Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 7 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 I DU N 1893
j. =s ~
: cd v-..
1 £. w
!"p ä
t« o:
;||
IJ
MST
O: oT
h« ^
C/3 P°
o= «°
8**är
CO
•fl
H
(0
w
w
O
b
»
Ö- B
M po
JE, s
8» Oq
M 81
tr ta
O O
O
4
w ■
o
OS
p: 4
4 O:
»4
y—M m
*0 ç,:
a* s*
s "
5 °:
t* H]
C+ <1
•- O
>1
människor, som glada och sorglösa svärmade om-
kring henne. Åh, hur tungt det ändå kändes att
vara allena! Nej, hellre då ut i kampen igen. Icke
hade hon rätt att gräfva ned sina pund. Hon var
ännu ung, hon kunde ännu ha många år för sig.
En dag kom Anna Lugn till Kerstin.
»Du», sade hon, »lärarinneplatsen i vår annex-
församling anslogs ledig till ansökning i går. Den
skulle passa dig. Och tänk så roligt du, vi finge
vara tillsammans.»
Här på denna ö! Nej, det hade Kerstin dock
aldrig tänkt sig. Det var ju som att vara utkastad
på en klippa i hafvet.
Hon sade detta åt Anna Lugn. Denna skrat-
tade.
»Det går öfver, kära du,» tröstade hon. »Inte
får man så där på förhand antaga, att man icke
kan trifvas. Man får försöka att finna sig till-
rätta, och jag vet af erfarenhet, att det går.»
När Kerstin närmare tänkte på saken, fann hon
att Anna Lugns förslag var värdt att taga i öf-
vervägande. Och hur det bar sig, lämnade Ker-
stin in sin ansökan. Icke för att hon trodde
hon skulle få platsen —• det var ej mindre än
aderton medsökande. Hon visste dock, att hon
hade lika goda betyg som de flesta.
Genom sin väninnas bemedling fick Kerstin först
af alla aflägga sitt undervisningsprof. Och det af-
lopp särdeles lyckligt. Kyrkoherden komplimen-
terade henne och sade, när hon slutat, att det
skulle särdeles glädja honom, om han finge hälsa
henne som socknens lärarinna.
Anna Lugn var icke overksam. Hon talade
godt i hemmen för sin väninna, och när så kyrk-
stämman kom, där lärarinna skulle väljas, fick
Kerstin, ehuru hon erhållit endast tredje förslags-
rummet, nästan alla rösterna
Hon hade då rest sin väg, till födelsestaden,
som hon ännu en gång längtade att se. Men hon
kände sig ej riktigt hemma där. Det hade kom-
mit nytt folk. I skolan var nästan alldeles ny
uppsättning af lärare och lärarinnor, och hennes
gamla väninna var död.
Underrättelsen om platsen i Eda gladde henne
därför, och hon reste genast till Stockholm för att
fortsätta färden till sin nya verkningskrets.
När hon på middagen skyndade öfver Norrbro
ned till vinterångaren, väcktes hennes uppmärk-
samhet genom ljudet af en röst, som föreföll
henne bekant. Hon spratt till och hejdade sina
steg.
Framför sig såg hon ett par gående arm i arm.
Damen var lång och gänglig. Hon kände igen
gången. Det var ju fröken Thorell... nej...
fru...
Han var alltså — Axel Filén. Hvad han hade
blifvit väldig och välmående, och hur skorrande
hans röst lät!
»Fy, Kerstin, hvad du är stygg!» sade hon till
sig själf.
Men hon gick icke förbi dem. Hon vände om
ett stycke, till dess de kommit ur sikte.
Sedan fick hon nästan springa ner till båten.
När den starka ångaren sakta gled utför ström
men mellan de kalnade stränderna, när skärgården
begynte blifva allt kargare, och när ångaren slut-
ligen i sena aftonen passerade fyren, stod Kerstin
kvar på däck och lät ögat dröja vid dess blin-
kande röda och hvita sken.
Då var det som om hon för alltid lämnat allt
det gamla bakom sig. Det var icke med saknad,
men en suck steg ändå ur hennes bröst.
Hon kunde ej hjälpa det.
Så vände hon sig från detta, som svann allt
mer. Framför henne låg hafvet, det underligt stora
hafvet i månglans. Ingen strand, blott himmel
och vatteu, vatten och himmel. Och det var henne,
som om hennes framtid vore ens med detta.
Okändt! Hon fruktade dock icke. Här befann
hon sig på en säker mänsklig farkost, som dock
förde henne till den strand, som skulle gärda om
hennes jordiska hem. Och hennes själ, ja, den
bars också af en säker, himmelsk farkost, som
inga stormar kunde bringa i kvaf, utan som trygg
skulle föra henne genom lifvets brusande ocean
till människoandens rätta hem.
Och hon knäppte sina händer och stammade
en bön till honom, som ledt hennes fjät hittills.
Han skulle ock hädanefter hjälpa Kerstin Sangvin.
Slut.
■S0SS&
Från Iduns läsekrets.
Ett tack till Wiola från de blinda.
För någon tid sedan sågs här i tidningen en
förfrågan om bästa och nyttigaste sysselsättning
på lediga stunder. Af de många svaren härpå,
fäste vi oss särskildt vid ett, emedan det rörde
oss. Det var Wiolas uppmaning till de rådvilla
att till braillesk punktskrift kopiera goda böcker.
Flere hafva ock följt rådet. Vi frambära här till
den varmhjärtade rådgifvarinnan vårt innerliga
tack. Svårligen kunna de seende, som äga obe-
hindrad tillgång till litteraturens skatter, sätta sig
in i, hvad det vill säga att vara nära nog allde-
les utestängd därifrån. Det är så mycket svårare,
som många af oss ända till passion älska läsning.
Det var därför med största glädje vi hälsade det
bibliotek, som på fröken Amy Segerstedts initiativ
af Föreningen för Blindskrift bildades i slutet af
föregående år, och hvilket bibliotek genom välvil-
liga bidrag från allmänheten ständigt tillväxer.
De, som verka för nämnda bibliotek, skola
främst vara föremål för vår tacksamhet.
F.ti stort antal medlemmar af
De Blindas Förening.
Innehållsförteckning.
Vilhelmina Lundell (med porträtt); af K. M. — »Det dra-
ger en väg långt bort i världen»; poem af Axel Karlfeldt.
Kvinnan som matematiker. — Ungkarl ; skiss för Idun af
A. W—ff. — I hushållspenningfrågan: Femtonhundrakronor-
strecket. II. — Ut! Ett sommarbreffrån fröken Eva.—Span-
ska flickor; tecknade för Idun af G. H. E. R—y. (Slut.)
Elpis Melena, »Kretas välgörarinDa» ; af Cecilia Bååth-Holm-
berg. (Forts.) — Ytterligare några ord om fotvandringar; af
En medlem af Svenska Turistföreningen. — Ur notisboken. —
Teater och musik. — En lärarinnas roman; en svensk kul-
turbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot
Sandberg. (Slut.) — Från Iduns läsekrets. — Tidsfördrif.
»flwf
’orc
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Rätt mycket genom mig man ser,
såväl natur som konst och annat mer.
Ibland är jag så klar som vattnets spe-
gel,
än åter smutsig — undantag från re-
gel,
men flitigt då jag putsas för att så
en tid igen till trefnad vara få.
Egentligen man enkel mig må kalla,
men dubbelt ha ni också sett mig alla,
Af elfva delar, som jag har,
man ett och annat smått ju tar.
Ett träd, en del däraf, och färg därpå.
Vid högtider, hvad fås med socker på?
Till hvad bär vägen uti alla skiften ?
Hvad gjorde makan väl vid öppna
griften ?
Hur flickan nämns på mången ort.
Hvad bör den få,som arbete har gjort?
En prydnad, som plär smycka lärdas
panna.
Hur gjorde han, som kyssen tog från
Anna?
Och hur värderar han väl den han
får?
Hur ser hon ut, där rodnande hon
står?
En fot så len, men som också kan
såra.
Hvad sägs, som utan mening, dock
kan dåra?
En vanlig krydda, och ett djur,
som föga stillsamt är till sin natur.
Ett dito trögt; två fiskar små, att
fjälla.
Ett väderstreck; en blomma; tåre-
källa.
Hvad gjorde vattnet, när det var så
kallt?
Hvad täckte jorden nästan öfverallt?
Hvad nämnes den, som sig har svårt
att böja?
Och nu med frågor vi ej längre dröja.
A. B—z.
^0 KA Ou
Anagram.
1.
Den stad, som uti forna da’r
all världens härskarinna var,
det första är, vi taga.
2.
Sätt främst dess sista bokstaf — då
en egenskap vid träflfa på,
som plägar oss behaga.
3.
Det första ordet kasta om :
vi få ett litet väsen, som
regerat har i alla tider.
4.
Ja, nu till slut på gåtan lider! O-A -
En furste finn i Österland,
som många böcker stack i brand !
Ifyilningsgåta.
CIAAHma
O-MJ,
‘171
©1 s [" ©
0 1 s ©
s °l
0 s 0 1
o sl
M
1) Konsonant, 2) verb i imperativ
form, 3) verb, 4) dömande myndighet,
5) svenskt släktnamn, 6) verb, 7) kon-
sonant.
Aro orden funna, bilda de bokstaf
ver, som komma i de punkterade fäl-
ten, namnet på ett landskap.
VIII
Medelpunktgåta.
I TI
1 10 III
IV
Sätt en bokstaf i stället för hvarje tal, så bilda dessa bokstäfver, lästa
från den yttersta kanten af hvarje rad till medelpunkten, 8 ord, hvilka alla
sluta på samma bokstaf (1).
Orden äro: I) mansnamn, II) folkstam, III) mansnamn, IV) hamnstad
i Afrika, V) svensk läroboksförfattare, VI) titel, VII) afgudar, VIII) flod i
norra Tyskland.
Äro alla orden riktigt funna, så bilda de yttersta bokatäfverna, lästa i
de romerska siflrornas ordning, namnet på en af Europas regenter, efter hvil-
ken medelpunktens bokstaf sättes. Louise.
Lösningar.
Logogryfen: Blomsterringen ; Lot, ting, rest,
bom, borr, Bingen, ring, tro, sting, bister,
mor, lingon, mos, moster, biet, Rom, ros, ris,
Tor, sotig, gro, moln, ren, Torgils, snigel,
Sem, om, stor, blom, ro, bo, nomen, ormen,
lo, bot, sot, liter, ort, siren, rotgel, orre,
lom, mes, sorgen, termer, Sergel, rim, reson,
Milton, Erin, rost, Egil, Bern, nog.
Charaden: Furstendömen.
Triangelgåtan: Lur, lus, sur.
Trekanten: Romeo, Omar, maj, er.
Fyrkantgåtan :
A S T E R
S V A L
A
T A K I K
E L I s E
R A K E T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
