Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 28 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
234___________________ _______________
_ IDUN
Öppenhet är ett ädelt sinnes kännemärke, mannens prydnad och stolthet, kvinnans ljufvaste behag.
Benzel-Sternau.
och hennes far». Året därpå engagera-
des hon såsom skådespelerska vid kung-
liga teatrarna och uppträdde nu med
framgång bland annat såsom Fenella i
»Den Stumma». Spelåret 1877—78 ar-
betade hon vid Svenska teatern i Helsing-
fors, där hon mycket snart tillvann sig
publikens sympatier. Särskildt anslog
hennes utmärkta återgifvande af Anna
Ivanowna i »Familjen Danicheff» och
Hjördis i »Kämparne på Helgoland».
Och allt ifrån spelåret 1879 har hon till
1892 varit fästad vid Helsingfors svenska
teater, där hon under denna tid utfört
ett stort antal roller inom de mest skilda
fack. Fru Ida Brander är Helsingfors-
publikens stora favorit och lika omtyckt
i sällskapslifvet som på scenen. Med ett
sydländskt lifligt temperament förenar hon
en organ, mäktig en hel skala af de mest
skiftande klangfärger.
Man behöfver blott se fru Brander i
två så skilda roller som Marguerite
Gauthier och Regina von Emmeritz för
att fatta vidden af hennes konstnärs-
skap, spänstigheten af hennes andliga
naturell. Temperament är det rätta ut-
trycket för Ida Branders karaktäristik.
Och hvad bäst är — hon kan behärska
sitt temperament. När Ibsen skref sin
mångomtvistade »Hedda Gabler» och skå-
despelet drog sin eriksgata från land till
land, öfver scen efter scen, fick äfven
Suomilandet dess besök. Ibsens nervöst
liopkonstruerade, mondäna kvinna fick uti
Finlands hufvudstadtvänneutmärkta fram-
ställarinnor. På Svenska teatern kreerade
Ida Brander hufvudrollen och, vi tillägga
det, med utsökt talang. Hedda Gabler
var en roll, liksom enkom lämpad för fini
Branders konstnärslynne, och hon återgaf
den ock con amore.
Om Ibsens problempersonager skolafram-
föras på scenen, måste de skådespelare,
som företaga sig en så vansklig uppgift,
hafva särskildt individuella betingelser för
att spelet skall väcka illusion. Specielt
fordrar Hedda Gabler en skådespelerska,
hvars intelligens och psykologiska förmåga
mäkta gifva ett naturligt uttryck åt Hed-
das nevrasteniska känslolif. Fru Bran-
der lyckades utmärkt framhålla hysterin,
och hon gaf densamma en slöja af den
fina damens raffinerade koketteri. Steg-
ringarna gjordes konsekvent, och när den
famösa slutscenen kom, föreföll upplös-
ningen icke overklig, därför att den var
förberedd genom tusen smådrag i ett fint
detaljeradt spel.
Grefve Prozor, den kände öfverflytta-
ren af Ibsens arbeten till franska, ytt-
rade apropos Hedda Gabler: »I Helsing-
fors har man ju en syperb framställarinna
af denna mångdiskuterade karaktär; jag
har sett fru Brander — hon var char-
mant i detta parti.»
Nu senast har fru Ida Brander gaste-
rat vid direktör August Arppes sällskap
och därvid äfven besökt flere svenska stä-
der. Ur den stora mängd af delvis ly-
sande recensioner pressen ägnat den ener-
giske och intelligente teaterledarens pro-
gram, skola vi anföra några utdrag, i sin
mån belysande fru Branders popularitet.
Så skrifver Sundsvallsposten angående
Sudermanns »Hemmet» och Ida Branders
återgifvande af Magda: »Hennes spel var
fullt af förträffliga poänger samt verkade
oemotståndligt vid de lidelsefulla utbrot-
ten i tredje akten. Och huru mycket
återfanns ej däri, som minner om Dra-
matiska teaterns storhetstid! Redan fru
Branders sätt att i harmoniska linier
föra sina armar är något, som erinrar om
fru Hwassers beprisade plastik.»
Om samma roll skrifver Gustaf Cyg-
næus i Åbo Tidning: »Fru Branders
Magda är en konstnärsskapelse, som in-
ger oblandad • njutning. — Det finnes i
hennes spel en rikedom af fina nyanser,
än omärkligt öfvergående i hvarandra, än
betecknande våldsamma brytningar i stäm-
ningen, men alltid hopbundna genom en
konsekvent uppfattning. Åskådaren är
hvart ögonblick fullt med.» Om Minna
Canths intressanta skådespel »Sylvi» —
som äfven snart lär komma att gifvas i
Stockholm — skrifver samme recensent:
»Sedan Sudermanns »Ära» gick öfver »vbo
scen, har intet stycke tillvunnit sig en så-
dan uppmärksamhet som fru Canths
»Sylvi»-—». Om återgifvandet aftitelrollen
säger han: »Fru Branders spel är på
samma gång så ärligt, så fritt från alla
falska teatereffekter och tillika så rikt
nyanceradt och så väl beräknadt, utan att
man därvid kommer att tänka på beräk-
ning, att vi utan tvekan beteckna det så-
som stående på höjdpunkten af hvad man
i modern konst kan hoppas få se.»
»St. Petersburger Zeitung» skrifver om
fru Brander: »Man måste blott beklaga,
att en så talangfull skådespelerska som
fru Brander icke spelar på tyska. En
följd af föreställningar af Ibsens senaste
arbeten, med fru Brander i titelrollerna
under medverkan af ett utvaldt sällskap
skandinaviska skådespelare, skulle ofel-
bart hos de härvarande anhängarne och
vännerna till den nordiske diktaren fram-
kalla en icke ringa sensation.»
Af det här anförda torde framgå, att
Ida Brander som skådespelerska rikt in-
friat de löften hon gaf som debutant.
Hon är, fastän bosatt i Finland, svenska
till lif och själ, och hon samt hennes
make, med hvilken hon sedan 1885 är
förenad i det lyckligaste äktenskap, ut-
göra de alltid gästfria värdarne i ett hem,
som med rätta förefaller som en svensk
oas i de tusen sjöarnes land.
Felix Lindberg.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekantal
ST
Båtfärd\
lakta, sakta ekan glider
utmed alklädd insjöstrand.
Kvällen skymmer. Endast norrut
flammar ännu purpurbrand.
Tung af ljuflig skogsdoft brisen
öfver vattnet stilla går,
fläktar med din ljusa slöja,
leker bland ditt blonda hår.
Och jag ser två mörkblå ögon
tankfullt blicka mig emot,
medan lätt mot toften hvilar
liten sirligt formad fot.
Allt år tystnad. Blott ur fjärran
höres svagt en bandhunds skall,
rasslet utaf tjuder borta
ifrån ängens klöfvervall.
Längst därute skimrar viken
i en ton af pärlemor,
och utöfver skog och holmar
breder dimman silfverflor . . .
Slut ditt ögal Låt oss drömma,
ungdomssälla, hand i hand,
medan ekan sakta glider
utmed alklädd insjöstrand.
Emil K/éen.
Ammsagor.
S
å jag hittills ej sett något angående detta
ämne i Idun, tar jag mig härmed frihe-
ten anhålla om plats för ett litet ord därom i
eder tidning.
I, som nu ären föräldrar, hafven utan tvif-
vel själfva som harn hört ammsagor förtäljas,
t. ex. om troll, drakar, vålnader och spöken,
tomtar m. fl. dylika ting, som existera i folk-
tron, i synnerhet hos landtbefolkningen.
Barnpigan eller amman griper företrädesvis
till sina historier, då hon vill hafva barnet att
sofva. Eller också vill hon göra sig omtyckt
af detsamma och därigenom vinna föräldrar;
nes gunst.
»Dada äj tå näll,» säger er lilla pys eller
tös, »hon talaj om tagoj föj mej, tom äj tå
vattja. » Modren 1er helt förnöjd och talar i
sin tur om för sin man, hvilken bra barnjung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
