Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 7 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 215
han »ej kan uthärda hennes frånvaro, utan
måste se henne.» Det var samtidigt härmed
han, som sagdt, ingick giftermål med den
sköna markisinnan.
Tack vare emellertid de inflytelserika kar-
dinalerna Bedini och Gaude, öppnades dock
Roms portar ånyo för den berömda kätter-
skan; hufvudanledningen till denna mildhet
var den förhoppning, man inom de högre
påfliga kretsarna hyste att i henne vinna en
proselyt.
Pä senhösten samma är erhöll hon af
Garibaldi ett från Bologna afsändt telegram
med fråga, om hon kunde begifva sig till
Firenze för att möta en person som hade
»något viktigt» att meddela henne.
I Firenze möttes hon af en biljett från
honom, däri han frågar, om hon vill åtaga
sig att resa till Messina i »ett ytterst grann-
laga ärende». Utan betänkande afsände hon
telegram med jakande svar och väntade att
öfverbringaren af detta »grannlaga» uppdrag
skulle vara någon af hans närmaste vänner,
generalerna Medici, Bixio eller Cosenz. Till
hennes stora öfverraskning infann sig nästa
morgon hos henne en »35-årig, vacker, ele-
gant svartklädd blondin», som förklarade sig
vara den, åt hvilken Garibaldi anförtrott
öfverlämnandet af ett bref till baronessan
von Schwartz.
Brefvet innehöll följande instruktioner: res
till Messina; uppsök engelska konsuln där-
städes; gör er bekant med revolutionskomitén
och sätt denna i förbindelse med komitén i
Palermo. Försiktighet. Men djärft emot
målet, ty saken skall lyckas».
I ett postskriptum var en varning bifogad,
att verkställarinnan af detta uppdrag först
borde väl rådfråga sina krafter, ty uppdraget
vore »heligt, men mycket farligt».
(Forts.)
■<$lr
Ur notisboken.
Dödsfall. Ännu en kvinnlig arbetare på
Kongomissionens fält har dukat under för Cen-
tralafrikas mördande klimatfebrar, nämligen fröken
Augusta Waxgren, hvilken enligt ingångna under-
rättelser den 10 sistlidne april dog af hematurisk
feber å missionsstationen Nganda, där hon hade
skola för mer än ett hundratal barn. Augusta
Charlotta Waxgren var född i Upsala den 8 fe-
bruari 1853. 1880 genomgick hon ett småskol-
lärarinneseminarium, och sedan hade hon plats som
lärarinna dels i Rasbo socken, dels i Upsala till
1 juni 1888, då hon lämnade sin plats och genom-
gick en kurs hos fröken Elsa Borg, hvarefter hon
tillsammans med fru Westlind samthrr Sjöholm och
Walldén lämnade hemlandet den 18 april 1889
för att utgå till Kongo. Här verkade hon såsom
lärarinna med stor framgång och allt såg så lof-
vande ut. Förlidet år kom hon till hemlandet för
att stärka sina krafter, men hon hade dock icke
länge ro att stanna här. I slutet af året reste
hon därför med missionär Skarp, som då ock
återvände, samt hans fru. Länge fick hon dock
icke fortfara med sitt ånyo påbörjade arbete. Den
5 april erhöll hon vanlig lindrig feber. Den 8
inställde sig hematurian. Och den 20 ändades
hennes lif.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern återupptog i måndags det roliga
lustspelet» Fruarna Montanbréche». Stycket visade
sig hafva i behåll sin gamla dragningskraft. Ut-
fördt med rask fart och lif, höll det åskådarne
hela tiden i den muntraste stämning. Främst
intresserar hr Albert Ranft som grefve de Fou-
geron, hvarjämte fröken Rustan och hr Eliason
på ett förträffligt sätt återgifva ett par biroller.
Till efterpjäs gifves fortfarande den roliga som-
marrevyn «Spökerierna vid slottet». Man kan så-
lunda i den lilla sommarteatern hafva en oblan-
dadt rolig afton.
m
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts. o. slut.)
c>
1 salongen, där man samlades, hängde ett stort
oljeporträtt af furstinnans kunglige broder. Ker-
stin hade aldrig sett konungen, utan endast några
mindre porträtt af honom. Nu stannade hon fram-
för hans nobla bild. Hans ögon sågo in i hennes,
tyckte hon, och hon utbrast ofrivilligt :
»Så god han ser uti»
Prinsessan hörde henne. Hennes tunna läppar
logo, och hon såg med ett kärleksfullt leende npp
till monarken.
»Ja, han är god,» sade hon, »mycket god och
den kärleksfullaste broder. Jag har honom att
tacka för så mycket. Ja, du vet det nog, du,»
fortfor hon, vändande sig till sin hoffröken, »cm
han inte tänkte på mig med ett par trefliga kläd-
ningar om året, skulle jag minsann inte kunna
visa mig bland folk.»
Det var icke tillgjordhet eller något slags skryt
detta. Kerstin hörde sedan, att furstinnans alla
tankar voro så upptagna af att göra väl mot an-
dra, att hon alldeles icke brydde sig om sig själf.
Den kunglige brodern visste det och kom henne
till hjälp.
Enkelt, som i ett borgarhus, gick det till vid
middagen. Kerstin, såsom främling, fick plats vid
furstinnans eget bord. Där fanns icke den ringa-
ste lyx, icke ens riktigt bordssilfver, utan det mo-
derna nysilfret.
»Ack, man äter ju lika bra med det,» sade fur-
stinnan en gång. »Hvad tjänar det till att lägga
ner i silfver ett onyttigt kapital, som kan använ-
das på så många andra bättre sätt.»
Furstinnan hade verkligen sålt det mesta af sitt
silfver, man visste det.
Kerstin förnam en underligt lycklig känsla ge-
nomströmma sig i denna ädla, upphöjda kvinnas
närhet.
»Man måste blifva god i hennes närhet,» tänkte
hon.
Middagen var enkel och tog ej synnerligen lång
tid. Efter densamma gick han ned i trädgården,
där man i en af de vackra granbersåerna intog
kaffe.
»Ack, hvad jag känner mig lycklig här bland
er alla, mina kära vänner. Jag vet, att ni hålla
af mig. Jag skulle vilja dö här bland eder, om
det så är Herrens vilja.»
»Måtte ni ännu länge, länge få lefva och verka
ibland oss, furstinna,» sade en äldre dam. »Vi
kunna ej undvara er.»
Prinsessan log.
»Tack, men jag är blott ett ringa redskap, som
försöker använda de pund, herren Jesus gifvit
mig.»
Hon försjönk i tankar. Ingen störde henne.
Hon satt med ögonen stirrande ut i rymden. Så
bröts tystnaden af en häftig hostattack, som ska
kade furstinnans hela kropp.
»Jag är en stackare,» sade hon ansträngdt. »Nej-
nej, jag har icke lång tid härnere kvar. Men,
Herren vare lofvad! Jag har ett hem däruppe
ofvan skyar och stjärnor. Låtom oss sjunga en
sång, innan vi skiljas. Sjung om det saliga
hemmet.»
Och sången tonade:
»Ack, saliga hem hos vår Gud,
där den lefvande elf rinner fram,
där de frälste i skinande skrud
böja knä för det slaktade lam!»
Efter en kort, gemensam bön bröt sällskapet upp.
Furstinnan tillvinkade dem från verandan sitt
farväl.
Hon såg så trött ut.
När Anna Lugn och Kerstin åkte tillbaka in
till staden, var Kerstin mycket tyst och tank-
full.
»Hvilken kvinna!» sade hon en gång till sin
väninna. »Ack, den som kunde likna henne i
tro.»
»Och tålamod,» tilläde Anna Lugn
»Ja, i tålamod.»
Denna dag glömde Kerstin aldrig. Som det kä-
raste innerligaste minne stod den alltjämt för
henne. Och då något år senare en vårmorgon tele-
grafen bragte det budskapet till den aflägnsna ön,
att furstinnan fanns ej mer, då grät Kerstin, som
om hon hade förlorat sin egen moder. Och snyf-
tande läste hon de ord, som en diktare skref om
den bortgångna:
Skymmande skuggor sänka sig tyst öfver Mälare-
staden,
natten breder sitt dok öfver det äflande lif.
Sömnen, drömmarnas vän, snart slutar hvart oro-
ligt öga,
ljusen tindra ej mer från kojor, ej mer från pa-
lats.
Men i konungaborg, hvars fasta murar sig höja
stolt sedan sekler re’n invid den hvirflande ström,
brinner i furstligt gemak nattlampans flämtande
låga,
lyser med dämpadt sken in uti kronprydd alkov.
Se, där hvilar bland snöhvita kuddarnes dun sä
stilla, så stilla,
kransadt af grånande hår, ett anlete, ädelt och
blekt.
Ser du pannan så hvit, knappt fårad af hänsvunna
åren,
ser du ögat så mildt, längtande nu efter ro.
Ser du läpparne le ett leende, himmelskt, för-
klaradt,
ser du handen, som räcks gladt till ett sista far
väl !
Ack det ögat, hur ofta det tårats med dessa, som
gråta !
Ack, den munnen, hur log den ej vid de fattigas
fröjd!
Ack, den handen, som snart för alltid skall domna
i döden,
huru räckte den ej åt de lidande tröst!
Böj ditt hufvud och bed! Re’n dödens skuggor
sig sänka.
Dödens? Ja väl. Men ur dem bryter det eviga
ljus.
Se, hur de bleknande dragen förklarade stråla,
ögat tindrar af fröjd, icke åt jorden beskärd!
Händerna sträckas i längtan dit upp, där änglarne
sjunga
jublande hälsningshymn åt jordlifvets tröttade
barn.
Och med en stilla suck den frigjorda anden sig
svingar
hän öfver nattlig sky, hän mot allfaders tron.
Böj ditt hufvud och bed! Högtidlig är midnattens
timma,
sorg bor i konungasal — Eugenie finnes ej mer.
* *
Brusa din sorghymn, o vaknande våg, mot gut-
niska stränder,
susa du ljummande vind, klagande, öfver vår
bygd!
Ack, hon är icke mer, hon som vi älskat och
vördat,
hon som lefvat bland oss, delande glädje och
sorg.
Tanken fattar ej än hvad allt med henne vi
mists t,
fnrstedottern så blid, värnlöses ömmande vän.
Gråt, du gamla, o gråt det varma, stannade
hjärtat!
Gråt, du unga, din vän, ädel, försakande, mild!
Böj dig i sorg, o Gotland, hon kommer ej åter,
Djupt i vårt bjärta ändock minnet för alltid är
gömdt.
SEXTONDE KAPITLET.
Kerstin hade haft lugna och fridfulla år. De
voro nu slut, och hon måste åter kasta sig in i
lifvets strider. Hon kände fruktan därför. Hennes
erfarenheter af en skollärarinnas lif voro ju öf-
vervägande mörka. Visserligen hade hon fått kraft
att fatta dem såsom pröfningar af den herre, som
vill luttra människan. Men ändå... ändå!
Sällan gick hennes tanke numera till Axel Filén.
Hon visste, att han var gift med henne. Det
hade hon sett i tidningarna. Då hon läste notisen
därom, hade hon blifvit tankfull en stund, men
så kunde hon åter lyfta hufvudet lugn. Nej, såret
sved ej mer. Den store läkaren hade helat det
med sin balsam.
Sommaran svann hän mycket fort, och snart
var den tid inne, då hon skulle skiljas från hä-
radshöfding Valdes familj, inom hvilken hon haft
ett så kärt hem. Det var påkostande, och när
ångbåten förde bort dem alla, stod hon gråtande
kvar på stranden.
Hon var åter ensam, ensam bland alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
