Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 30 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 IDUN 1893
dâ
Hi
ti!
(5W
ö
I * A
:CÖ 2
I O
C3 o
5 o -
! u
h®
i ”
fn
l d O
. H P*
i bo ft
i-ci o
, d w
3-^*2
0 to w
1 « H
äga
rgs
£a
S-fcS
3 a a .
Sgs|
.«♦H «>*
?o’î=*’î;
± p< t>
3So~
3 0>PQX
HÜCjC
^ÖgJ
3*5<
=Sd’
u 2 cö *
° > S’-î
BÖ*
o a Bi
as*’
ci ci cö
§ÖS’
sis-
_» «5 £ 1
C5 t*H rj
i4^! ” .
w fH bo
S > CÖ
ri o^’
SM ri,
0:ri SU
ro»ö o
sag-’
W 03 -
ClS+a J.,.
bOP-.O-
ri 03 ‘-h
pu
*2 ^ «a.
d"d
c$ ft-ô1
L :0
:drid
pu”.
“° s
W *Ö »P
lås
.•SS
+>u
2 Ci
|-a
9|g
®4»
•ô<o
h 03
-.d’d
K
>
O
«
med kärleksverk. Ingen verkligt behöfvande gick
någonsin utan hjälp från hennes dörr, för alla,
icke blott människorna, utan äfven djuren, öm-
made hennes ädla, varma hjärta. I »sin försam-
ling», som hon kallade den, hade hon upprättat
en skola och ett barnhem, som helt och hållet
underhöllos på hennes bekostnad ; till ett hem för
obotligt sjuka hade hon donerat stora summor
och många voro de människovänliga inrättningar
inne i den åldriga staden, som uteslutande hade
hennes alltid öppna hand att tacka för sin till-
varo.
Anna Lugn var lärarinna vid prinsessans skola.
På vintern hade hon blifvit sjuklig, och det var
nu på furstinnans bekostnadhon vistades inne vid
kurorten, medan en god vän till henne skötte sko-
lan den lilla ttd, som återstod, innan examen
skulle äga rum. Anna Lugn nästan afgudade
prinsessan, och hon kunde icke för sin nyförvärf-
vade vän upphöra att prisa alla hennes ädla egen-
skaper.
Kerstin kände ett lifligt begär att fa närmare
lära känna förhållandena i denna säregna försam-
ling. Ett tillfälle erbjöd sig också snart nog, då
Anna Lugn bad henne följa med ut till afslutnin-
gen i skolan.
Det var en härlig sommardag. Vägen ut till
Österhed gick högt upp på berget, från hvars platå
man hade utsikt åt hafvet öfver den nedanför
liggande strandhagens furutoppar. Det var endast
något öfver en half mil ditut. Vid ingången till
prinsessans sommarhem hade, dagen till ära, rests
en väldig äreport af friskt löf, där öfverst tro-
nade i väldiga gula och blå blomster ordet
»VÄLKOMMEN».
På sidan innanför porten låg barnhemmet, ett
trefligt hus, kring hvars trappa lekte de i snygga
bomullsklädningar eller vadmalskoltar klädda småt-
tingarne, som sågo hjärtinnerligt glada och lyck-
liga ut.
Afslutningen i prinsessans skola var en hög-
tidsdag icke blott i socknen, utan äfven för den
kringliggande bygden. Då samlades dit helgdags-
klädda skaror för att åhöra examen och få se en
skymt af den afhållna furstinnan, som betraktades
nästan som ett helgon.
Så var det ock i dag. Den rymliga skolsalen,
mera fin och putsad än vanligt på landsbygden
och som nu högtiden till ära af ifriga små händer
prydts med en rikedom af löf och blommor, var
alldeles fylld af folk. Längst framme i fonden
sutto på en rad stolar distriktets folkskoleinspek-
tör, biskopen med sin biskopinna, församlingens
pastor och några personer, som voro prinsessans
gäster för sommaren. Kerstin blef helt förlägen,
då äfven hon anvisades en plats därframme. Nå-
got framför de öfriga stolarne stod en bekväm
gammal länstol, mycket enkel. Där skulle prin-
sessan taga plats.
Man väntade nu endast på henne.
Plötsligt förmärktes en rörelse bland folket nere
vid dörren. Man gjorde plats genom att tränga
ihop sig så mycket som möjligt. Med ett blidt
leende på de tunna läpparne trädde furstinnan in,
vänligt hälsande åt alla sidor.
Kerstin fick riktig hjärtklappning. Hon hade al-
drig sett en furstlig person, och nu var hon så
nära en sådan. Hon hade alltid tänkt sig någon-
ting öfvermåttan stelt och högtidligt vid detta,
någonting tryckande, besvärande. Men det var
icke så. Det låg en sådan enkel och flärdfri
hjärtlighet i furstinnans sätt, att hon, likasom alla
andra främlingar, genast kände sig sig lugn och
trygg.
Så snart prinsessan sjunkit ned i den fina sto-
len, började examen med afsjungandet af en sång.
Alla de närvarande sjöngo den stående, utom prin-
sessan, som icke orkade resa sig. Kerstin be
traktade henne och såg. att ett drag af lidande
präglade det bleka anletet. Ja, hon var mycket
sjuk jämnt och ständigt, men hon bar sina plågor
med änglalikt tålamod. Aldrig hade någon hört
henne klaga.
Här i denna omgifning, bland de glada och lyck-
liga barnen, trifdes hon, det kunde man se. Och
hennes närvaro gjorde ej de små det minsta brydda.
De sågo ju sin vänliga beskyddarinna hvarje dag,
talade med henne, hade förtroende till henne.
När man kom till kristendomslektionen, tog fur-
stinnan denna om hand. Med sin blida röst fram-
ställde hon sina enkla frågor till barnen, utlade
svaren och förklarade. De lyssnade uppmärksamt.
Kerstin kände tårarne uppstiga i sina ögon. Så
hade hon ännu aldrig hört någon undervisa, icke
lärarne på seminariet, icke inspektörerna, ja, icke
icke ens den höglärde sirlige biskopen Hon kände,
att för denna kvinna var kristendomen lif och
anda. Ack, att den ville blifva det i samma in-
nerliga mening för henne !
Furstinnan förrättade ock själf premieutdelnin
gen och hade de vänligaste ord för hvart och ett
af barnen, hvars namn hon kände.
Efter examen blefvo en del personer föreställda
för furstinnan, bland dem ock Kerstin. Hon neg,
djupt rodnande, det kände hon. Men prinsessan
höll hennes hand mellan sina båda fina, hvita
händer, såg henne hjärtligt in i ögonen och
sade:
»Och nu hoppas jag, att fröken Sangvin gör sin
väninna Anna sällskap och äter middag om en
stund hos mig i all enkelhet.»
På middag hos en furstinna I Det hade Kerstin
sannerligen aldrig drömt om. Och bland alla dessa
förnäma damer och herrar, som syntes henne
mycket förnämare än den enkla, flärdfria konun-
gadottern !
Furstinnans hem var förtjusande. I barrskogen
låg det tätt invid hafsstranden. Det hade utåt
sjön en stor, rymlig veranda, omskuggad af vilda
vinrankor. På denna var middagen dukad vid en
mängd småbord.
Den våning, furstinnan bebodde, var lika enkel
som hon själf. Ingenting skvallrade om slott och
gemak.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Innehållsförteckning.
Elpis Melena, »Kretas välgörarinna» ; af Cecilia Bååth-Holm-
berg. (Med porträtt ) — Ungmor i trädgården ; poem af A.
U. Bååth. — Äktenskapsförhinder ; dialog af Efraim Ro-
senius. — I hushållspenningfrågan: Tretusenkronorstrecket.
II; af B. Nilsson. — Spanska flickor; tecknade för Idun af
C. H. E. R—y. (Forts.) — Till Iduns samtliga läsarinnor. —
Ungkarl ; skiss för Idun af A. W—ff. — Ur notisboken. —
En lärarinnas roman; en svensk kulturbild, tecknad pä verk-
lighetens grund för Idun af Algot Sandberg. (Forts.) —
Tidsfördrif.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Mitt ord du ej i ordbok fann,
men bildlikt dock det nyttjas kan
om kretsen där af tärnor små
och fagra barn — så gissa då!
Tre ting jag dig bör säga här:
att det bestämdt till formen är,
att sammansatt det städse var,
och att det fjorton delar har.
Af dessa fjorton lätt och nätt
du fogar hop på fiffigt sätt
de småord, du ur ordet får.
Ja, låt nu se, hvad du förmår!
Säg mig en man, i bibeln nämnd.
Och hvart förbrytar’n blifver stämd.
Hur det väl namnes, som är kvar.
Hvad säkert mången skjutit har. ■
Ett verktyg se’n i snickarns hand.
En stad så skön på Rhenens strand.
Hvad mannen åt sin fästmö ger,
och hvad hon ger i värde mer.
Hvad med ett spjut man gifva kan —
med orden stundom ock försann !
Och säg hvad nordan städse var.
Hvad svarar väl mot kära far?
Hvad du till plättar ofta fick.
Ett namn på frukt i kokadt skick.
Hvad mången »tanten» kalla plä’r.
Hvad flitens sinnebild ju är.
Och nu du kanske säga vill,
hvart »alla vägar bära till».
Nämn drottningen bland blommor små.
Ett »ondt», som barnen stundom få.
En dundergud i fordna da’r.
Hvad stackars »murre» städse var.
Hvad bör väl frö’t i svartan mull?
Hvaraf är himlen ofta full?
Säg, hvad hon var, min lilja hvit,
förr’n något stoftgrand hunnit dit?
En man, som drog på korståg ut;
hans lefnad fick ett sorgligt slut.
Hvem går sin väg så sakta fram ?
Nämn mig en släktinge till Kam.
Ett ord, som nog förargligt var
och är och blir i alla da’r!
Hvad vill väl liten gärna bli?
Hvad står väl trädet stundom i?
Säg, hvad den trötte längtar till.
Hvad liten fågel »sätta» vill
om våren, kärleksvarm och glad.
Ett »namn på namn» du ofta sad’.
Illistighetens sinnebild.
Ett slag af »katt» så arg och vild.
Två ord som rimma på hvarann’,
och båda här du hitta kan,
ty — »man det ena taga bör,
där man det andra fick», du hör.
Ett mått för rymd, är ganska nytt.
En gammal vikt, man rehi förbytt.
Hvem lockat har så mången gång
och tjusat seglar’n med sin sång.
Dock ve, den därtill lyssnat har,
han dödens säkra byte var.
Jag fyra namn nu höra vill
på fåglar, du nog känner till:
en sjunga kan, det säkert är,
och röd om hakan vara lär;
den andra »spelar», säger man,
och vackert spel det är minsann;
den tredje hastigt dyker ned
och fångar fisk, så är hans sed;
den fjärdes namn är släktnamn visst
på mod han månde lida brist,
ty den, som »just en kruka» var
med fågelns namn man kallat har.
Hvad gör väl hjärtat mjukt som vax?
Hur nämndes badhus fordomdags?
Nämn en som ofta »högg i sten»,
dock icke högg till någons men.
Hvad mången vers man ofta fann
förutan det och det minsann.
En engelsk skald, som blind ju var.
Ett andra namn, som Irland har.
Hvad jordisk skatt fördärfvar lätt.
Säg mig en kung af Odins ätt!
Jag tvänne gåtor än dig ger
och sedan lägger pennan ner.
En hufvudstad 1 ett »förbund» ;
och så du säger strax på stund,
hvad du helt säkert nu har fått —
med heder du ur leken gått.
Jag här dig säger mitt: »adjö» !
Och tecknar mig
En gammal mö.
S—m.
Charad.
»Mitt första» finnes i skogen
och växer högt, som man vet.
»Mitt andra» finnes där äfven,
men växer gör inte det.
»Mitt tredje» det måste alla,
som lefva på denna jord.
»Mitt fjärde» är ett så kalladt
samordnande bindeord.
»Mitt hela» finnes i Tyskland
långt mera än annorstäd’s.
Af vissa mäktiga herrar
dess skiftande öden led’s.
Triangelgåta.
i
Siffrorna omkring denna triangel
skola ersättas med bokstäfver, så att
raden 1—4—2 betecknar namnet på
ett instrument, raden 1—4—3 benäm-
ning på en insekt, raden 3—4—2 ett
adiektiv- Milan.
Fyrkantgåta.
Första vågräta och lodräta raden
betecknar namnet på en blomma. An-
dra dito namnet på en fågel. Tredje
dito namnet på en muhamedansk fält-
herre. Fjärde dito ett frunlimmers-
namn. Femte dito en fyrverkeripjäs.
Axel.
Stjärnteekentrekant.
Vågen Lejo-
net
Fi-
skarne
Skor-
pionen
Lejo-
net
Lejo-
net
Fi-
skarne
Tvillin-
garne
Vågen
Fi-
skarne
Tvillin-
garne
Vattu-
man
Skor-
pionen
Vågen
Lejo-
net
De här angifna stjärntecknen ersät-
sättas med en bokstaf för hvart och
ett. De mot hvarandra svarande ra-
derna beteckna hjälten i en opera, en
forntida furste, en månad och en än-
delse.
Lösningar.
Loqoqryfen : Norrland ; land, narr, ord, al,
and, odla, Ola, Ban, norr, rand, Nora,
Ira, dal, rodna, ar, rot, lo, rad, ond, anor,
la, Aron, aln, rond.
Charaderna: I. Strömkarl. II. Brefvåg.
Schackgåtan: Primula elatior. Orden äro:
Pleise, 2) raktvål, 3) Igelsta, 4) nudnatt,
Ucayali, 6) Livorno, 7) atelier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
