Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 30 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 IDUN 1893
Som vi äro, äro våra barn.
Herder.
namnen och anlöpa sagoöns många ham-
nar.
Men detta paradis har ock sina stora bri-
ster. Hur härligt än själfva landet är, så
behärskas det dock af ett släkte, som sedan
urminnes tid varit illa kändt. Redan Paulus
omtalade detta, då han i sitt bref till Titus
säger, att på Kreta »finnas många genstörtare,
onyttiga skvallrare och bedragare — — —
en af deras egna profeter har sagt: ’kreterna
ljugare städs, ond djur, onyttiga bukar!’ Detta
vittnesbörd är sant,» försäkrar Paulus kort
oeh godt. Och ännu är i södern detta ord-
stäf allmänt: »att handla kretensiskt mot en
kreter», det vill säga detsamma som att
handla skurkaktigt mot en skurk.
Befolkningen består hufvudsakligast af tur-
kar och greker, sedan århundraden dödligt
hatande hvarandra, förföljande hvarandra med
mord och brand; och detta nationalhat har
snarare ökats än mildrats under de fåfänga
försök grekerna, sphakioterna, öns ursprung-
liga folk, under detta århundrade, ja ända
in i senaste tider upprepade gånger gjort att
afskudda sig Turkiets herravälde.
De blodiga inbördesstriderna hafva ännu
mera i alla hänseenden förvildat kreternas
nationalkaraktär, och den sköna ön är såle-
des trots all naturens yppiga fägring inga-
lunda något lockande hemvist för personer,
vana vid andra europeiska staters ordnade,
lagbundna förhållanden. Det torde också
vara sällsynt att af civiliserade människor
andra slå sig ned här än de, hvilkas ämbete
eller yrke såsom konsuler, köpmän o. s. v.
nödga dem därtill.
En person finnes dock, som vågat det djärfva
steget att för alltid bosätta sig på det sköna,
tvistuppfyllda Kreta. Det är en kvinna, en
berömd, förnäm dam, baronessan Marie Espé-
rance de Schwartz, i södra Europa, ja i hela
Europa, med undantag kanske af vårt Sverige,
känd och aktad under författarinnenamnet
Elpis Melena (af grekiska orden elpis = hopp
= Espérance och Melena — svart — Schwartz),
känd och aktad förnämligast för sitt stora
lifsarbete i humanitetens och folkfrihetens
tjänst, för allt, hvad hon verkat för de be-
tryckta folkens frihetsstrider, för svagas och
sjukas värn, för de misshandlade djurens
skydd.
Elpis Melena har nu i nära 30 år varit
bosatt i den lilla byn Khalepa på Kreta;
hon har under denna tid förvärfvat sig äre-
titeln »Kretas välgörarinna».
Det är hufvuddragen af denna kvinnas
mänskliga lefnadshistoria jag i korthet vill
berätta. Ädla människors lifsöden bli alltid
lärorika och väckande, om än skådeplatsen
för desamma ligga vidt fjärran från den, på
hvilken vår egen enkla lifssaga förflyter.
Elpis Melena föddes den 8 nov. 1821 i
Hertfordshire i England; hennes fader var
från Hamburg och grundläde i London en
storartad bankaffär; hennes moder tillhörde
den gamla piemontesiska och grefliga släkten
Sylvestre de Sassy. Hennes moster var under
många år hofmästarinna för prinsessan Au-
gusta af Preussen, sedermera kejsar Wilhelm I:s
gemål.
Som helt ung sändes Elpis till Frankfurt
för att under ett par år fullt lära sig sin
faders språk. Kort efter sin hemkomst —
hon var då endast 16 år — blef hon gift
med sin kusin, bankir Brandt. Denne dog
dock inom ett år, och det korta, mycket
olyckliga äktenskapet blef sålunda upplöst.
Elpis var åter fri, var en sjuttonårig änka.
Men hennes hälsa hade blifvit angripen, och
hon begaf sig först till Genève, sedan till
Italien för att stärka densamma.
År 1842 ingick hon nytt äktenskap med
herr von Schwartz och bosatte sig med sin
make i Rom. Vid denna tid började hennes
smak för forsknings- och upptäcktsresor, helst
till häst, att utveckla sig. Tillsammans med
sin man besökte hon Grekland, Turkiet och
Malta; sedan gjorde hon en resa till Afrika
och Algier, där hon fortfarande i sin mans
sällskap till häst tillryggalade vägen mellan
Constantine, Guelma och Tunis; under hem-
resan ledo makarne skeppsbrott vid Stora
och räddades i sista stund undan en öfver-
hängande lifsfara. — Detta var början till
den kedja af äfventyr, som sedan utmärkte
Elpis Melenas resor, hvilka företogos i tider
af mycken politisk oro och i länder, hvilka
företrädesvis voro upprörda af strider; hon
spelade till och med i dessa — Italiens och
Kretas frihetsstrider — en indirekt, ej obe-
tydlig roll.
Vid sin hemkomst från Afrikaresan utgaf
hon en reseskildring rörande denna; boken
utkom anonymt och väckte ej mycket upp-
seende. Detta var hennes första literära försök.
Men en annan tilldragelse inträffade, som
kom att erhålla betydelse för hennes lif.
Det stora revolutionsåret 1848 upptände,
som väl bekant, en flammande eld i en stor
del af Europa: folkens enhet, folkens frihet,
nationaliteternas rätt ljöd det såsom strids-
lösen. Och det i århundraden i många små-
riken splittrade, af Österrike kufvade Italien
sökte ånyo, liksom förut 1820 och 1830, att
befria sig och varda ett rike. Försöket miss-
lyckades åter. Endast »den eviga staden»,
Rom, uppehöll sin själfständighet. Påfven,
Pio Nono, flydde, och »republiken Rom» pro-
klamerades. För att störta denna unga repu-
blik ryckte franska, österrikiska och neapo-
litanska härar mot staden för att belägra
densamma.
Försvaret af Rom och den romerska repu-
blikens fall utgöra ett af de mest storartade
skådespel, historien har att uppvisa. Och
särskildt ett namn öfverglänser härvid alla
andra, namnet af Italiens befriare, folkhjälten
Garibaldi, som ägnade sitt lif åt den stora
tanken: Italiens enhet, det italienska folkets
själfständighet.
Elpis Melena var 1849 innesluten i den
belägrade staden, och hon var med bland den
jublande folkskaran, då den berömde anfö-
raren första gången höll sitt intåg i Rom,
iklädd sin hvita mantel, sin röda tröja och
sin plymprydda hatt; hon blef äfven vittne
till hans hjältemod. Hennes hjärta greps ej
mindre häraf än af de stora tankar, för
hvilka han och hans män kämpade. Och
från denna tid var och förblef hon en hän-
förd, trofast vän såväl till Garibaldi själf
som till hans lifssak.
Det dröjde dock några år, innan hon per-
sonligen gjorde hans bekantskap.
Äfven hennes andra äktenskap var olyck-
ligt, och år 1854 upplöstes det genom skils-
messa. Elpis Melena fortfor dock att bo i
Rom, där hennes börd och begåfning gåfvo
henne plats inom den högsta societeten. Ehuru
hon, protestant, republikan och garibaldist,
sågs med allt annat än blida ögon af den
påfliga curian, tillhörde dock flere af Pio
Nonos mest framstående kardinaler, t. ex.
Bedini, Gaude m. fl., hennes närmaste vän-
krets. Detta kom henne väl tillgodo i mer
än ett politiskt ögonblick af hennes lif, då
hon så att säga blef gripen på bar gärning
under utöfvandet af sin roll såsom de itali-
enska protestanternas politiska mellanhand.
Först 1860 tilldrog hon sig större upp-
märksamhet. Hon utgaf då tvänne böcker
under det författarnamn, som nu blifvit all-
mänt kändt i kultureuropa, så mycket mera
som de flesta af hennes arbeten utkommit
på f n olika språk, hvilka hon alla är mäk-
tig: tyska, engelska, franska, italienska och
grekiska. På sätt och vis tillhör hon genom
börd, uppfostran, äktenskap och vistelseort
alla de länder, som representeras af dessa
språk, ett i och för sig ganska märkligt för-
hållande.
Den ena af de 1860 offentliggjorda böckerna
var »Garibaldis memoarer», upptecknade af
honom själf, men öfversatta till tyskan och
utgifna af fru Schwartz; den andras egen-
domliga titel lydde: »100 dagar till häst och
en utflykt till ön La Maddalena.»
Båda dessa arbeten väckte stor undran.
En längre artikel vid denna tid i den kända
tidskriften »Revue des deux Mondes» juin
1861, 3 livraison p. 578, dryftar utförligt
frågan: hvem är Elpis Melena? Hvem är
väl denna kvinna, som i så hög grad äger
den mans förtroende, på hvilken världens
blickar just voro riktade med beundran eller
fruktan? Hvem är denna amazon till häst,
som i dessa krigiska tider ensam ströfvar
genom hela Italien ? Och som till valspråk
satt det arabiska ordstäfvet: »Jordens paradis
är på hästryggen eller i böckernas innersta?»
Och man kom till den Blutsatsen, att Elpis
Melena måste vara en af dessa sällsynt be-
gåfvade grekiska kvinnor, som man finner
på ön Korfu, en af dessa »korfiotiska entu-
siaster,» som på en gång tillhöra »occidenten
och Orienten», Italien och Grekland.
Det dröjde dock icke länge, innan man
fick veta, hvem hon verkligen var.
Hon har själf berättat om sin första be-
kantskap med Garibaldi. Denne hade efter
Roms fall 1849 ånyo landsflyktig begifvit
sig ut på irrfäder i de amerikanska farvatt-
nen och sedan 1855 återvändt till Europa,
där han köpte en del af den steniga, ofrukt-
bara och obebedda ön Kaprera. Här upp-
söktes han i sitt tarfliga hem af baronessan
von Schwartz.
Han var då änkling efter sin första hustru,
den modiga sydamerikanskan Anita, och hade
tvänne af sina barn, sin son Menotti och sin
dotter Teresita, hos sig i hemmet.
(Forts.)
Cecilia Bååth-Hoimberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
