Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 4 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 IDUN 1893
Föresatsen att behaga är ofta det ofelbaraste medlet att misshaga.
La Rochefoucauld.
*********************************************************************************************
och sjuklig samt i följd däraf mindre
mottaglig för vetenskapliga studier. I
stället utbildades hos henne känsligheten
och deltagandet för lidande medvarelser
— ett drag, hvilket såsom en gyllene
tråd genomgått hela hennes lif.
För musiken hade hon en afgjord fal-
lenhet, och om hennes musikaliska be-
gåfning blifvit rätt ledd och utvecklad,
skulle hon utan tvifvel blifvit artist. Hon
spelar emellertid piano med smak, och
hennes föredrag är prägladt af innerlig-
het och känsla.
Genom årlig sommarvistelse på landet
invid Vaxholm, där fru Borgström flitigt
sysselsatt sig med trädgårdsarbete, stärktes
hennes i de unga åren svaga krafter; och
hvad de många badsejourerna ej mäktat
åstadkomma, det vanns här så småningom,
så att hon nu vid mogen ålderhar att glädja
sig åt en synnerligt stark och god hälsa.
I ett särdeles lyckligt äktenskap förenad
med kammarrådet Sven Borgström äger
hon ett angenämt hem, hvarest hon ofta
på ett hjärtligt och flärdlöst sätt emot-
tager sin talrika umgängeskrets. Troget
följer hon sin make på hans vidsträckta
resor och har med honom saväl lustvan-
drat i Söderns soliga näjder som bestigit
Nordens högsta fjäll. Dessa årligen åter-
kommande resor hafva nog i sin mån
bidragit till att bibehålla den sega kraft,
den ungdomsfriskhet och det goda lynne,
som för henne äro utmärkande.
En aktad författarinna skref en gång
i denna tidnings spalter, att den egenskap
hon högst skattade hos sina vänner var
troheten. Hvem vill icke gärna instämma
och gifva författarinnan rätt härutinnan!
Denna egenskap besitter fru Borgström i
en ovanligt hög grad, och oaktadt hon
har en mycket stor vänkrets, räcker hon
på ett beundransvärdt sätt till för alla.
Hon gläder sig åt sina vänners framgån-
gar och tager innerlig del i deras sorger
och pröfningar. Varmt religiös som hon
är och i besittning af en fast tro på för-
synens ledning vid alla mänskliga före-
tag, njuter hon en ostörd sinnesro och
plägar ofta säga, att hon har intet att
önska och att intet felar i hennes lycka,
»Skulle jag, som fått så mycket,» tilläg-
ger hon, »icke gärna vilja dela med mig
af mitt goda.»
Att fru Borgström, i åtnjutande af
hälsa och obrutna krafter, ännu länge
måtte få utöfva sin ädla verksamhet
bland armodets barn — det är en ön-
skan, hvaruti säkerligen alla, som känna
och värdera henne, af uppriktigaste hjär-
tan förena sig.
Charlotte Lindholm.
Vanan att ständigt låta betjäna sig är det
största slafveri och upphöjer moraliskt dem,
som tjäna oss och själfva kunna försörja sig,
till våra herrar. Schleiermacher.
JiloimntidtQ
jÆramât, framåt
’ ^ å daggig stråt
i klarnande morgonväkten!
Framåt, framåt, i galopp, i galopp
att hinna mitt mål, förrän sol går opp,
ren bådad af morgonfläkten!
Kanhända att, redan ur drömmar väckt,
på trappan hon star i sin sammetsdräkt
och räknar de stunder, som svinna;
kanhända att, smekt af snöhvit hand,
re’n springarn ses skrapa med hofoen i sand
och yster af längtan brinna
att båra i sporrsträck framåt på sin rygg
så stolt, så trygg
sin trotsiga härskarinna.
Sträck ut, sträck ut, min springare god!
Se österns skyar purpras i blod! —
Syns slottet ej snart? — O, hur vägen är lång!
Nu spanar hon kanske från snidad balkong.
Framåt! Hon får icke bida !
Snart följas vi åt
på daggig stråt,
snart rida vi sida vid sida
i fröjd öfver slätterna vida.
Framåt, framåt! — Hur det vidgas allt mer
mitt hjärta i arla timma!
Du vaknande värld, som jag för mig ser,
du tjusande jord, som. emot mig 1er
och rodnar för morgonens strimma,
en åtrå sällsamt min själ betar:
jag ville dig kyssa på panna klar,
jag ville dig famna känslovarm
och jublande hålla dig tryckt till min harm
i stormande kärleksyrsel
oslitligt, för evigt kvar.
Framåt, framåt,
i galopp framåt
å glittrande bana
på daggig stråt! —
Hallå! — Hör, ekot från höjd till höjd
besvarar min öfversvallande fröjd!
Oroligt sjudande hjärtat slår:
det jublar, det njuter, det längtar, det trår —
Det är, som ville det sprängas
of känslor inom det, som trängas.
Framåt, framåt, min springare god,
och frusta af lfslust och stampa af mod!
Mot ständigt ljusare nejder det bär.
Snart famnar jag henne, mitt hjärtas kär.
Re’n ter sig i fjärden för spanande syn
det åldriga slottet vid skogens bryn.
I morgonens vikande dimma
dess tinnar och rösten glimma.
Sträck ut, min fåle, och snabbt mig bår
dit bort, där redan min tanke är!
Flyg fram som en falk öfver marken,
flyg fram som en vind genom parken
Otålig mig väntar mitt hjärtas kår —
hon får icke längre bida! —
Når dagen bräcker, när sol går opp
och börjar i strålande glans sitt lopp,
då följas vi åt
på glittrig stråt;
då rida vi sida vid sida
i fröjd öfver slätterna vida.
Edv. Hammarstedt.
€3§äD
Kvinnofrågan oehvetenskapen.
Af Kate Schirmaeher.
I.
an tänker sig vanligen vetenskapen
som en mycket sträng och amper
gammal dam, och de kvinnor, som ägna
sig åt hennes tjänst, som tämligen osköna
och bittra ungmör; oeh med tanken på att
göra kvinnan i allmänhet förtrolig med den
allvarliga vetenskapen förbinda inånga fruk-
tan för ett anlopp af en härskara kvinnliga
doktorer, docenter och professorer.
Dessa föreställningar äro dock en löjlig
karrikatyr af hvad den medvetna kvinnan
nu eftersträfvar för sig och andra, då hon
befattar sig med den moderna vetenskapen.
Det är visst och sant, att den allvar-
liga vetenskapen har något strängt och
obevekligt öfver sig — ty hon består i sö-
kande efter sanningen, och detta sökande
aflöper ej utan strid och uppoffrande ar-
bete. — Till detta arbete på de facklärdes
och yrkeslärdes kapplöpningsbana komma
dock endast de kvinnor att träda, hvilka
ha en djup, inre kallelse därför. Och de
skola ej uppträda i stort antal. Att så-
dana i alla fall finnas, måste vara nyttigt
och hälsosamt, ty världen har hittills nä-
stan alltid betraktats och offentligt bedömts
endast genom manliga ögon, och däraf har
stor ensidighet uppstått. Därför är det
gagneligt, att vi för framtiden jämte män-
nen äfven få kvinnor, som ägna sig åt ve-
tenskapen. Men blåstrumpor och vanpryd-
nader för sitt kön behöfva de därför icke
vara.
I Nu frågar man kanske: »Hvartill vill ni
I
då »vetenskapligt bilda» kvinnan, om ni
ej vill göra henne till en lärd?» Svaret
därpå kan affattas i en liknelse: Vetenska-
pen består af två delar, af vetandet själft
och af det, som detta vetande skapar, näm-
ligen sättet att forska, vägen till finnandet,
metoden. — Följaktligen består den lär-
des packning af två bördor: i den ena bär
han skatten, det af honom och andra för-
värfvade positiva vetandet; i den andra
intrumenten, hvarmed han lärt sig bryta
denna skatt, och hvarmed han hoppas att
på egen hand kunna arbeta vidare och göra
nya upptäckter Hela packningen kan en-
dast en verkligt lärd rygg bära, men en
del däraf kan äfven lekmannen lugnt taga
på sina axlar och denna del är »metoden».
te
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
