Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 14 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i893 I D U N 210
»Ett obotligt löfte — hm! Ovanligt fall
detta!» mumlade doktorn för sig själf. Men
fröken Rejer hade fin hörsel.
»Ovanligt!» utbrast hon. »Men på rektor
Sindings middag i går klagades allmänt öfver
samma symptom. Det yttrar sig ju till och
med hos gifta fruar och män »
»Kan fröken beskrifva det? — Har fröken
stark hufvudvärk?»
»Jag! — Jag har aldrig känt mera till
hufvudvärk än om mitt hufvud varit snidadt
af trä, liksom de gallionsbilder, som salig pappa
förfärdigade, sedan han slutade att segla på
Vestindien. Doktor Ferman tror väl inte, att
jag söker läkare för mig själf?»
»Så så, fröken, lugn, bara lugn och så tala
snällt om för mig, hvem som är sjuk.»
»Men jag vet ju inte, om det är sjukdom till
kroppen, eller något som kallas fin du siècle!»
Doktor Ferman började tycka, att han redan
aftjänat en god del af sitt årshonorar.
»Fröken Rejer är icke ensam nu mera, var
det icke så?» började han varsamt.
»Nej, under de tre sista månaderna har jag
haft min brorsdotter hos mig. Det sade jag
ju doktorn genast.»
Doktor Ferman steg upp betydligt lättare
om hjärtat. Han kände blott »gumman Rejer»
från ett par tre middagsbjudningar, där hon
alltid varit en stum åhörarinna af samtalen ;
dessutom hade han sammanträffat med henne
på åtskilliga sammanträden för fattigvårdens
ordnande och dylikt.
Genast då han som praktiserande läkare
slog sig ned vid den starkt tillväxande järn-
vägsstationen, hade fröken Rejer »utnämnt» ho-
nom till sin husläkare. Detta skedde för tre
år sedan, men först nu hade hon anlitat hans
råd, och det gjorde honom ondt, att han trott
henne vara sjuk till själen. Han började ana,
att hon blott var, af någon anledning, orolig
för sin unga släkting.
»Och fröken tycker, att den unga damen
— hvad heter hon? — Jaså, Effie. —: Ett
mindre vanligt namn. — Förefaller det fröken,
att Effie icke är riktigt frisk?» Doktorn var
fortfarande varsam i sina uttryck ; han var
ännu icke fullt säker på, huruvida det ändå
icke var gumman själf som behöfde läkarevård.
»Ända till i går har jag haft min egen me-
ning om flickan, och jag får bekänna, att jag
ett par gånger har uttalat den för hennes för-
äldrar. Men när jag nu hos rektor Sindings
hörde till och med provinsialläkaren vara af
den åsikten, att det var en af de moderna
sjukdomarne, så ångrade jag mitt stränga om-
döme om min brorsdotter.»
»Yar det doktor Lindberg, som kallade den
där sjukdomen fin du siècle?»
»Nej, det var rektor Sinding ; han påstod
att den gick tämligen allmänt äfven biand den
manliga skolungdomen.»
»Går Effie i skola?»
Fröken Rejer stirrade bestört på doktorn
och en misstanke, att äfven han var angripen
af den moderna epidemien smög sig in i hen-
nes sinne. Så där rakt i vädret svarade stun-
dom Effie, då hon, liksom doktorn nu, satt
och vred på länkarne i sin urkedja.
»Effie är tjugutvå år.»
»Och har kanske varit klen från barndo-
men?» forskade doktorn.
»Nej bevars, hon vägde aderton gamla skål-
pund, då hon var en dag gammal; jag vägde
henne själf på svågers betsman. Och flickan
var vid godt hull under hela sin barndom, ty
hon fick lof att äta när hon ville och hvad hon
bäst tyckte om. Hennes föräldrar bo i staden.
Ja, doktorn känner kanske ingeniör Rejer?
Rätt bra inkomster, men ingenting öfver till
arf åt barnen. Tvä söner studera; Effie, enda
flickan, ha de i flere är hållit i den stora hel-
pensionen, doktorn vet. Jag kan aldrig min-
nas ortnamn.»
»Det gör ingenting. Nå, och där magrade
flickan; fick bleksot?»
»Visst icke; hon var alltjämt som en mogen
pionknopp; men jag har sedan dragit mig till
minnes, att då hon var hemma under ferierna,
sade hon jämt det där.»
»Upprepar flickan jämt — —-?»
»Vänta doktor, gif tid! Jag är ingen folk-
talare!» sade gumman förargad öfver doktorns
synbara otålighet, Nog kunde hon väl ha rät-
tighet att tala med honom en enda gång för
sina pengar!
»Effie,» fortfor hon med ett visst eftertryck,
»var, som barn, van vid att vara mycket ute
bland folk samt på komedier, cirkus, barnba-
ler, sommarkonserter och allt hvad tänkas kan.
Och då hon nu därtill fick lära sig saker och
ting, som jag aldrig i min ungdom kunnat
drömma om, sade jag ofta: Du är väl bra glad,
Effie lilla? Du är väl mycket tacksam mot Gud
och föräldrar, som beredt dig en sådan lycka?’
Men hvad tror doktorn att flickan då svarade
mig?»
»Att alltsammans var grymt tråkigt, gis-
sar jag.»
»Doktorn känner också till det! Är det då
sant att — att —» gumman lutade sig när-
mare intill doktorns öra — »att det är sin-
nessjukdom ?»
»Bevare oss väl! — Nå, och Effie säger
fortfarande att det är tråkigt?»
»Med kunskaper ja. Och föräldrarnes hopp,
att hon på något sätt skulle använda den massa
hon lärt, gick i kvaf, så fort hon kom hem fiån
lärdomsanstalten. Då hittade jag på att hon
skulle i väfskola, ty jag vet af erfarenhet hur
både slät väfnad, damast, munkabälte, rödlakan
och all annan väfnad kan göra sinnet klart.
Men Effie hade inte varit i väfstol en vecka,
förrän hon skref att det var så tråkigt, att
hon hölle på att dö. Och så kom hon utan
vidare hem.»
’Låt henne hjälpa dig i hushållet,’ sade jag
till min svägerska.
Effie förklarade då, att hushållet i hemmet
var det tråkigaste hon visste; en annan sak
vore, om hon sändes till någon större gård,
hvarest *det hölles fint bord, det kunde nog
vara roligt. »
»Och så kom hon till ett sådant ställe?»
»Visst gjorde hon det, doktor! Föräldrarne
ha verkligen gjort allt för henne, men då hon
märkte, att till hennes hushållsbestyr på herr-
gården också hörde potatisskalning samt till-
redning af annat än bara finare desserter, skref
hon hem, att något så tråkigt ämnade hon icke
underkasta sig, då föräldrarne betalade för
hennes vistande på landet.
Sedan trodde hon, att det skulle bli roligt
att förtjäna penningar. Hon fick lätt plats
som kassörska, emedan hon kunde nöja sig
med ringa lön, eftersom hon hade ett så godt
hem. Men efter en månad var hon rent förbi
af ledsnad — -r-»
»Har man försökt med nöjen, sedan hon
blef vuxen?»
»Om man har! Jo, doktor, med alla möj-
liga slag; men då hon blef van vid dem, så
blefvo de äfven tråkiga.»
»Nå med — förlofning då?»
»Åh, doktor!»
»Har Effie försökt det?»
»Bara så där — halft om halft — några
gånger. En gång var det visserligen så nära,
att han beställt ringar, men så hade Effie
redan sagt till sin mor, att hon ej mera fann
det roligt, och dessutom hade hon läst i en
ny bok, att människan alltid fann kärleken
tråkig, så snart förbindelsen blef offentliggjord.
Jag nekar icke till, att jag då dömde strängt
om flickan, ty i min nngdom talades nog om
hvad som var roligt, men det hade icke varit
värdt för ungdomen att gnälla om något, som
måste göras, att det var tråkigt. Och icke
förlofvade man sig då för ro skull inte, så
att nog är det en sjukdom. Hvad, doktor?»
»Hvad har fröken Rejer tänkt att företaga
sig med — patienten?»
»Jag hade tänkt intressera henne för min
lilla broderihandel och så insätta henne till
min enda arfvinge, men nu tycker hon också
att det är tråkigt.
»I förrgår grälade jag på henne och sade,
att hon haft det för godt, blifvit lat och själfs-
våldig. Ja, vet doktorn, jag var verkligen svår
mot flickan, och när jag så hos rektorn hörde,
att det var en smittosam sjukdom, så fick jag
grufliga samvetskval, synnerligast sedan jag hört
provinsialläkarens beskrifning öfver sjukdomens
härjningar i människans ädlare organ.»
Doktor Ferman såg hastigt upp i gummans
ansikte. Var hon kanske, när allt kom omkring,
full af satir och skälmaktighet? Nej, det gamla
anletet hade endast ett enfaldigt och bekym-
radt uttryck. »Hur beskref då doktor
Lindberg dessa härjningar?» frågade han be-
kämpande ett leende.
»Kanske det snarare var rektorn, rådman
Björk och fru Nordström, hvilka beskrefvo
sjukdomen för honom och han bara lade ett
och annat ord till,» svarade gumman, bemö-
dande sig om att vara ytterst noggrann i sina
uppgifter. Men i alla fall voro de ense om
allihopa, att något organ inuti människorna —
de som fått den nya sjukdomen förstås — blef
upplöst till gelatin, nej, gelé, och att sjuk-
domsorsaken vore för litet malm.»
»Järn,» rättade doktor Ferman.
»Nej, nej, malm! Jag vet det med säker-
het, ty den nye borgmästaren, som är ungkarl,
kom med en cbarad:
’Mitt första är stryk,
mitt andra är järn,
mitt hela är strykjärn,’
och då blefvo alla fruarna förargade.»
»Nå, då var det kanske brist på malm i
viljan, som menades. Ja, ja, så väl vännen
Lindberg, som rådman Björk och fru Nord-
ström veta själfva hur det kännes, när vuxna
söner och döttrar hafva geléartade viljor.»
»Men hvad är orsaken till denna sjukdom
hos de yngre, herr doktor ?»
»Brist på ren malm i de äldres viljor, frö-
ken Rejer. Afskeda fröken sin piga och låt
unga Effie välja emellan ett ordentligt arbete
och utsikten till att icke få en skilling i arf;
det är min ordination.»
Gumman Rejer log med hela ansiktet; hon
var nu befriad från hvarje skymt af samvetskval.
Må vi komma ihåg att religionen är helgjutenhet,
icke stympning: att hon är lif, icke död; att hon
är gudstjenst med hvarje ben af denna kropp, hvarje
förmögenhet hos denne ande; att vi icke äga värl-
den på hälftenbruk eller till sjuskiftes med Gud,
gifvande honom endast den mindre delen och ta-
gande deD större för vår egen räkning ; religionen
måste sträcka sig till hela lifvet, helga det, och göra
det till ett gudligt lif. Th. Parker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
