Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 30 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
I DU N 203
tingmoF i trädgården.
Marstrand i juni 1893.
c|fP^ är solig junidag:
^ starar, liljor och tulpaner
och på gången myrors karavanerJ
Under krusbärsbuskar gröna
kila kycklingarna utan höna,
lif det är i långbent lag.
Sommarvärme ångar lätt
kring rabarberns stänglar slanka
och kring brunnens täta vildvins-
ranka.
Fram ur apelträdets krona,
tyngd af blomstrens rika massor,
tona
trädgårdssångarns visor spädt.
Fridfull stillhet! Fagert blek
ungmor under trädet sitter
midt bland örter, grönt.och fågel-
kvitter;
genom blomsterhvalfvet skina
solens strålar—än mer skära, fina
dragen bli vid deras lek.
Framför henne spetsprydd pilt
slumrar i sin korgvagn stilla;
hand i täcket tar, den knutna, lilla.
Rundt kring gossen sommar lyser,
medan lycklig mor mot honom my-
ser,
hennes ögon glänsa mildt.
Nu hon skådar sig omkring,
kärleksfyllda blicken säger:
hvilken sällsampraktkring gossens
läger!
Allt det friska, allt det skära,
nordisk sommars trädoch örter bära,
här kring honom slår sin ring.
Fe syreners täta häck
trofast värn kring platsen drager:
mur mot gatans dam, en doftrik
fager—
må hvad lifvet ljuft kan gifva
förmin gosse huldrikhägnad blifva,
se’n han vuxit stark och käck.
Se pioners kronblad, se:
tunga, svällande de hänget^
sträfvande att sega höljen spränga;
ut de slå i morgon saftigt —-
må som de i ljus han blomma kraf-
tigt,
varm, ack, varm, ej kall som de!
Fet är solig junidag.
Vågor sig i fjorden välta
för en bris, som drifver fram sin
sälta.
Hår i solskensvrån den leker
och den högsta män ’skolycka sme-
ker,
speglad ljuft i ungmors drag.
A. u. Bååth.
Äktenskapsförhinder.
Dialog.
En fru på 30.
En herre på 40.
Hon: Svepskäl! »För gammal. — hvad
är det ni är? — 40 är? Det är väl ingen
ålder för en karl.
Han: Nej, inte för en ungkarl.
Hon: Men för . . .
Han: För en älskare, för en brudgum. För
10 år sedan kunde jag ha gift mig. Nu är
det för sent.
Hon: Nå, hvarför gjorde ni inte det då?
Han: Ja, säg det!
Hon: Det hjälper inte att komma med nå-
gra undanflykter. Nu skall jag examinera er.
Han: Uppriktigt sagdt var jag lika ohågad
då som nu. Inte precis ohågad heller, men . .
Hon: Men — ?
Han: Betänksam.
Hon: Ni tänkte på er stormiga ungdoms-
tid ... förlåt !...
Han: Jag tänkte alldeles inte på min
»stormiga ungdomstid» . . .
Hon: Och tvekade att . . .
Han: Nej, pardon ! — jag har aldrig känt
några skrupler. Gör mig för Guds skull
inte till något samvetsömt dygdemönster. Det
fanns helt enkelt ingen, som jag hade lust
att gifta mig med.
Hon: O, den där manliga egenkärleken!
Han: Jag stod för lågt under alla de unga
damer jag kom i beröring med.
Hon: Jaså, på det viset 1
Han: Naturligtvis! Hur kunde ni tänka
något annat? — Jag kände mig alltid bland
dessa unga, intagande varelser som en klum-
pig, påselad dragkamp, som på andra sidan
stängslet betraktar de ystra, smidiga, en-
gelska fullbloden ute på grönbete i det fria.
Ni skrattar. Genera er intei Jag skrattade
också — eller försökte åtminstone. Ansträngde
mig till och med att vara med i leken, gjor-
de ett och annat lustigt krumsprång, tumla-
de mig så godt jag kunde i teater, literatur
och konst, men fann snart det fåfängliga i
att agera kapplöpningshäst med arbetskärran
skramlande efter sig, tätt i hälarne.
Hon: I hofvarne?
Han: I hofvarne — mycket riktigt!
Hon: Vet ni hvad — efter det här lilla
profvet att döma, bör ni ha skött en kon-
versation alldeles förträffligt.
Han: »Konversation» — därhavi’et! Kon-
versation, det var just hvad allt gick ut på.
»Ledig» konversation om Gud och hela värl-
den och ändå om rakt ingenting.
Hon: Ja visst ja — sällskapslifvets flärd
och ytlighet — intet djup, ingen sanning i
lifvet — jag kan det utantill! Men säg mig,
är det inte en smula banalt i alla fall att
sjunga alltjämt på den där gamla utslitna
trallen? Man får finna sig i det oundvikli-
ga. Sällskapslifvet är nu en gång sådant
det är. Man kan inte begära, att unga män-
niskor, kanske första gången de råkas, skola
vara beredda att lägga hela sin själ på . . .
på . . . på bordet . . .
Han: Ursäkta!
Hon: Har jag missförstått er?
Han: Fullständigt. Om ni vill ha tåla-
mod, skall jag söka utveckla, hvad jag tän-
ker. Det är inte mot sällskapslifvets ytlighet
jag vänder mig. Det är mot kvinnornas.
Hon: Ser man på bara!
Han (bugande) : Det är mot en viss grund-
åskådning, ett visst sätt att se lifvet, som
man finner hos en stor del kvinnor.
Hon: Jaså, inte hos alla ändå?
Han: Nej, inte ens hos de flesta.
Hon: Alltid en tröst!
Han: Inte hos arbetarekvinnan till exem-
pel.
Hon: Jaså, inte hos arbetarekvinnan? Och
inte hos tjänstflickan heller kan jag tänka
mig?
Han: Nej, inte hos henne heller.
Hon: Och ni känner förstås hennes »grund-
åskådning» särdeles väl?
Han (1er): Nej, låt oss tala allvarsamt!
Jag syftar egentligen på unga damer, tillhö-
rande den burgnare medelklassen; några an-
dra har jag just inte kommit i beröring med.
Hvad menar ni? Nej, vi skola ju vara all-
varsamma!
Hon: Jag har inte sagt ett ord. Gå på
bara!
Han: Har ni aldrig tänkt på, hur olika
en man och en kvinna af de familjer vi tala
om uppfostras för lifvet?
Hon: Åh, jag tycker, att numera är det
inte stor skilnad. I flickskolorna få de läsa
kemi och fysik alldeles som gossarne. Ilela
undervisningschemat . . .
Han: Förlåt, jag afbryter. Gemensamma
skolämnen betyda ingenting. Jag vill för
resten inte säga något ondt om flickskolorna,
endast anmärka i största allmänhet, att hela
skolgången behandlas på ett annat sätt, då
det är fråga om flickor, än då det gäller
pojkarne. Disciplinen handhafves ojämförligt
strängare i goss-skolorna. Och jag undrar,
hur det kan förhålla sig med grundligheten
i ena fallet och i det andra. Ja, jag gör
intet påstående. Det enda jag vågar hålla
på, är den erfarenhet jag en gång hade af
en renskrifverska.
Hon: Och på en erfarenhet grundar ni er
uppfattning om tusenden!
Han: Hör på! Den här flickan hade or-
dinär skolunderbyggnad. Hon åtog sig att
renskrifva några handlingar — jag minns inte
arkpriset, men det hela skulle gå till 6 kro-
nor. Nå väl, jag instruerade henne på det
grundligaste och förehöll henne vikten af, att
papperen blefvo noggrannt kopierade. Arbe-
tet blef färdigt på rätt tid. Men, o him-
mel så det såg ut! »Kongl. Maj:t» stafvadt
med liten bokstaf, hvilket kan vara nog att
störta en rättssökande i fördärfvet. Stycken
sammanskrifna, hvilka skulle vara fristående.
Jag påvisade alla de ohjälpliga felaktigheter-
na, hon erhände dem och såg ledsen ut, jag
förklarade för henne omöjligheten att inlämna
sådana handlingar, hon suckade, jag frågade,
hvad jag var skyldig, och hon svarade: »6
kronor,» och tilläde, att det var ledsamt, att
arbetet inte skulle kunna användas. Hvad
skall man säga om dylikt?
Hon: Mot detta enda fall vet ni mycket
väl, att man kan sätta upp hundratals ren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
