Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 4 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 243
1893
nat än att pröfva fördomsfritt, att tänka
klart och att döma sakligt. — Den, som
gör detta, är därför ingen lärd, men väl
en »vetenskapligt bildad» människa, en
klart tänkande person med omdömesförmå-
ga. Hon är äfven en för det praktiska
lifvet utrustad människa, som vet att se
sakerna från deras rätta sida, en person,
som icke tager ett hvitt lakan för ett spöke,
som icke söker släcka brinnande sprit med
vatten och icke blindt dömer den, som af
närsynthet försummat att lyfta på hatten.
— Man skall kanske finna dessa exempel
särande: de kunna ju isynnerhet tillämpas
på det feminina könet. Men de äro mindre
elaka än sanna och betecknande för svag-
heter, som man just tillgkrifver kvinnan:
en fiyktig blick, impulsivt handlingssätt,
domslut efter känslor och stämningar. Hur
ofta har man icke hånfullt påstått, att
kvinnan endast vet allting till hälften, att
hennes sista, oomkullkastliga argument
lyder: »Därför att jag inte vilU — att hon
genom förståndsskäl icke på några villkor
låter tvinga sig från en förutfattad mening.
Huru ofta har man ej förebrått henne in-
skränkthet, trots, småaktig skvallersjuka,
förilade påståenden och ännu många andra
vackra saker. Om med rätt eller orätt må
hvar och en af oss själf afgöra. Då vi
här tala förtroligt med hvarandra, vill jag
för en gång antaga, att dessa förebråelser
äro .sanna. Hvad följer häraf med hänsyn
till den »vetenskapliga metoden»? Icke mer
och icke mindre än att denna utgör raka
motsatsen till dessa svagheter.
Böra vi därför nu misströsta och säga:
»Det gagnar i alla fall till ingenting, vi
kvinnor kunna ej ändra oss?» Eller böra
vi i våra kvinnliga dygder, som utgöra er-
sättningen för de kvinnliga svagheterna:
känslofullhet, snabb fattningsgåfva, rask be-
slutsamhet, känna oss så fullkomliga, att
vi overksamma lägga händerna i kors. —
Det skulle vara mycket oklokt. Ty för det
första räcka icke dessa »kvinnliga dygder»
till för lifvet. Hvem af oss kan icke kom-
ma i det läget att behöfva handla icke
blott raskt, utan med öfverläggning, att
fatta icke blott lifligt, utan äfven klart, att
vara icke blott fyndig, utan ’äfven stark
och grundlig? För det andra äro dessa
»kvinnliga svagheter», liksom allt annat
här i världen, ett resultat af utveckling,
vana och uppfostran ; ändrar man den
sistnämnda, så är det som om trädgårds-
mästaren skulle sätta en växt i helt ny
jordmån : den blir till stam, blad, färg och
frukt en helt annan företeelse, men till ar-
ten likväl livad den från begynnelsen varit.
Därför lämpar sig en uppfostran efter
vetenskaplig metod äfven för vårt kön:
klarhet, saklighet, omdömesförmåga äro
egenskaper, som hvarje människa behöfver,
om hon skall taga sig fram i lifvet. Dessa
egenskaper vilja vi kvinnor därför ej låta
beröfva oss, eljes kunde den dag komma,
då vi förirrat oss i lifvet som i en laby-
rint. Tårar och känslofullhet gagna då
mycket litet, och — i förtroende sagdt —
den vackre prinsen i sagan, den ridderlige
befriaren Sankt Georg, låter mången gång
vänta på sig grymt länge, ja, han kommer
ibland inte alls. Och då det i alla fall är
en sorglig och mindre värdig sak att sitta
och gräma sig, gör man då icke klokare
i att i tid lära använda händer och fötter,
att gå i skola hos fru vetenskap, att
skaffa sig och lära sig handtera verktyg,
med hvilka man kan förtjäna sin plats i
solskenet? Och’ härmed är svaret gifvet
på frågan: »Hvarför bör kvinnan skaffa
sig en vetenskaplig bildning, då hon ej
skall bli en lärd?» Emedan lifvet kräfver
klart tänkande kvinnor med omdömesför-
måga, just därför fordra vi för dem veten-
skaplig bildning. Flertalet kvinnor liksom
flertalet män behöfver icke vara lärda, men
väl »intelligenta» och klartänkta. -— Detta
mål hoppas man uppnå genom den »ve-
tenskapliga» bildningen af den kvinnliga
ungdomen ; därför närmar sig den moderna
kvinnorörelsen vetenskapen, och därför ef-
tersträfva vi en reform i de kvinnliga sko-
lorna.
”Bergtagen”.
Skiss af Elin Ameen.
t®scolen göt sina brännande strålar i den
Jfèkszl klara rötmånadseftermiddagen öfver stad
och land, skogar och ängar, blånande bergs-
höjder och glittrande fjordar.
På det norska sanatoriets turist-hotell voro
alla markiser nedfällda för matsalarnes fön-
ster och på verandorna. Middagsmåltiden
var nyss slut, och de talrika gästerna och
turisterna hade i grupper eller parvis slagit
sig ned på balkongerna eller utbyggena, un-
der det andra gått in åtskogen för att söka
mera svalka.
Jag hade slagit mig ned i den lilla salon-
gen innanför en af verandorna för att läsa
en tidning. För tillfället var där ingen mer
än jag i rummet, men dörrarne till verandan
stodo uppslagna på vid gafvel, och därute
befann sig ett sällskap svenskar, bestående
af två yngre par och ett äldre. Jag hade
redan vid table d’hôten observerat dem, dels
emedan de voro mina landsmän, dels emedan
en af dem, den yngsta af fruarna, vid första
ögonkastet väckt min uppmärksamhet och
mitt intresse. Hennes ansikte, vackert mera
genom sin själffullhet än genom dragens re-
gelbundenhet, och isynnerhet ett par stora,
djupa, mörkblå ögon, på en gång eldiga och
sorgsna, hade tilltalat mig på ett oemotstånd-
ligt sätt.
Under middagen hade det lilla kotteriet
varit vid mycket glad och uppsluppen sinnes-
stämning och druckit försvarligt med cham-
pagne. Den unga frun hade skrattat lika
hjärtligt som de andra, men emellanåt hade
hon suttit allvarlig och tyst, och hennes an-
sikte hade då haft ett uttryck, som hade hon
ej rätt följt med de andras skämt, under det
att ögonen — dessa underbara ögon — sett
drömmande framför sig och liksom beslöjats
af en skugga.
Sällskapet hade nu slagit sig ned på ve-
randan utanför salongen för att dricka kaffe,
och herrarne hade tändt sina cigarrer. Stäm-
ningen fortfor att vara upprymd. Vinet hade
gifvit högre färg åt ansiktena, den gamle herrn
var till och med alldeles kopparröd och tyck-
tes vara på gränsen af att hafva njutit väl
mycket af Bacchi håfvor. Endast min unga
fru hade samma fina blekhet på kinderna,
som innan hon börjat middagen, hvilket icke
kom af att hon föraktat champagnen, ty hon
hade druckit och klingat som de andra, utan
därför att hennes hy var af denna bleka,
genomskinliga färg, som aldrig blir röd vid
upphettning, utan blott hastigt kan flamma
till vid stark sinnesrörelse för att nästa ögon-
blick återtaga sin naturliga blekhet.
Jag satt ej där inne i salongen som en
lyssnare, den de ej visste af. Jag var
redan där, när de passerade till verandan.
De visste, att jag satt kvar, och jag hade
till och med vexlat ett par ord med dem
och tjusats af min unga frus röst, som hade
ett musikaliskt välljud, men ett välljud i
moll.
Verandans markis gick ej längre ned, än
att uuder dess kant landskapet låg utbredt i
obeslöjad solglans. Från min plats hade jag
samma utsikt som sällskapet där ute. Sko-
gen i öster och väster med mörka granar,
här och där blandade med ljusa björkar med
fina, behagliga konturer, en och annan för
minsta smek af vinden lätt darrande asp och
andra löfträd i skiftande grönska, men mest
granar och furor, dunkla, majestätiska, med
färgtoner i rödaktigt guld, där solstrålarne
föllo skarpast, men nästan svarta, där skug-
gorna voro djupast. At söder, midt för ho-
tellet, var utsikten fri och öppen. Närmast
var en inhägnad, prydd endast af några
stenkummel med snäckor och ormbunkar,
men utan en enda blomsterrabatt. Något på
sidan om inhägnaden låg den så kallade
»Sportstuen», egentligen afsedd för skidlö-
parne om vintern, och som nu med sin sä-
terstil tog sig pittoresk ut till granskogens
bakgrund. Längre ned gick den nyanlagda,
breda landsvägen i en stor, slingrande krok,
befaren af eleganta hyrvagnar, droskor, dili-
gencer, bicyclister och ridande, hvilka kommo
och gingo i en oafbruten ström. Ännu längre
ned låg dalen med sina gårdar, hus, Iunder
och åkrar i ett vidsträckt panorama och allra
längst ned i fonden, 1000 fot under oss,
Christianiafjorden med i solen silfvergläusande
vatten, på hvars yta man kunde urskilja en
massa små, hvita segel, härifrån ej större än
fiskmåsar, samt några rörliga svarta prickar,
hvilkas efterlämnade rökstrimma antydde, att
de voro ångbåtar. Längst in i en flik af
viken till vänster låg Christiania i fågelper-
spektiv och tog sig nästan österländskt ut med
i solbelysningen glimmande fönsterrutor, skarpt
lysande, smäckra tornspiror samt skimrande
tak och kupoler. Och rundt om det hela en
krans af bruna, blå och rödaktiga klippor
och berg, hvilka omgåfvo taflan som en be-
gränsande ram.
Herrarne hade nu hunnit till likören, och
äfven damerna läppjade på sina glas.
»Nu dricka vi och skåla med hvarandra
och tacka för angenämt ressällskap, » sade en
af herrarne. » Det här är ju vårt sista festande
tillsammans, i morgon skiljas vi.»
»Skål... tack!» ljöd det, och man klin-
gade med de små glasen
»Inte sant, Lisen,» sade min unga frus
man, i det han lade armen om hennes skuldra,
»du har varit nöjd och haft roligt?»
Hon vände sig halft mot honom och nic-
kade.
»Jo,» svarade hon stilla, utan entusiasm,
»jag har sett mycket skönt och härligt, fått
många nya intryck och nya tankar.»
»Vivan] och jag ha inte varit så lyckliga
sedan vär bröllopstur till Paris för fem år
sedan,» inföll den andre äkta mannen och
vände ett godmodigt, strålande ansikte mot
sin äkta hälft. Denna, en snarare ful än
vacker kvinna, några år äldre än den, som
kallades Lisen, med ett öppet och gladt ut-
tryck i sitt ansikte, en leende mun och något
hurtigt och lefnadsfriskt öfver sin personlig-
het, svarade skrattande;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
