Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 14 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 1893
i DÜ N
Intet hindrar dig mera att vara naturlig än lusten att synas vara det.
La Rochefoucauld.
skifta i purpur och grönt.» Vidare yttrar
han: »En fin och lysande harmoni skim-
rar öfver taflans hela kolorit, och visar
tydligt, huru söderns klingande klarhet
också kan återspeglas i ett känsligt och
konstnärligt nordiskt sinne.»
Tid efter annan såg man några af Vir-
ginia Larssons arbeten utställda här hem-
ma vid de korta besök, hon gjorde i fo-
sterlandet under sitt första långa vistande
utomlands (hon uppehöll sig nämligen i
Italien och tidtals Frankrike och Tyro-
len i tolf år), men de flesta af den pro-
duktiva målarinnans alster från denna tid
hafva hamnat i främmande länder. Egron
Lundgren säger äfven därom vid samma
tillfälle: »Hennes små täcka bitar hinna
knappast torka, förrän de bortsnappas ur
portföljerna af alla de engelskor och ame-
rikanskor, som dagligen finna sin väg till
hennes lilla studio.»
Så småningom utvecklades hennes ta-
lang i here riktningar. Hon började ägna
sig åt genremålning, och de senare åren
utförde hon äfven ganska lyckade figurer.
Många förtjusande italienska flickhufvu-
den finnas af hennes hand. Ar 1887 up-
pehöll hon sig i Spanien, där hon som
vanligt väl använde sin tid, och hemförde
därifrån en rik skörd af vyer, som expo-
nerades i Stockholm och vunno allmänt
erkännande. Åren 1888—89 vistades hon
i Sverige och ägnade sig då synnerligast
åt utbildandet af elever inom akvarell-
målarkonsten samt vårdandet af sin sjuka
mor. Efter dennas död drogs hennes håg
åter till södern och, ehuru med bruten
hälsa, målade hon utomlands med oför-
tröttad ifver åren 1891—92. Den som
var i tillfälle att se henne under denna
tid, då hon med vacklande steg begaf sig
ut för att måla i dessa trakter, som hon
så älskade att återse, kan ej nog beun-
dra denna en kraftig andes välde öfver
materien; man kan verkligen säga, att
konstens genius höll henne uppe, tills
hennes värf härnere var fullbordadt. Re-
sultatet af denna hennes sista resa var
en mängd fint utförda vyer från den le-
ende Inndalen, omgifven af sina snötäckta
alper, äfvensom pittoreska gator och ka-
naler i Venedig, en större tafla: Karne-
valscen, samt figurer. Dessa hennes sista
arbeten äro kanske, med undantag af
några få från Spanien, också hennes allra
bästa.
Göra hennes taflor i allmänhet ett an-
genämt intryck på betraktaren genom sin
harmoniska stämning, är detta ett intet
i jämförélse med den verkan hennes älsk-
värda person utöfvade på dem, som kom-
mo i hennes närhet. Det fanns hos henne
ett rörande behag, som intog alla. Hon
blef tidigt pröfvad i lidandets och försa-
kelsens skola, ty vid tjugu års ålder för-
lorade hon sin hörsel, och återfick den
aldrig. Genom denna förlust hänvisad
till sin egen inre värld saint med kon-
sten till sällskap, utvecklade hon sina
själsegenskaper till en ovanlig höjd. Få,
beröfvade hörselns gåfva, hafva väl varit
så angenäma och eftersökta som hon,
med sin klara blick, sitt ljusa förstånd
och framförallt med sin varma medkänsla,
uppfattade hon hvad som sades, äfven
om hon blott kunde uppfånga enstaka
ord. Detta gällde också konversation på
främmande språk, ty oaktadt sin döfhet,
hade hon tillägnat sig alla de länders
språk, hvarest hon uppehållit sig.
Ovanligt humoristisk af naturen, var
hon glad med de glada; men med en al-
drig slumrande människokärlek var hon
isynnerhet en öm tröstarinna för de olyck-
lige. Med sin varma religiösa tro, hvil-
ket kraftigt stöd var hon ej för den tvif-
lande, med sin genomströmmande god-
het, huru lyssnade hon ej till de be-
tryckte och ingaf dem mod och hopp,
med sin klokhet och rika erfarenhet,
huru var hon ej städse färdig att gifva
råd och upplysningar. Själf ytterligt en-
kel i sina lefnadsvanor, underkastade hon
sig ofta försakelser för att med sina små
medel kunna bistå andra; och mången
gång då hennes finkänsliga natur led af
att utställa för att få sälja, gjorde hon
det dock för att blifva i stånd att dela
med sig till nödställda likar.
Hennes anspråkslöshet i fråga om sin
konst var utan gräns ; visserligen var hon
medveten om sin förmåga, och några be-
römmande ord af en vän, hvars omdöme
hon värderade, gjorde henne glädje, men
hennes själfkritik var så skarp, att hon
verkligt skydde allt publikt uppträdande.
Denna motvilja kunde man bäst bedöma
vid tafvelutställningen efter hennes död,
ty man såg då, att där funnos massor
af goda, äldre och nyare arbeten, hvar-
om allmänheten ej hade den minsta kän-
nedom. Den trängdes nu också i hen-
nes anspråkslösa bostad för att tillägna
sig eller ock blott beundra den blygsam-
ma, men ej bortglömda målarinnans ar-
beten.
Lidande under många år var hon så
att säga redan till hälften borta från
detta jordelifvet, långt innan hennes döds-
dag randades; dock var hon ej overksam,
ej heller tung till sinnes. Den innebo-
ende humorn blixtrade fram emellanåt,
hvilket gjorde att hennes vänner och
elever (med hvilka hon sysselsatte sig
ända till jul 1892) invaggades i hoppet
att få behålla henne ännu några år.
Därför kom hennes död som ett åskslag
för alla dem, som älskade henne.
Det blef ej denna fridsälla ande för-
unnadt att skiljas hädan i ostördt lugn,
ty anseende det som sin plikt, lämnade
hon, ehuru med stor motvilja, sitt hem
för att å Sofiahemmet underkasta sig en
smärtsam operation af en tumör i huf-
vudet och afled därstädes åtta dagar där-
efter den 20 januari detta år, lämnande
efter sig i en tillgifven vänkrets ett tom-
rum, som aldrig kan fyllas.
E. Melén.
Lifsmod.
f
ar stod en buske uti bergets skrefva,
jEn nyponbuske full af rosor röda,
fUen Kampat hårdt mot hajvets vindarstrafvu
Så varmt, så innerligt den ville lefra,
jDcn kände modet i sitt inre glöda,
fDen ville fröjdas, jubla, andra gläda,
fjch så, fast frosten ville kraften llväfva,
"Och hvassa vindar späda knoppar döda —
jDen jublande sprang ut i rosor röda.
Så vill mot nattens frost och stormms ilar
jag sätta upp mitt hopp, som aldrig hvilar,
SK,är lifvets torra vind vill sinnet döda,
Skall all min lust att jubla och att glöda
Slå ut i sånger, varma, friska, röda.
Nonny Lundberg.
Hos doktorn.
Af Ave.
»Iiwfeväd nu; fröken Rejer i mitt mottag-
é§å?(fc ningsrum ! Hoppas det icke är fröken
själf, som ändtligen en gång ger mig tillfälle
göra något gagn för mitt årshonorarl»
»Nej, Gud ske lof, doktor, min gamla stoft-
hydda är af starkt, godt timmer, och som jag
hittills hvarken haft man eller barn att upp-
fostra — jag menar förarga mig öfver — nej,
jag ville säga: Hittills bar jag ju lefvat en-
sam uti ro, som det heter uti visan.» Den
sextioåriga damen såg förvirrad ut öfver att
hafva sagt en ohöflighet åt doktorn, som var
gift.
»Ämnar fröken då utbyta denna ro?» Dok-
torn såg häpen på henne.
»Ack, det är ju redan gjordt, vet jag, och
nu är jag här för att tala med doktorn om
saken, ifall det Jtan hjälpa. Eljes får den
sannerligen gå tillbaka, ty mina ben stå icke
ut längre med alla påhitt. »
Doktorn förde den upprörda damen till en
stol, så placerad, att han kunde se hennes
ansikte i full belysning; han såg stadigt på
henne, under det han fattade hennes hand.
»Det kan nog hända, att pulsen slår under
sådana omständigheter,» anmärkte hon retligt
och drog till sig handen; »jag har aldrig varit
hos någon läkare förr än nu.» #
»Hvem är det som fröken —- jag ville säga,
hvem är det som stört frökens lugn och frid?»
»Min frid! Det är ett alltför starkt ord,
doktor, ty jag är väl tillfreds med att icke
längre behöfva vara allena, när jungfrun smy-
ger sig ut i skymningen, men jag är orolig
för att jag icke skall kunn^ stå vid mitt löfte,
ifall det är obotligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
