för en liten söt unge? Hvad skall
du hafva den till? En börs eller... Men
jag tror du läst, så att du blifvit stum. Du
säger ju inte ett ord ...»
»Hur vill du, att jag skall kunna säga nå-
got, när du inte tiger en sekund? Hvad den
här lilla mössan beträffar, skall jag begagna
den som hårrosett i morgon. Eftersom jag
ju icke kan vara med om herrarnes student-
fest, har pappa lofvat mig att få bjuda hit
mina skolkamrater på en »zwyck», som bror
Erik sade. Och härmed inviterar jag dig hög-
tidligt på kaffe och hål, ty det skall blifva
riktigt i stil, förstår du. »
»Förtjusande! Fä vi röka också?»
»Naturligtvis... den som kan.»
»Jo, jag kan draga några drag på en cigarrett,
och då luktar det herre så trefligt.»
»Jo, du är bra!»
»Men låt oss nu sätta oss och tala för-
stånd, som det anstår kvinnor af vår mognade
ålder. Nå, hvad tänker du nu taga dig till?»
»Kära Hildur ...»
»Ja, du har ju alltid sagt, att du aldrig
ämnar stanna i hemmet och vänta på en man,
som är vår enkla bestämmelse, vi stackars
olärda och osjälfständiga kräk.»
»Nej, det ämnar jag visst inte, det har du
rätt i.. . det skulle allt bli långväntan för en
fattig flicka, som jag är och blir. En ämbets-
man som pappa kan ju aldrig lägga ihop nå-
got att tala om, då han är tvungen att repre-
sentera, och dessutom har han gifvit oss sy-
skon en god och dyrbar uppfostran, just för
att vi sedan skulle kunna reda oss själfva.»
»Nå, än en gång, hvad tänker du bli?»
»Ja, det har jag naturligtvis ännu ej be-
stämt mig för. Jag vet blott ett kall, som
jag endast i allra yttersta nödfall vill egna mig
åt, och det är en guvernants. Själf har jag
icke haft någon, men jag har sett tillräckligt,
huru de hafva det hos andra, hos er inte
minst. »
»Ja, de må nog inte för väl, och de söta
barnen bruka just inte förljufva deras lif.»
Nu öppnades dörren åter, och en tredje flicka,
jämnårig med de andra, kom in. Stilla och
med ett något blygt uppträdande utgjorde hon
en slående kontrast mot såväl den yra, prat-
samma Hildur som den mera allvarliga och
själfmedvetna Ingrid. Hon mottogs med ett
jubelrop.
»Visste jag inte det!» utropade Hildur skrat-
tande, »mildheten kunde inte uteblifva, då fli-
ten och munterheten voro tillsamman. Hvil-
ken skada, att vi tre icke äro en enda person ...
det skulle blifva kvinnan i sin fullkomning.»
Under tiden hade den nykomna omfamnat
värdinnan och hviskat sin lyckönskan i hen-
nes öra.
»Men sätt dig nu,» pratade Hildur vidare.
»Vi voro just inbegripna i ett obegripligt all-
varligt resonnemang om Ingrids framtid. Nu
kan Elin också draga ett strå till stacken.
Jag är ordförande.»
Flickorna sågo skrattande på hvarandra; de
kände nog till, att där Hildur fanns, förde
hon också ordet.
»Du vill således inte bli guvernant,» fort-
for hon, »det är afgjordt. Tänker du kanske
ta graden som din bror?»
»Ja, det vore nog intressant att fortsätta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
