Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 275
Hvilka slaga kvinnor tillåta sig att vara fulla
af nycker och kapricer?
Icke kan det väl vara den ofantliga flock,
som för en ringa lön dag ut, dag in sliter
ut sig i sträfvan pä det mångskiftande ar-
betsfält, som handel och industri öppnat?
Hela denna skara har helt visst en hälso-
sam fruktan för att — lyda »naturen», ifall
den skulle vilja visa sig i form af nycker
och otillräkneligheter. För dessa kvinnor gäl-
ler det ju att — till trots äfven för »kropps-
konstitutionen» — ådagalägga en ständig
jämnhet i lynnet samt fullständig korrekthet
i fråga om arbetets utförande, emedan just
brist på dessa egenskaper skulle göra dem
obrukbara som »arbetskraft» och följaktligen
beröfva dem det dagliga brödet.
Och sända vi blicken mot dessa tusen-
tals hem, där husmodern oafbrutet sträfvar,
trälar och knåpar för att få de knappa in-
komsterna afl räcka till för familjen, nog ha
dessa kvinnor vunnit seger öfver »naturen»,
ifall den anmält sig i form af nycker och
hugskott.
Men här finnes något som’ heter öfveran-
strängning — våld mot naturen: krafterna
kunna brista. Mannen, som ej har någon
personlig erfarenhet af det outsägligt tröttan-
de i kretsgången af det slags arbete, som
kräfves af husmodern i ett sådant hem, möter
ett plötsligt utbrott af tårar, kanskejust i samma
ögonblick då han, lätt och munter till sinnes,
efter sin slutade arbetsdag, föreslår hu-
strun någon förströelse, och är han då tank-
lös, torde det hända, att han mumlar ordet:
»Kvinnonycker!»
Ärade läsare! Jag är ingalunda i okun-
nighet om tillvaron af kvinnor, hustrur, hvil-
kas otyglade lynnen ödelägga både den hårdt
arbetande mannen och hemmet, men säg mig,
om här icke äfven finnes en ansenlig flock
äkta män med tygellösa sinnen, som verka
liknande förödelser? Jag menar blott, att
man icke skall svärta »naturen» genom
att beskylla henne för att hafva fuskat vid
kvinnans skapande.
Men det är sant, här finnes verkligen ett
stort antal kvinnor, som tyckes hafva gjort
det till sin lifsuppgift att vara nyckfulla och
oberäkneliga, och oaktadt den plågsamma
känsla man erfar vid att komma i beröring
med dessa mänskliga väderflöjlar, har det
dock sitt stora intresse att studera dem och
deras närmare omgifning.
Den rätta arten af nyckfulla kvinnor —
den som gifvit upphofvet till ifrågavarande
nedsvärtande dom — finnes egentligen blott
inom de klasser, där kvinnan, i materiel me-
ning taget, har det »för godt». Som barn
har en sådan kvinna fått lof att öfva sig i
nyckfullhet på hela sin omgifning; har skri-
kit sig till att få allt hvad hon behagat samt
har till på köpet blifvit för släkt, vänner
och bekanta prisad och framhållen som ett
ytterst lifligt och begåfvadt väsende.
Skolåldern har inträdt och med den ett
begär att vinna utmärkelse i en större krets.
Men barnet vet mycket väl, att detta icke
kan ske på det förra sättet, och lär sig där-
för snart ginaste vägen till detta sitt mål.
Erfarenheten lär äfven skolflickan, att hon
kan onäpst få öka sina nycker och kapricer
i hemmet, i samma mån som hennes skolbe-
tyg höjas, och så inträder hon ändtligen som
vuxen människa i lifvet med en samlad fond
af själfsvåld, hvilken står i ett visst förhål-
lande till massan af den minneskunskap, hon
ägde, då hon aflade sin afgångsexamen.
Den unga damen är nu något besvärlig att
hafva i hemmet. Hon måste roas, hvilket
icke är lätt, emedan hennes ingrodda själfs-
våld hos henne alstrat en motsägelselusta, som
finner ett elakt nöje uti att omintetgöra an-
dras förslag till förströelse och glädje. Hon
måste »föras ut», förevisas och »göra eröf-
ringar»; antagligen ett kostbart stycke spe-
kulation för den unga damens föräldrar, men
som dock tämligen tryggt kan vågas, eme-
dan äfven den ytligaste blick på lifvet visar,
hurusom just de mest nyckfulla och oberäk-
neliga bland de unga damerna kunna på-
räkna de flesta manliga beundrare och —
friare.
Skulle orsaken till detta månne vara man-
nens dragningskraft till denna del af den så
kallade kvinnliga naturen, emedan den gifver
honom en viss rättighet att hålla kvinnan för
en varelse af lägre art än skapelsens herre,
eller tilltalas mannen just företrädesvis af det
oberäkneliga och oefterrättliga?
En hybrid af arten nyckfulla kvinnor före-
kommer bland damer, som äga eller tro sig
äga ryktbarhet, men om dessa heter det al-
drig, att de äro nyckfulla, utan de äro »lyn-
niga» — just på grund af att de äro så väl-
begåfvade.
Härlig logik i den tankegången!
Den som icke har haft den sorgliga synen
att se en riktigt nyckfull människa, kan
svårligen göra sig en föreställning om hvad
en sådan »ryktbar» kvinna kan tillåta sig
i fråga om själfsvåld och kapricer. Sina när-
maste ringaktar hon och tyranniserar dem ; hon
och hennes begåfning — är den än hjärtans
obetydlig — äro A. och O. ; hon talar blott
om sig och sin talang, och har hon visat sig
i något större sällskap och icke fått utgöra
dess medelpunkt, då blir hon »lynnig» på
hela sitt folk och fosterland samt förklarar
högt, att båda delarne äro de uslaste i hela
världen.
Och detta skulle vara en medskapad sida
af kvinnonaturen, detta, som blott är otyg-
ladt själfsvåld och fåfänga!
Kvinna, som man, blir nyckfull i brist på
en tuktande uppfostran och i saknad af den
upplysning, bildning och gudsfruktan, som
gifva människan välde öfver sig själf. En
nyckfull människa kan vara rikt begåfvad,
äga stora kunskaper, lärdom, praktisk duglig-
het, hög rang, men bildad och upplyst är
hon först då, när hon i sorg som glädje, i
mot- och medgång i sitt uppförande mot nä-
stan gifver ett fulltonigt vittnesbörd om att
i sin själ hafva upptagit den gudomliga re-
geln:
»Allt
eder, det
det I viljen människorna skola göra
gören I ock dem!»
Ave.
Kamraten, de ungas egen tidning, har nu utsåndt
nummer 17 med ett högst omväxlande oeh roligt
innehåll. Hugo Falk berättar en beväringshistoria
för i år, »Kronvrak», och William Kingston
förtäljer äfventyr från fjärran västern med
y>gubbar» till, riktiga indianer. Vidarefån I läsa
roliga negerfabler, lära er sjålfva göra ett hggro-
skop, en väderleksspåman, och i den illustrerade
uppsatsen »Blott ett blad» kasta en blick in i ett
af botanikens underbaraste kapitel. Roliga bref
från kamrater i Ångermanland och på Gotland
med flere ställen finnen I ock, trefliga pristäf-
lingsuppgifter och en mängd notiser om lekar,
experiment och samlingar. I hunnen ännu pre-
numerera för det senare halfåret och göra be-
kantskap med den angenämaste bland kamrater!
”Underkänd.”
Skiss för Idun
af
Elsa Lindberg.
f
lassen är samlad. Ännu felar klockan
ett par minuter, innan timmen slår.
Yid det stora fönstret står en flock
flickor, spejande ned efter skolgatan. Nu
viker lärarinnans energiskt magra gestalt om
hörnet. Inom den smala armens spetsiga vin-
kel bär hon en tjock blå packe temaböcker.
Och lystringsropet skallar ut öfver klassen:
»Hon har skrifböckerna, skrifböckerna, de
franska skrifböckerna!»
— — Ett kallt skolrum: väggar målade
i grått, golf och tak i grått, ty de ha, som
Karl XII, »stått i rök och damm». Några
rader pulpeter lämna en mycket svag erinring
om, att de en gång i världen varit gula och
glänsande. Nu gå äfven de afgjordt i grått, sirade
liksom åldriga runstenar med inristade runor,
genomborrade hjärtan, initialer och »gubbar».
Längst därframme en gråmålad schavott —
katedern, på hvilken står en högst allvarlig
och respektabel ringklocka, ett glas med vat-
ten och den franska skrifbokspacken, som
ännu icke låtit beveka sig att säga ett enda
litet ord, fast så många rädda flickögon stirra
på den i bedjande och hjälplös ångest.
Det var en viktig skrifning, det gällde,
själfva profskrifningen. På den berodde så
förfärligt mycket, ja väl och ve, hela ter-
minsbetyget i franska.
Anna Anér satt främst. Hon var ett rik-
tigt »exemplar», hennes hår var alltid så
slätt och ordentligt, slät och ordentlig hela
hennes unga person; rent omslagspapper på
böckerna, snygga och ordentliga skrifningar
och många stora AB på betyget. Hon var
nästan säker på sin skrifning, men ändå . . .
Tänk, om det skulle hända*en olycka med
det där stora AB, som hon hade i franskan.
Så satt Johanna Andersson — liten, tjock
och trulsig. När man först såg på henne,
så fick man hufvudsakligen intrycket af två
stora röda kinder, öfver hvilka huden låg
spänd, glänsande och stram. Därnäst upp-
täckte man det lilla munhålet, som alltid
stod på vid gafvel. Äfven nu var det öppet
och det af pur förundran öfver, att hennes
bok låg där bland de andras, förundran öf-
ver, att hon ändå kunnat få ihop en hel
fransk skrifning! Månne det gått mycket
rödt bläck åt till rättningen?
Mia Berini kom därnäst. Hon var allt
en hållningslös och hafsig liten varelse, den
kära Mia, som plägade skrifva med ögonen
i grannens bok, som lefde på hviskningar och
hade lika lätt för att skratta som gråta.
De stora, bruna ögonen kunde bli svarta
mot blåskiftande emalj, när den lilla mjuka
munnen ljög och försäkrade, att den talade
sanning. Men nu fanns det blott en tanke
i det mörka, vackra hufvudet: hur skulle
skrifningen ta sig ut?
Catherine von Cirenstjärna kom så närmast.
Hon är blek och intetsägande; allt hos henne
symboliseras af en greflig krona, tryckt på
böckerna, tryckt på skolväskan, broderad på
näsduken. Den säger allt, är allt, för dens
skull läser hon, för dens skull är det, som
de blacka ögonen nu ej släppa den blå bok-
packen.
Så ha vi lilla Karin; ja, lilla Karin kal-
lade de henne både hemma och i skolan. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
