Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 30 juni 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 ÎDUN
och drägellappar, det är för mycket fånigt;
men hvar och en har sin smak ! Seså, drag
i frid, Nils! I alla händelser kan du räkna
på mig till brölloppet.»
* *
*
Sommaren var inne och Stockholm var
tomt, åtminstone sade allt fint folk så. En-
dast Robert Falk var ännu kvar, visst icke
af böjelse, utan af det hårdaste nödtvång.
Dagen efter vännens besök hade han näm-
ligen insjuknat i mässling, och Nils hade
måst se sig om efter en annan marskalk.
»Om det åtminstone hade varit någon för-
nuftig sjukdom,» stönade den uppretade Bob,
där han vred sig på sitt läger, »men att vid
min ålder bli barn på nytt och få mässlingen,
det är för mycket.»
Emellertid hade sjukdomen varit ganska
allvarsam och Bob hade legat till sängs flere
veckor; nu var han visserligen konvalescent,
men ännu alltför svag och kraftlös för att
vilja lyssna till doktorns ordination, att han
behöfde ombyte af luft. Dag efter dag låg
den bleke jätten på bädden vid det öppna fön-
stret och stirrade med slö likgiltighet ut i
det gassande solskenet.
»Om Nils åtminstone vore här,» var hans
beständiga tanke, och för hvarje dag längtade
han mer och mer efter den vän, som varit
honom som en yngre bror ända från skoltiden.
Båda hade tidigt blifvit föräldralösa och stått
helt allena i världen; detta hade gjort bandet
dem emellan fastare.
»Och att tänka sig, att den där pojken
skulle gå och gifta sig med ett litet beräk-
nande troll, som naturligtvis lade ut sina kro-
kar för att få ett godt hem åt sig och sin
syster, den där listiga beräknande änkan med
sitt bihang. Hon kommer naturligtvis att
lägga an på hvarenda karl, som kommer dit.
Jag får väl afstå från Nils, kan jag tro;
hustrun kunde jag väl stå ut med, men än-
kan, hu!»
Och Bob började sakta gnola: »Frihet vill
jag lofva,» medan han tog fram Nils’ bref,
skrifvet kort efter bröllopet, som han ämju
inte hade besvarat. Det var en tämligen
osammanhängande epistel med kärleksutgju-
telser och naturscenerier om hvartannat, en-
tusiastiska beskrifningar öfver alperna och
äktenskapet, Interlaken i månsken och Ada
i solsken och här och där ifriga uppmaningar
till Bob att snart gifta sig, om han ville bli
riktigt lycklig.
»Ett :;å’nt jolt!» mumlade Bob och stop-
pade brefvet i fickan, då i detsamma en knack-
ning hördes på dörren.
(Forts.)
Up notisboken.
Den svenska kvinnan i Chicago. Fröken
Hulda Lundin, den enda kvinna, hvilken, som be-
kant, erhöll statsstipendium för idkandet af stu-
dier vid världsutställningen i Chicago, höll den 6
dennes i Womens Building därstädes ett föredrag
om »dekorativt handarbete, såsom det läres vid
publika skolorna i Stockholm.» Talarinnan ut-
vecklade på ett intresseväckande sätt det system,
hvartill hon själf är upphofsman, och förevisade
den modellserie, gjord af skolbarn från 7 till 14
år, hon har utställd i svenska afdelningen af kvin-
nornas byggnad. Hon anmärkte om systemet som
uppfostringsmedel, att det tjänar ej endast till han-
dens och ögats uppöfvande, utan äfven till tanke-
kraftens höjande, till oberoende och ordningskär-
lek. Platstidningarna uttala sig särdeles fördelak-
tigt om föreläsningen, som lifligt applåderades.
*
Lotten Seelig gift! 1 förra veckan samman-
vigdes bärstädes å Hôtel Rydberg premieraktrisen
vid Dramatiska teatern fröken Lotten Seelig och
genremålaren Robert Lundberg. Efter vigseln in-
togo brudparet och de talrika bröllopsgästerna
déjeuner dînatoire i festvåningens matsal. Senare
begåfvo sig brudpar och bröllopsgäster till Skepps-
bron och om bord å ångaren Norra Finland,
med hvilken de nygifta skulle företaga en wed-
ding-trip till S:t Petersburg, hvarifrån färden ställes
till Helsingfors.
Skördad i främmande land. Enligt från
Newyork ingånget meddelande har den bekante
bassångaren Arweschous unga maka, Wahlfrid
Arweschon, född Pohl, den 9 dennes aflidit efter
endast en veckas sjukdom. Den aflidna var all-
mänt afhållen och sörjes, förutom af make och
två små barn, af en stor vänkrets både hemma
och i Amerika.
*
En ny kvinnlig tandläkare kommer huf-
vudstaden att i dagarne erhålla, i det fröken Elma
Levin, som bedrifvit sina studier dels i Göteborg,
dels i Stockholm, här börjar sin praktik den 1
juli i nr 16 Norrmalmstorg.
*
Den spanska prinsessan Eulalia (konung
Alfonso Xllhs faster) aflade för några dagar sedan
ett besök i den svenska paviljongen vid en af
hennes utfärder till Chicagoutställningen.
Efter att omsorgsfullt ha besett paviljongen var
infantinnan entusiastisk i sitt beröm ; särskildt
talade hon om det vackra porträttet af konung
Oscar, hvilken hon sade sig känna och värdera
som den mest fullkomlige och elegante gentleman.
När infantinnan skulle lämna paviljongen, ledsa-
gades hon af den svenske kommisarien, och hans
fru öfverlämnade till henne en ofantlig bukett af
röda och gula rosor, ombunden med band i de
svenska och spanska färgerna.
’Lill den långa hvilan. På Ölme kommini-
stergård har aflidit prostinnan Hilda Laurell, i
den höga åldern af något öfver 82 år: Dotter af
prosten Sven Vigelius och hans maka, född Abelin,
förenades hon år 1833 i äktenskap med dåvarande
sockenadjunkten i V:a Emtervik, sedermera kyrko-
herden och prosten i Sillerud Emanuel Laurell,
som afled i slutet af 1870-talet.
Den aflidna hörde ingalunda till de så kallade
hvardagsmänniskornas skara. I rikt mått utrustad
med de ädla egenskaper, som sprida glädje och
frid, var prostinnan Laurell ett mönster såsom
god maka, öm moder och husmoder.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
4 två år stannade Kerstin i häradshöfdingsfamil-
jen. Hvilken lugn och lycklig tid var det icke
för henne! Under denna tid hade hennes herr-
skap mer än en gång varit bjudet till prosten
Thorells, och fröken Anette hade alltid skickat en
vänlig hälsning till Kerstin med förfrågan, om
icke också Kerstin ville göra sällskap. Men hon
undanbad sig alltid bestämdt, utan att angifva
något skäl. Pastor Filén fanns fortfarande i prost-
gården, och det talades om i trakten, att han till
sommaren skulle gifta sig med prostdottern. Ker-
stin kunde nu höra det lika likgiltigt, som hade
det gällt en fullkomligt främmande person.
»Hvad var icke detta allt att tacka Herren för,»
sade hon sig själf.
På jordisk kärlek tänkte hon icke mera. Ett
par gånger underj dessa två år hade hon haft
giftermålsanbud, ena gången af en bruksbokhål-
lare, andra gången af en bland Fosterlandsstiftel-
sens kringresande predikanter. Men hon hade
stilla och ödmjukt afböjt dem båda. Det var icke
hennes kallelse, sade hon. Hon ville helst lefva
ensam. Icke behöfde hon äktenskapet för att vara
lycklig. Den himmelske brudgummen var henne
n°g;
Sådan hade lifvet gjort den ännu unga och
vackra Kerstin Sangvin
207
FEMTONDE KAPITLET.
Vid sommarens början tredje året beslöt sig
häradshöfding Valdes för att resa till badort. De
diskuterade länge och väl om platsen. Ingen af
dem ville fara till ett af dessa ställen, där nöjet
bildar hufvudändamålet för besöket, där man mera
söker rekreation än verklig hälsa. Slutligen kommo
de öfverens om att fara till Skälsö hafsbad- och
vattenkuranstalt.
Kerstin skulle följa med. Hennes anställning
skulle sluta till hösten, ty gossarne hade nu blif-
vit så^ stora, att de skulle in i storskolan i staden,
och Kerstin kunde ej längre åtaga sig att hand-
leda flickorna i franska, utan de skulle ha en gu-
vernant, som genomgått ett högre lärarinnesemi-
narium. Men innan man skildes från den afhållna
Kerstin, ville man låta henne njuta sommarens ro
och hvila tillsammans med den familj, hvaraf hon
i två år utgjort en medlem. Därför bjöd man
henne med, och Kerstin gladde sig innerligt åt
den ljufliga hvilans lid, som förestod. Icke var
hon heller orolig för framtiden, ty tack vare hä-
radshöfding Valdes frikostighet med presenter, hade
hon kunnat lägga af hela sin lön. Tolfhundra
kronor ! Det var ju en hel förmögenhet för
Kerstin.
Skälsö var en tyst och stilla badort. Den låg
vid hafsstranden, och där bakom höjde sig teras-
formigt den gamla medeltidsstaden med sina mu-
rar och kyrkor. Det låg en viss mystisk roman-
tik öfver det hela, som Kerstin lifligt uppfattade.
Hon kunde timtals ströfva omkring i de väldiga
ruinerna, där murgröna och vild vinranka slingrade
sig upp efter pelare och brunsvarta murar, där
hvita dufvor flaxade^ och kuttrade under hvälfda,
halft vittrade hvalfbågar. Hon vandrade upp ge-
nom de tjocka murarnes branta gångar upp på
gaflarnes gräsvuxna krön, och där slog hon sig
ned, låtande blicken glida hän öfver det blånande,
oändliga hafvet. Om aftnarne, när hon öfvervarit
bönestunden i badhussalongen, tog hon en tur
utåt den långsträckta stranden, där vågorna
skvalpade in öfver kisel och brun hafstång:
där hvilade hon ut på de gamla sätena un-
der buskar och träd, såg ångbåten glida hän
genom vattnet, till dess den försvann vid hori-
sonten, då hon ännu länge i den stilla aftonen
kunde höra maskinens dunkande ljud ur fjärran.
Ja, det var en öfver måttan romantisk stad, in-
bjudande till drömmeri.
Själfva badorten hade en egendomlig prägel.
Den besöktes mest af medeiklass och fattigt folk.
De få förmögna, som funnos där, tillhörde alla de
»allvarligas» antal. Det var läkaren, som be-
stämde tonen. Han var en mycket gammal man,
kal i hjässan, skägglös om hakan och tandlös i
munnen. Klädd gick han som en bonde, i lång,
grå rock, fotterna inträdda i väldiga becksöms-
stöflar. Fickorna hade han alltid fyllda med strö-
skrifter, som faan delade ut till höger och vänster,
ty han var mycket ifrig i att göra religiös propa-
ganda, bara det icke kostade så särdeles mycket.
Ty den gode gamle doktor, som skapat denna
kurort, var mycket, mycket mån om styfrarne.
Dock lämnades gratis vård åt en hel del medel-
lösa patienter, och häraf kom det sig, att man
oftast i den lilla badhusparken såg en egendom-
lig samling af män i träskor och kvinnor i vad-
malskoftor och klumpiga smorläderskängor, van-
ligen sittande tillsammans i grupper, smörjande
kråset ur medhafda matsäckar och drickande
vatten.
Ty vatten utvärtes och vatten invärtes, det var
anstaltens lösen.
Icke desto mindre var här en verklig kurort,
och många voro de, som vid Skälsö återvunnit en
förlorad hälsa. Det var så lugnt och godt, kli-
matet var så härligt, och för den, hvars själ fröj-
dades åt andaktsöfningar i alla former, var Skälsö
ett förlofvadt land.
Kerstin trifdes ofantligt väl. Hon gjorde icke
många bekantskaper, men bland dem voro åtskil-
liga lärarinnor från trakterna kring Skälsö.
Särskildt fäste Kerstin sig vid Anna Lugn, en
medelålders kvinna med lugnt och allvarligt sinne-
lag. Hon var utifrån Österhed, »prinsessans egen
socken.»
Ty det fanns en verklig prinsessa där, en blid
och älskvärd prinsessa, hvars hela lif gått upp i
att göra mänskligheten väl.
Vid en vik af hafvet, omkransad af frisk barr-
skog och på ena sidan begränsad af höga kalk-
stensklippor, låg hennes sommarbostad. Det var
icke något furstligt lustslott, inredt med prakt och
lyx, utan en enkel boning, visserligen bekväm,
men utan allt prål. Här lefde furstinnan under
den blidare årstiden, dag ut och dag in så myc-
ket hennes svaga hälsa det medgaf sysselsatt
a>
î> HP»
«H Ö
° Î3
S-I
m p*
vi
£ Sh
f-t
IP £
|X| :c3
o
n- W
<D
S-I -P
VI ^4
t»0 ci
S3
oci
O
G
W
»
O
<1
K
s
C!
—
«
’S
s
a
i-
•m
9
i>
22 t/l
« :0
3-S-
IQ
H
<*
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0211.html
