Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 I DU N 1893
*<<&*****<<*******<***********<**********<*******<*<**********£******************************
Det är mannens ära att vara kvinnans hufvud, men det är kvinnans ära att vara mannens hjärta,
och den ena bördan är icke tyngre än den andra.
I.
II.
som ofta uttalats från vår läsekrets, i det
vi meddela bilden af ärkebiskopinnan Klara
Sundberg, den maka som i ett långt och
lyckligt äktenskap stått vår kyrkas pri-
mas närmast ocb för honom, den kraft-
fulle, i det offentliga lifvets strider pröf-
vade mannen, varit ett stöd i högre grad,
än någon förmår ana.
Ärkebiskopinnan Sundberg är dotter
af numera aflidne majoren och kommen-
dören Michael Koch till Yågsäter och
Torp samt hans äfvenledes aflidna maka
i andra giftet Emma Yilhelmina Igge-
ström samt föddes den 25 november 1835
på det natursköna godset Yågsäter i Elfs-
borgs län • på gränsen mellan Bohuslän
och Dalsland, hvilket gods i flere genera-
tioner tillhört hennes förfäder. En af hen-
nes systrar var den för ett par år sedan af-
lidna friherrinnan Ida Ericson, landshöf-
dingens i Östersund maka, hvilkens bild
Idun då meddelade. En annan hennes
syster blef gift med generalmajor K. H.
Kreiiger.
Klara Kochs vagga stod således ej
långt ifrån det hem i Uddevalla, ur hvil-
ket han utgick, som en gång skulle blifva
hennes make, och när hon äktade den
dåvarande teologie lundaprofessorn Sund-
berg, hade. helt visst gemensamma barn-
domsminnen beredt vägen för den sym-
pati, som för lifvet sammanknöt tvänne
hjärtan. År 1864 utnämndes hennes man
till biskop i Karlstad och några år se-
nare, 1870, till Sveriges rikes ärkebiskop.
Sedan dess har Klara Sundbergs histo-
ria i eminent grad varit makans — och
en sådan låter sig icke i torra ord tol-
kas så väl som den kan kännas och in-
ses af hvarje ädel kvinna.
I Upsala har ärkebiskopshuset under
de senare årtiondena varit det enda, som
i någon vidsträcktare grad representerat,
och på de årligen återkommande, char-
manta fester, som där gifvits för akademi-
ens och ortens öfriga honoratiores — ofta
illustrerade af medlemmar från vårt ko-
nungahus, de unga prinsame, som en efter
annan idkat sina studier i Upsala — har
ärkebiskopinnan i vida kretsar förvärfvat
odelade sympatier för det vinnande sätt,
på hvilket hon utöfvat värdinneskapet.
I öfrigt har hennes verksamhet icke
mycket riktats utåt, utan har hon helt
och hållet uppgått i sitt hem och sin
man. Hon är en utmärkt och praktisk
husmoder, som lifligt intresserar sig för
de minsta detaljer i sitt hushåll. För
maken är hon ett oskiljaktigt sällskap
och den förtrognaste vän. Dagligdags
ser man dem i hvarje väder företaga
sina långa promenader tillsamman, och
på ärkebiskopens resor till riksdagarne i
hufvudstaden har hon ofta varit honom
följaktig, liksom alltid på de årligen åter-
kommande kära sommarbesöken vid de
gamla föräldrahemmen i Bohuslän.
Ehuru några egna barn aldrig förun-
nats ärkebiskopshemmet, har det dock
icke saknat det friska behag, som ung-
dom gifver, lika litet som dess härska-
rinna undandragit sig att på ett sant mo-
derligt sätt fylla en moders plikter, ty
icke mindre än fyra af ärkebiskop Sund-
bergs systerbarn ha under hans och hans
makas vård fått den kärleksfullaste upp-
fostran.
ufver ärkebiskopinnan Sundbergs vä-
sen har alltid hvilat något tillbakadraget
och blygsamt, som af somliga kanske tol-
kats som kyla. Men för dem, som he-
drats med hennes vänskap, och som när-
mare lärt känna henne, ha hennes mild-
het, trofasthet, sannhet och anspråkslös-
het utvecklat de rikaste och älskligaste
sidor. Och dessas omdöme, som lärt
känna hjärtelaget, är ett och enigt: en
karaktär af renaste guld, en äkta kvinn-
lig kvinna.
En äkta kvinna! Oss synes detta ord
innebära så oändligt mycket, att då det,
som här, kan uttalas helt och oförbehåll-
samt, något bättre för visso icke står att
tillägga.
J. N—g.
Efterlämnade sånger och visor
af
Augusta Nyeander.
I.
Smärtan.
y>Säg mig, smärta, du som följer
mänskans spår,
hvart hon går,
och vår dag med töcken höljer —
säg, o smärta, säg, hvem är väl du ?
Hvem är du?»
»Klaga ej! Du ser blott stunden,
gäckadt hopp,
tårens lopp,
tvånget, hvaraf du är bunden.
Smärtans udd, o mänska, känner dit,
känner du.
»Till din glädje, tvillingsyster,
lifvets lag
fullbordar jag
— icke hvad ditt hjärta lyster.
Därför, mänska, därför klagar du,
klagar du.
»Ljus ej utan skugga finnes.
Hopp och tro,
grafvens ro,
andens storhet så blott vinnes.
Därför, mänska, därför kommer jag,
kommer jag.)) —
Kvalet dör i fridens famn,
ljus blir håg,
lifvets våg
smärtans ängel för i hamn . ..
»Smärta, nu jag vet ditt namn!»
Den sjukas tröst.
När plågan sargar natt och dag
och febern jagar pulsens slag
och ögat ingen blund kan få,
hvad tröst har väl ditt arma hjärta då?
När plågan sargar, jag den hand
väl känner, som dess tunga band
nog lindrar, blott jag tålig är,
den kärlek, i hvars skygd jag bördan bär.
Och på min matta hand en kyss,
så öm och varm, jag kände nyss.
O, bäst i kvalets stund jag ser
den kraft, som kärlek, endast kärlek ger.
Och när jag blickar ut, hvad ser
mitt trötta öga då, hvad 1er
väl mot mig där på bergets kant?
Jo, löf och blommor smycka skönt hvar brant!
Så högt naturens hjärta slår,
och vinter följs af Ijuflig vår.
En väldig kraft är lifvets själ:
den kraftens namn — jag känner det ju väl!
Därför jag sjunga vill om tro
och kärlek, som på jorden bo,
därför jag höja vill min röst
och säga er, hvad är den sjukas tröst.
”Nyekfulla kvinnor.”
/1 Ila kvinnor äro nyckfulla, det ligger i
"ÅLj’ deras natur och kroppskonstitution ; där-
för kunna de ej rå för sina nycker.»
Detta gamla, pä sitt sätt välvilliga omdö-
me om »det svaga kärilet» hörde jag åter
nyligen uttalas, och det af en mogen man,
som i vår hufvudstad helt säkert haft till-
fälle att umgås med många kunskapsrika och
lyckligt lottade kvinnor.
Den stackars »naturen», hvad får den icke
skuld för i våra dagar? »Det naturliga ur-
valet», »ärftlighetslagen», »valfrändskap» (då
första punkten i tionde budet öfverskrides),
en skara bakterier, hvars natur de lärde icke
kunna bli eniga om. Ja, om man skulle er-
känna auktoriteten hos den massa kvinnor,
som »omforma fakta» i fråga om sin egen
yttre gestalt, så har också naturen uppfun-
nit snörlifven, emedan dessa -— enligt samma
damers påstående — tillkommit för att bota
på det fusk, som ägt rum då kvinnan ska-
pades.
Ack ja, nog har naturen fått ett försvar-
ligt skuldregister, och det är för väl att hon
är för storslagen till att icke skriftligt pro-
testera däremot, ty eljes blefve nog polemiken
emellan henne och människan något generande
för den senare.
Det torde dock vara skäl — icke för na-
turens, utan för människans skull – att en
smula skärskåda påståendet, att det hör till
kvinnans natur att vara nyckfull, och att hon
till följe häraf har rättighet att vara oefter-
rättlig i ord och handling, då denna del af
»naturen» behagar utkräfva sin fordran.
Härvidlag framställer sig först den frågan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
