Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 23 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 195
med studierna, men jag vet ej, hvad jag sedan
skulle göra. Att hålla föreläsningar eller skrifva
böcker eller sådant där tror jag mig inte om.»
»Nå, läkare då?»
«Ja, det skulle vara en härlig sak, om det
icke vore för den svåra kursen. Tänk på
anatomisalen!»
»Hu då!» utropade Elin.
»Ja, inte tror jag heller, att det är något
behagligt göromål att dissekera,» fortsatte
Hildur. »Om du skulle bli tjänsteman i po-
sten eller telegrafen?»
»Det lär inte vara någon framtid för kvin-
nan, ty ett postkontor får man aldrig, och om
man slutligen får en telegrafstation, är man
gammal och nervös och kan inte njuta någon
trefnad. »
»Jo, du är minsann inte lätt att göra i lag.
Låt mig se, hvad hafva vi vidare? Militär
kan du inte bli och inte jurist heller, efter
hvad jag tror . .. och inte handtverkare eller
handlande... och inte präst... jo,» återtog
hon lifligt, »präst» .. .
»Präst!» utropade de båda andra förbluffade
»Ja, det förstås, inte vanlig kyrkpräst, men ..
Hör ni, flickor, lofva mig att inte tala om det
för någon, ska’ ni få höra. Godt. När vi i
julas voro nere hos farfars, klädde Hilma och
jag en kväll ut oss i kammarjungfrurnas klä-
der och följde med hushållerskan för att höra
på frälsningsarmen. Ja, tag inte så illa vid
er, det var inte det ringaste farligt. Allt gick
mycket hyggligt till. Men ser ni, där var det
en ung, riktigt vacker flicka, fast hon hade en
hatt, som missklädde henne rysligt, och hon
var den som ledde alltsammans. Än talade
hon långa stunder, än spelade hon gitarr och
sjöng, och så föll hon på knä, och när hon
blef trött, gaf hon tecken åt någon annan att
tala eller också åt musiken, ty de hade riktig
regementsmusik, som spelade glada stycken.
Jag kunde i fjorton dagar inte tänka på an-
nat än huru förtjusande det skulle varit att
få uppträda så där. Tänk att få spela och
sjunga och tala så mycket man vill och hafva
en sådan massa människor att befalla öfver .. .
och hvad man kuude göra det vackert med
de där promenaderna på platformen och knä-
fall och . . . Skulle det inte passa dig, Ingrid,
du som nu kan rå dig själf?»
»Hör du, Elin, tror du, att hon är rätt klok?»
»Inte låter det så åtminstone,» genmälde
Elin leende.
»Ja, då vet jag ingenting mera. Nu får
Elin ge något förslag.»
»Jag? ... ja, då . ..» började denna hastigt,
men afbröt sig med en blick på Hildur samt
fortsatte därpå dröjande, »dä skulle jag vilja
föreslå henne att bli diakonissa, sjuksköterska.»
»Ja, det tror jag nog skulle blifva bra,»
svarade Ingrid tankfullt.
»Och så modernt sedan,» inföll Hildur,
»och med dina kunskaper och ditt lugn och
allt möjligt blefve du nog snart någonting rik-
tigt storartadt och favorit hos drottningen och ...
ja, det är afgjordt: sjuksköterska är ordet! Och
då nu allting är klart, springer jag min väg.
Jag har suttit som på nålar.»
»Det gör du ju alltid,» log Ingrid, »och
det förvånar mig, att du kunnat vara lugn så
länge.»
»Ja, men i dag har jag verkligen rysligt
brådtom, ty jag lofvade komma hem med mid-
dagsbåten. Adjö med er.»
»Välkommen i morgon,» ropade Ingrid efter
henne.
»Tack!» Och borta var hon.
»Hon är alltid lika tokig,» skrattade Ingrid.
»Men hvad var det egentligen du nyss ämnade
säga, ty du tänkte inte på sjuksköterska från
början ?»
»Jo,» sade Elin, och en lindrig rodnad fär-
gade hennes kinder, »har du inte tänkt på
att gifta dig?»
Ingrid kastade en forskande blick på vänin-
nan. »Just nyss sade jag åt Hildur, att en
fattig och obetydlig flicka som jag gör bäst
i att afsäga sig alla tankar på giftermål.»
»Hur kan du tala på det sättet,» invände
Elin ifrigt. »Det finns nog många, många,
som skulle anse sig lyckliga, om de finge dig.
Och . . . och ...» fortsatte hon något tvekan-
de, men tycktes därpå fatta mod och bifogade
med stadig ton: »men jag vet ej, hvarför jag
icke skulle tala rent ut. De äro ju vänner
från barndomen, båda våra familjer, och i Mar-
strand förvandlades åtminstone hos en af de
mina denna barndomsvänskap till en varmare
känsla. Sedan dess har du ej sett bror Folke,
emedan han varit sysselsatt vid regementet och
med den stora egendom pappa köpte åt ho-
nom, men han skref häromdagen till mig och
bad mig utforska dina känslor för honom, ty
så löjtnant han än är, finns dock familjeblyg-
heten i hög grad hos honom. Och nu frågar
jag dig öppet: vill du göra honom lycklig för
hela lifvet? Penningar behöfver han icke, och
allt annat har du ju i rikaste mått. Nå, du
svarar icke?»
»Käraste Elin,» sade den djupt upprörda
flickan sakta, »detta kom ju så oförmodadt
öfver mig . . . jag måste sansa mig och tänka,
innan jag svarar.»
»Nå, då är allt bra,» log Elin genom tå-
rarne, som hon alltid hade nära till hands.
»Mera begär jag icke. Och se här,» hon
framtog ett bref, »lägger jag detta bref på
bordet framför dig. Det är från honom. Bry-
ter du det, så träffas vi alla lyckliga i Mar-
strand om några veckor. Återsänder du det
oöppnadt, så är där åtminstone en ung löjt-
nant mindre bland dansörerna.»
Hon omfamnade varmt sin vän och lämnade
rummet. Den kvarvarande satt en stund med
den tankfulla blicken fästad på brefvet. Där-
på förklarade ett lyckligt leende hennes vackra,
allvarliga drag, hon kastade en skygg blick
omkring sig, fattade med blossande kinder det
ödesdigra brefvet — och öppnade kuvertet . . .
Födelsedagar.
å
ödelsedagar böra icke endast ge upp-
hofvet till familjefester inom lyckliga
hem, utan böra äfven vara de heligaste
och allvarligaste själfpröfningsstunder för
hvarje ädelt sinne.
Ju äldre vi bli, desto kortare förefalla oss
åren. Liksom det rullande snöskredet ökar
sin hastighet, ju djupare det faller, lika ha-
stigt störta dagar, veckor, månader och år
förbi oss, ju längre vi aflägsna oss från barn-
domen och närma oss lefnadsmålet.
För alla förrinner sanden i timglaset först
för långsamt, sedan mycket för fort. Barnet
sträcker begärligt händerna emot lifvets höjd,
emedan det längtar efter friheten och den
fullvuxnes själfständighet. Men en gång skall
äfven detta förskräckas öfver tidens flykt,
och säkert finnas få, som önska att den allt
bortryckande, allt våldsamt förändrande tiden
skulle ha ännu snabbare vingar.
Med välbehag inträder ynglingen i den
sköna lefnadsålder, då han blir egen herre
öfver sin tid och sina handlingar. Hvad
som förut för honom varit en dunkel jmiug,
ett stilla hopp, det får nu sin uppfyllelse.
Hans inbillningskraft kläder allt i en ovan-
lig tjusning. Han beräknar möjligheten att
fullfölja sina bästa och djärfvaste önskniDgar;
men tänker han äfven på motgångarna, på
de gäckade illusionerna, på svikande krafter?
Han blir man, make, fader. Lifvet lär
honom, att människan långt ifrån att diktera
lagar, endast kan utföra så mycket som för-
hållandenas järnhårda makt tillåter henne.
Där han väntade ett bekymmerslöst lif, fann
han sorger ; där han ändtligen såg framgång,
mötte ban nya, oväntade svårigheter.
Oförmärkt har hans hår grånat under den-
na täfian efter något, som han aldrig upp-
nått; han blir allvarligare, mera lidelsefri och
stilla. Många djupa sår har han erhållit i
kampen för tillvaron. Somliga ha ärrats, an-
dra kanske blöda ännu.
Så inträder äfven ungmön med välbehag
och förväntan i sin skönhets vårdagar. Hon
finner beundrare, omges af smickrare. I hen-
nes hjärta röra sig okända, obeskrifliga kän-
slor, som göra henne lycklig och stolt. Hon
ser från sin höjd ned på de yngre, hon jäm-
för sig icke utan hemlig stolthet med de äl-
dre, redan utblommade systrarna. Hon kan
ännu ej fatta glöden af tillvarons sommar-
sol, som oundvikligt skall minska hennes lifs-
kraft och uttorka mången glädjens källa.
Hon anar makans afundsvärda lott vid en
älskad mans sida, moderns stilla lycka i kret-
sen af muntra barn.
Men den ena födelsedagen efter den andra
går förbi. Icke utan hemlig sorg räknar
hon slutligen deras antal, som för henne bort
från hennes ungdom, från hennes blomstrings-
dagar. Hennes skönhet vissnar, yngre täfla
med henne om priset, snart ser hon sig för-
summad af dem, som förut beundrade henne.
Hon anställer jämförelser mellan sitt öde
och sina, som hon tror, lyckligare väninnors,
som för länge sedan slagit sig i ro i äkten-
skapets hamn. Hvad finner hon? Mycken
lycka bredvid stora sorger — ingenstädes full-
komlig sällhet. Öfverallt kamp för tillvaron,
materiel som andlig. Hvarje fröjd köpes
med strid och arbete, betalas med smärta.
Därför — om du vill fylla din tillvaros ända-
mål, om du vill vara lycklig, så låt tidens
snabba fart alltid påminna dig om att tidigt
handla med vishet, att tidigt lära måttlighet
och försakelse, för att icke senare genom
gnagande missmod din lycka och frid må
störas.
Den människa, som i sin ungdom redan
förvärfvat sig lugn besinning och såsom mogen
handlar med den framskridna ålderns ef-
tertänksamhet, skall i sin sena ålder kunna
glädja sig åt ett muntert sinne och en lyck-
liggörande förnöjsamhet. Minnet af väl upp-
lefda ungdomsdagar skall glänsande draga
förbi hennes själ, skall utstråla från hennes
ännu klara ögon.
Handla så, att du kan hälsa hvarje födel-
sedag med inre tillfredsställelse i medvetan-
det af redlig sträfvan. Låt inträdet af ett
nytt år i ditt lefnadslopp icke blott vara ett
steg i tiden, utan ett ännu högre steg till din
mognad och fullkomning.
Tänk på din födelsedag med vördnad på
dina föräldrar. De sökte skydda den späda
plantan för alla stormar, för att den måtte
spira upp till egen kraft. De älskade dig
med djupaste innerlighet, innan du själf kun-
de återgifva någon kärlek.
Icke blott tacksamhetens ord, utan ditt
sinne och dina handlingar böra visa dem hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
